Att fastna i en ålder

Varje dag så ser vi människor omkring oss som gjort val i livet.
Vi ser dom och vi ser hur tiden har påverkat eller som i vissa fall fått dom att stanna upp.
Vad menar jag då med det.
Om vi tittar på en sån enkel mätbar sak som mode, eller influenser så kan vi tydligt se ett mönster.
Detta mönster ter sig väldigt tydligt när vi ser det i detalj.
Hur många gånger har du inte hört, sett eller kanske till och med kommenterat själv någon som du just betraktat.
Kanske var det en äldre kvinna som klär sig som ungdomar idag gör som mest.
Kanske en medelålders man som bär på en skateboard och har sin gamla sunkiga munkjacka.
Kanske är det någon som desperat försöker jaga sin ungdom genom att ständigt göra ingrepp i sitt ansikte av rädslan för att åldrandet ska synas.
Det finns så otroligt många olika saker som vi faktiskt ständigt pekar på.
Så fort det avviker ifrån dagens instansade standard, den som säger att om du är 20 så ska du vara fri och obunden i både stil och kläder.
Att är du 40 och har familj, ja då ska du hålla dig till det lite mer strikta modet och varken se för ung eller för gammal ut.
Har du kommit upp i 60, ja då bör du verkligen tänka på vad det är du sätter på dig, för gud nåde dig om du vågar avvika från alla uppställda normer, då är ju katastrofen ett faktum.
Vid 80 då ser det nästan ut att bara vara lämpligt med Dressman för oss män och någon butik med riktiga kärringkläder som är dom enda tillgängliga valen.
Visst är det så att vi ibland fastnar i vissa fack och nästan är vettskrämda över att kliva över från en given kategori till en annan.
Hur ska andra tänka när jag helt plötsligt byter stil, ska jag våga göra det helt abrupt eller är det bättre om det får en liten övergångsperiod så att det inte syns lika mycket.
Det är lätt att fastna i sina egna fotsteg och kraften det kräver för att ta sig till en ny stig kan vara mer skrämmande än den som krävs för att stilla tigande stanna kvar.
Men vad tycker då du är rätt.
För mig är det väldigt enkelt, lyssna till dig själv.
Vem är du, bör du fråga dig själv.
Är du, du för att du själv vill det eller är det för att uppfylla andras krav.
Varför går du ständigt och har åsikter om hur andra klär sig eller ser ut.
Är det inte deras ensak.
Om hon eller han vill klä sig på det sättet som den personen gör så låt den göra det utan att du ska döma den och såga den vid fotknölarna.
Om du tycker att det är rent patetiskt att den personen försöker se ut som 20 trots att den är 50 så är det väl upp till den.
Tror du att det är lätta val som dessa individer ständigt ställs inför.
Jag hoppas att vi utåt visar vem vi vill vara inte ständigt försöker tillgodose andras tycke och smak.
Jag själv försöker bara följa mina egna influenser och håller mig till den stil som jag själv trivs i.
Jag ser mig själv och trivs oftast med det jag ser.
Försök gör det du också.
Lyssna inte bara till vad andra tycker och tänker.
Dina tankar om dig är dom allra viktigaste.
Dina åsikter om dig är dom du ska lyssna till allra mest.

Jag såg en krum gammal tant !

Har du någonsin stannat till och funderat över vem den där personen är på riktigt, den som just passerade dig, den som du står bredvid på busshållplatsen eller den som du kanske bara ser på långt avstånd.
Jag kan i varje fall göra det.
Stanna upp och undra vem den där människan är.
Undra över hur hennes eller hans liv har sett ut.
Hur hade den där lilla krumma tanten det när hon växte upp.
Vilka historier kan inte hon berätta om det förflutna eller är hon lika vilsen i sig själv som min egen mamma.
Vad finns det kvar för liv i den människan och hur mycket liv finns det kvar.
Jag såg nyss en krum gammal tant som gick emellan husen och jag kan inte annat än känna en beundran för henne.
Om jag skulle gissa så var hon någonstans emellan 85 och 90 år, med en kropp kraftigt märkt av livet som passerat.
Hon är för mig precis lika mycket värd som en högpresterande ingenjör, en chef i en hög position eller ett barn som börjar skolan.
Hon har ju ett liv värt precis lika mycket som ditt och mitt.
Varken du eller jag har rätt att värdera henne annorlunda.
Men vem är hon då.
Är hon en före detta hårt arbetande kvinna som bara fått slita i sitt eget hem.
Är hon en kvinna som gått en trogen bana inom sjukvården.
Är hon en kvinna som varit flygvärdinna eller har hon kanske drivit ett lantbruk.
Kanske är hon en före detta affärskvinna som varit nydanande inom sin genre.
Hur var hon när hon var liten, vilka möjligheter fick hon att utvecklas till det hon kanske drömde om.
Har hon uppfyllt samhällets normer och gjort sig förtjänt av den pension och ålderdom hon nu kanske utnyttjar.
Har hon barn, barnbarn, barnbarnsbarn eller lever hon ensam sedan 50 år tillbaka.
Visst är det väl konstigt att vi egentligen vet så otroligt lite om varandra trots att vi rör oss bara några meter ifrån varandra dagligen.
Jag har ingen aning om denna krumma dam som jag känner en beundran för.
En beundran som grundar sig på att hon tagit sig upp i en respektfull ålder men fortfarande är ute och går för egen maskin i det fria.
Jag tycker att det är underbart att se alla människor som vi ständigt omger oss med.
Visst finns det dom som man skulle vilja ge en lavett för deras nästan oförskämda beteende men det är ändå bara en bråkdel.
Dom allra flesta rör sig i sina fåror, dom tar sig från a till b och försöker att göra det dom själva vill.
Vi sätter ju allt som oftast upp en hel del mål i våra liv.
Det viktiga är inte att vi uppfyller saker till punkt och pricka men att vi strävar efter att leva i våra liv.
Jag beundrar denna lilla krumma tant som fortfarande puttrar på i sin egen takt.
Hon gör det lika strävsamt som barnet som försöker lära sig att gå och skapa en egen profil, ett eget liv.

Egoism, en dödlig sjukdom

Jag vet inte hur många som håller med mig när jag säger det jag gör idag.
Egoister är ett släkte som jag mer eller mindre föraktar.
Om det inte vore för den utspridda egoismen som idag härbärgerar i vår värld så skulle vi kunna göra den mycket bättre, mycket mer människovänlig.
Allt ska inte handla om att förverkliga sig själv till vilket pris som helst.
Allt handlar inte om jag måste vara den person som ständigt tar störst rum i mitt liv.
Vi lever faktiskt på en planet där vi bör leva lite mer för varandra och lite mindre emot varandra.
Jag vet inte varför vissa falanger ständigt jobbar för att bygga motsättningar.
Varför vissa bara vill peka på enstaka individer och se dom som representanter för hela deras bakgrund.
Tänk på att varje människa faktiskt bara i grunden representerar sig själv och kanske någon annan enstaka individ som är vid deras sida.
Vi är alla människor men vi har något som faktiskt kallas för individualitet, vi styr själva över oss själva och genom att hänvisa till andra som finns runt oss ger oss absolut ingen rätt att göra saker i deras namn.
Det är bara ett uselt svepskäl till att tillåta oss att göra saker vi själva inte vill ta beslut om.
Egoism är något som för mig är totalt och helt förkastligt.
Visst man ska tänka på sig själv men man får inte för den sakens skull kliva över lik för att ta sig dit.
Det är när vi vågar erkänna att vi faktiskt behöver varandra som vi faktiskt kan ta oss över diket.
Att våga ta emot hjälp är inte att snylta på varandra eller att själv vara mindre värd.
Den lilla falangen kallar vi helt enkelt för blodiglar och dom kommer alltid försöka att göra så lite som möjligt till förmån för dom själva.
Det kan till och med vara så illa att dessa lägger ner betydligt mer tid och energi på att undvika att göra sakerna själva än vad det de facto skulle kosta dem att faktiskt själva göra dom.
Med gemensamma krafter kan vi kväva denna sjukdom, men det gäller samtidigt att vi ökar vårt beroende av varandra.
Egoism är en väg som bara leder in en återvändsgränd, en gränd som visserligen kan vara fylld av tillfällig framgång men som samtidigt inte leder oss framåt.
Jag väljer att inte gå den vägen, för jag vill leva ett långt öppet och nyfiket liv.
Jag vill leva i mitt liv och jag vill leva det med Er alla och envar.
Hur vill du leva ditt liv.
I en liten egen skyddad verkstad eller ständigt under andras beskydd eller hot.
Välj själv.

Man ska inte skämmas för att man blivit utnyttjad

Det bor en känsla av skam inom oss som någon gång känt att vi blivit utnyttjade.
Det kan vara på väldigt olika sätt som det sker men det som nog dom allra flesta förknippar med utnyttjande är när det handlar om sexuella övergrepp.
Jag kommer tillbaka till dessa men tänker ta en del andra scenarier som vi kanske inte tänker på.
Hur ofta är det inte som någon ber dig göra en sak som den personen egentligen kan göra själv.
Hur ofta händer det att någon tar för givet att du är den personen som ska göra det bara för att du har gjort det tidigare.
Tycker du att det är att bli utnyttjad, det tycker faktiskt jag.
Ibland kan det vara med ditt omedelbara medgivande eftersom du faktiskt vill det men hur många gånger sker det inte när du egentligen inte vill eller till och med känner en motvilja till det.
Men varför skäms du då när det sker, när du gjort det valet.
Att bli utnyttjad av någon är inget du ska skämmas för, det är personen i fråga som utnyttjar dig som är den som ska skämmas.
Den bör fråga sig själv varför den är så svag eller slö att den allt som oftast måste ha andra till att utföra det den själv faktiskt borde göra.
Varför ska den personen slita på någon annan till gagn för den själv.
Ynkligt kan jag tycka att ett sånt beteende är men så otroligt vanligt.
Det är dock skillnad när du kommer till en arbetsplats där du har tydliga givna arbetssysslor.
Där är det en chefs uppgift att fördela dom resurserna han eller hon har under sig på bästa möjliga sätt.
Men inte heller där sker sånt på ett konstant rättvist sätt.
Många gånger så kan det handla om en chef som utnyttjar sin ställning till förmån för vissa och till nackdel för andra.
För visst har väl du sett hur vissa glider förbi i en gräddfil bara för att dom pratar sig fram eller har blivit den där lilla gullegrisen som alltid favoriseras.
Det är där som det är viktigt att du vågar säga nej, inte för att jävlas utan för att skapa en rättvisare roll för er alla.
Du som har syskon eller en familj med många inblandade där någon kanske besitter vissa egenskaper.
Kanske är stark, väldigt händig eller bara väldigt godvillig, hur ofta blir inte du utnyttjad.
Andra tar helt enkelt för givet att du ska vara den där personen som ska göra dom där sakerna som för dig kanske är lite jobbiga.
Låt det bli jobbigt emellanåt just för dessa personer så att dom inte ständigt tar dig för givet.
Nu vill jag komma till den allra värsta och jobbigaste biten av utnyttjade människor.
Dom som blir sexuellt utnyttjade.
Dom som kanske inbillar sig att för att dom överhuvudtaget ska kunna få vara en del av vissa personer liv, för att överhuvudtaget bli sedda så får dom ställa upp med sin kropp som ett redskap.
Gör dom inte det så får dom höra att dom inte är något värda, att dom ska vara tacksamma för att vederbörande faktiskt vill nedlåta sig till att göra det den gör.
Det värsta steget av utnyttjande är dom som gör just detta emot barn.
Alltså på riktigt, hur jävla låg får man bli som människa när man bestialiskt utnyttjar just barn bara för att dessa inte kan eller vågar säga nej.
Det finns ingen skam överhuvudtaget hos dessa utnyttjade individer, bara en urholkad tomhet som dom inte vet hur dom ska hantera.
Felet ligger inte hos dom utan hos dom fullkomligt vidriga svin som utför dessa handlingar.
Dessa individer blir för alltid påverkade av det dom utsatts för och det är sånt som aldrig kommer att suddas ut.
Jag önskar verkligen att varje sån händelse skulle komma upp till ytan så att förövarna blir dom som står där öppet och får höra vad omgivning tycker om det dom gjort.
Känner dom då någon ånger eller känner dom att det dom gjort en gång eller kanske hundra var berättigat, att det var ok.
Skadan hos dessa utsatta barn kommer aldrig kunna suddas bort.
Men för varje barn eller vuxen som träder fram och berättar så tror jag att vi kanske i varje fall kan minska mörkertalet på utnyttjade individer.
Svin kommer alltid att finnas men vi får aldrig låta dom bli en accepterad del av vår vardag.
Om du är en som vågar berätta så är du en person som ska stå där utan skam.
Är du en person som inte vill eller vågar berätta så är du också en person som ska stå där utan skam.
Det är bara förövaren som är den som ska stå där vid skampålen.
Om du känner någon som blivit utsatt, visa då att den personen inte är ensam.
Visa ditt stöd istället för att låtsas som ingenting.
Du är den personen som faktiskt kan göra skillnad.
Att finnas där och avlasta den personens skamkänsla kan vara det som gör att den faktiskt orkar gå vidare i sitt liv.
Man ska inte skämmas för att man blivit utnyttjad.
Skammen ska ligga hos förövaren, ingen annan.

Jag är inte troende men jag tror på dig

Jag kommer väldigt ofta tillbaka till vissa ämnen när jag skriver och tro är en sån sak.
Lite märkligt kan tyckas med tanke på att vissa kanske skulle kalla mig för religionsfiende eller motståndare till troende.
Men jag är ju inte det, inte i någon aggressiv mening i varje fall.
Visst kan jag lätt medge att jag tycker att religion bara är något som är lika trovärdigt som en sagobok skriven av Rowling, full av målande fantasier för att få en att ramla in i en förtrollad värld.
Men religion är så mycket mer idag tack vare hur det sprids via media och andra idioter som tar det till sig i ett väldigt egoistiskt syfte.
Jag tänker fortsätta att hävda att om inte religion fanns, och då menar jag alla sorters religion, så skulle världen kunna leva under betydligt fredligare former.
Hur många krig och konflikter har inte startats genom att man via sina så kallade heliga män förklarat krig både åt höger och vänster för att skaffa sig maktpositioner.
Varför ska dessa högtravande idioter ses som ledare.
Vilka underverk är det som undersåtarna tror att dom är förmögna att göra.
Är det inte väldigt banalt att tro att man genom sin tro kommer få det bättre i detta liv eller åtminstone i nästa.
Vore det inte bättre om man lade ner sin energi på att leva ett så bra liv här och nu.
Att utnyttja varje tillfälle och se dom som möjligheter istället för att lasta över ansvaret på någon eller något annat.
Jag väljer att tro på dig, du som finns där för mig i mitt liv.
Du som är den där hjälpande handen när jag behöver den.
Du som är det där lyssnande örat när jag har något att dela med mig.
Du som är den där som så gärna ger mig den där kramen när jag så väl behöver den.
Du som ser mig för den jag är, inte för något som någon annan vill att jag ska vara.
Du som ser mig som en vän, inte som en fiende varken i nuet eller i framtiden.
Jag är inte en konkurrent om ditt liv, jag är en del av det precis som du är en del av mitt.
Du är den enda som har rätt till ditt liv precis som jag är den enda som har rätt till mitt.
Jag är inte troende och kommer heller aldrig det bli men jag tror ändå på väldigt mycket.
Jag tror på mig själv och den styrka och kärlek jag kan förmedla.
Jag tror på dig, eftersom utan dig så står jag där väldigt slätt.
Att tro för mig är att leva i nuet, tillsammans med mina medmänniskor.
Tillsammans är vi starka, inte oslagbara, men väldigt starka.
Tillsammans kan vi överbrygga massor av hinder.
Låt inte några enfaldiga idioter bygga murar som hindrar dig från att gå dina egna vägar.
Du lever med en fri vilja i ett fritt liv.
Jag är inte troende, men jag tror på dig.

Låt inte ditt sista möte bli ett möte fyllt av ånger

En av dom vanligaste kommentarerna som man får höra i efterhand runt saker och ting är när folk ångrar saker dom sagt, gjort eller framför allt, inte gjort eller sagt.
För visst är det så att det kan vara väldigt svårt att hitta dom där orden för stunden.
Dom där orden som säger vad det är du tänker.
Du kanske håller på dom lite för länge, så länge att du känner att ögonblicket nästan gått dig förbi.
Men riktigt så är det ju inte.
Snarare handlar det om ursäkter som du bygger upp för att skydda dina handlingar.
Att du försvarar dig med att eftersom du inte gjort det så har du heller inte gjort något fel.
Jag är av en annan åsikt.
Jag tycker istället att du målat in dig i ett litet hörn där du nu står och skäms för din egen oförmåga.
Visst, det är inte alltid som det är givet vad som ska sägas eller göras men många gånger så vet du inom dig precis hur fel du gjort.
Det allra värsta är när det kommer till situationer emot personer du på något sätt håller av.
När du håller inne dom där orden som du vill ha sagda men inte släpper iväg dom.
Säg till någon att du älskar den så att den får höra det, inte bara gissa.
Var inte rädd för att säga att du blev sårad av det den personen sa eller gjorde, hur ska den kunna veta det annars, genom att gissa eller.....
Om du funderar på att söka försoning hos någon du haft något otalt med så gör det, och gör det innan det verkligen blir för sent.
Vi förstår inte alltid varandra, förstå det.
Du får helt enkelt inte ta för givet att så är fallet, för det är det inte.
Missförstånd kan suddas ut men bara om man är tillräckligt öppen i sin vilja av att faktiskt göra så.
Försök alltid att se saker och ting från mer än en sida.
Det som kan vara tydligt, nästan löjligt tydligt för dig själv det kan faktiskt vara helt oklart för andra.
Låt inte ditt sista möte med någon bli ett möte fyllt av ånger.
Har du gjort ett val som lett till en negativ utgång så försök tänka att du i varje fall hade en positiv avsikt i början av skedet.
Om du hade en negativ avsikt så tycker jag att du ska rannsaka dig själv och fråga varför du bar på den bitterheten som ledde dig dit.
Livet är för kort för att vi ska gå omkring och vara ångerfulla, arga, bittra, försmådda eller vad vi nu må vara på grund av det vi fått med oss.
Det är vi själva som har möjligheten att förändra oss i vårt beteende så att vi kan leva med varandra, uppskatta varandra.
Låt inte ditt sista möte bli ett möte fyllt av ånger.

Vänner, vad är det egentligen

Vänner kan vara ett så flyktigt begrepp.
Vissa tycker sig ha vänner både till höger och vänster.
Andra kan nästan totalt leva i avsaknad.
Vänner dom kan komma och vänner dom kan gå.
Men vad är det som du kännetecknar som en vän.
En vän är för mig någon som alltid finns där.
En vän är den där personen som alltid tycks ställa upp oavsett vad det handlar om.
En vän ifrågasätter inte ens nöd.
En vän vänder sig inte bort när det blir jobbigt.
En vän är den där personen som frivilligt går det där lilla extra steget, den vars vilja alltid finns för att det faktiskt ska gå att genomföra.
Vänner är för mig en oerhört viktig del i mitt liv.
Jag behöver inte söka bekräftelse vare sig hos mina vänner eller familj, jag vet att dom finns där för mig på precis samma sätt som jag finns där för dom.
När det gör ont hos mig så finns det någon som är framme och villigt delar med mig av min smärta.
Det gör att belastningen för mig blir desto mindre och genast mer hanterbar.
Kanske tycker du att det låter lite banalt, att någon kan få din smärta att kännas mindre påtaglig men jag tror faktiskt att det är precis så.
Att saker och ting blir lättare när man fördelar det i mindre, mer hanterbara bitar.
Det är lite så saker och ting fungerar i gemen.
Om vi hjälps åt så blir det faktiskt lite lättare.
Vi får inte och ska inte vara rädda för att säga till eller be om hjälp.
Vi kan vara lite rädda för det, jag kan vara lite rädd för det ibland.
Dumt ja, men precis så är det.
Vi vill gärna verka lite större, lite starkare och framför allt så vill vi inte visa våra svaga sidor.
Jag vet inte om det är att vi då går i tron om att vi kommer att ses som mindre värda eller att vi genom att visa oss sårbara tror att vi kommer bli utnyttjade.
Jag tror att vi genom att visa att vi inte är rädda för att visa våra svagheter samtidigt visar oss som allra starkast.
Att visa den öppet ärliga sidan hos oss kan bara leda till gott.
Och det är det som det hela handlar när det kommer till vad som är en vän eller inte.
Det är när vi är öppet ärliga som vi finner vänskapen, som vi finner tryggheten.
En person som jag inte kan berätta en sak för utan att vara rädd för att den ska missbruka mitt förtroende kommer jag aldrig att se som en vän och därför omger jag mig heller inte med någon sådan.
Vänner är något som inte bara kommer och går, då är det eller har inte varit någon riktig sådan.
Vänner är fantastiska och jag älskar verkligen mina som jag har lyckats få i mitt liv.
Ni betyder så oerhört mycket för mig och kommer så alltid att göra.
För Ni, ni som jag räknar som vänner i mitt liv, ni finns där och kommer alltid så att göra.
Kommer ni och ber om något så kommer jag göra allt för att försöka finnas där för er.
Det är det som vänner är till för, att finnas för varandra.
Vänner är viktiga, så viktiga att det aldrig kommer att kunna överskattas.
Det är lite så någon som gör det stora misstaget emot sina nära och kära kan bli varse om hur illa det kan slå när man sviker sig själv eller dom man har omkring sig.
Det är då man kan bli den där tomma övergivna människan som helt plötsligt undrade vad det var som hände.
Den som hade tagit allt och alla för givet.
Helt plötsligt så har man inte längre det självklara hos sig, det man aldrig ville vara utan.
Helt plötsligt så har man inte längre sina vänner, eller snarare sina före detta vänner.
Det är då man ska stanna upp och ifrågasätta vad det är man gjort för val.
Vad var det som fick en att göra valen som innebar att man samtidigt valde bort sina vänner.
Var det värt det.

Man måste vara ärlig om man ska ge av sig själv

Visst är det väl tråkigt med människor som ständigt ska påpeka saker och ting.
Dom där som är så otroligt kloka i efterhand.
Dom där som alltid påpekar saker som dom själva har gjort och gärna inflikar vad dom tycker att andra ska göra.
Jag tycker att det är en pisstråkig inställning som dessa personer besitter.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur dom egentligen mår där inne.
För inte är väl det viktiga i livet att man ständigt ska få bekräftelser till höger och vänster.
Att man ska ha saker i retur varje gång man gör något.
För mig är det viktigare vad som händer under ytan.
För mig är det viktigt att man är ärlig när man ger av sig själv.
För om man inte är ärlig, och då menar jag hundra procent ärlig i det man gör så tycker jag att man aldrig kan få en riktig behållning av det man gjort.
Om man ska ge av sig själv så ska man göra det i ett avskalat format, utan några om eller kanske.
Om jag inte är ärlig i mitt uppsåt, i det jag tänker företa mig så kan jag heller inte känna någon som helst behållning av resultatet oavsett vad det kommer att ge mig.
Då känner jag istället att jag stjäl något både från mig själv men också från situationen.
Man ska vara noga med att hålla sig till sin egen lilla värld men samtidigt vara öppen emot resten.
Och det är där jag känner en stor, en oerhört stor tilltro till mig själv och mitt eget handlande.
Jag gör det eftersom min grundfilosofi i livet handlar om att försöka att göra det man vill utan att skada andra.
Att man snarare ska se lite längre än sin egen nästipp och se vad man kan göra för andra.
Inte att man ska anstränga sig så att det nästan blir löjligt bara för att andra ska bli hjälpta.
Dom allra flesta som tycker att dom behöver hjälp klarar faktiskt av att lösa sina problem själva men har ofta en benägenhet av att vara slöa.
Dom tycker oftare att andra kan lösa deras situationer som dom själva har satt sig i.
Där kan jag inte hålla med, inte alls.
Andra kan inte hela tiden gå och släcka deras små bränder, låt det istället brinna ordentligt så kanske dom lär sig ta sitt ansvar nästa gång istället.
Om man ska ge av sig själv så måste man vara ärlig, det går inte att köra någon lightversion på det.
Gör man det så kommer man förr eller senare tappa tilltron på sig själv och när man väl gjort det, ja då har man samtidigt tappat det man kallar för självrespekt.
Med ärlighet kommer man längst, så låter mitt motto.
Många tycker säkert att det låter banalt men det skiter jag högaktningsfullt i.
För varför ska jag säga eller göra insmickrande saker bara för att andra vill se eller höra just det.
Varför ska jag göra det om jag ändå inte menar det i mitt hjärta.
För mig handlar det om tillit.
Man får det man förtjänar och i min lilla värld så får man tillit och respekt för att man förtjänar det.
Jag vet att jag har skrivit runt detta ämne förut och jag kommer säkert komma tillbaka till det igen men det gör jag bara för att jag tycker att det är så grundläggande, så viktigt.
Man måste vara ärlig om man ska ge av sig själv.
Så enkelt är det.