När mitt lugn infinner sig

Det är inte alltid jag bär ett lugn inom mig även om det alltid finns där i botten.
Men jag bär alltid på det, jag har det alltid med mig.
Jag går där och känner mig trygg men samtidigt så kan jag inte låta bli att känna en ständig oro.
Jag gör det för att jag kan helt enkelt inte låta bli att bry mig och jag gör det på mitt sätt.
Man kan inte säga till någon att det ska vara på antingen det ena eller det andra sättet för det är verkligen aldrig helt svart eller vitt.
Vi kan välja att göra saker, att säga saker, att tycka saker men likväl så sker det som sker.
Jag har alltid påstått och kommer fortsätta att påstå att jag är en väldigt enkel människa.
Jag har enkla krav på mig själv och därmed enkla krav på min omgivning.
Dom är enkla men dom är samtidigt tydliga.
Jag vill nämligen andra väl och jag hoppas alltid att andra vill mig och de mina detsamma.
Jag gör det för att jag kan nämligen inte tänka mig att leva i en värld där vi inte finns till för varandra, där vi stöttar varandra, där vi hjälper till när det behövs.
Visst kan jag tycka att det är mer än bara lite skönt att slappa och ta en pilsner.
Visst kan jag tycka att det är mer än bara lite roligt att spela en runda golf.
Visst kan jag känna mig lite tillfredsställd när jag sitter som nu och får knappa ner några ord genom mitt inre och ut till er som vill läsa.
Men ingenting betyder någonting om jag inte känner att mina nära och kära mår bra.
Ingenting betyder någonting när jag ser någon i min omedelbara närhet må dåligt.
Jag kan inte känna det lugn jag vill känna inom mig förrän jag ser att den jag älskar mår bättre.
Jag kan inte njuta av mitt liv och bara vara den jag vill.
Att se någon som är en bit av mitt kött och blod eller är en väsentlig del av mitt liv må dåligt, dåligt för att den i sin tur känner en konstant oro över osäkerheten i dennes liv.
Sånt gör så ont i mig på riktigt och skapar samtidigt sån ångest.
När min oro sen får tillfälle att skingras, när jag ser dom där mörka molnen av konstant osäkerhet skingras, ja då kan jag äntligen andas igen.
Friheten över att se det onda försvinna gör att jag vågar tro igen.
När mitt lugn sen infinner sig, då blir jag helt plötsligt en människa igen.
Jag blir en människa som orkar att ge.
Jag blir en människa som vill ge.
Jag blir en människa som längtar efter att ge, men först när det behövs någonstans.
Jag är en enkel människa.
Jag blir ledsen, jag blir glad, jag gråter och skrattar.
Men jag är en komplicerad människa för alla förstår inte att jag bara vill gott.
För med denna godhet så följer en misstänksamhet hos andra.
En misstänksamhet som verkar vilja gro i dagens samhälle.
Ingen kan väl vara god utan att vilja ha något tillbaka.
Fel, fel, fel.
Det finns många som är just på det sättet och jag är så otroligt glad och tacksam att jag är en sån.
När mitt lugn infaller sig kan inget rubba mig.
Då är jag i en zon som gör att jag känner mig trygg.
Då är jag hel.
Då är jag, jag och ingen annan.
När mitt lugn infinner sig kan inget rubba min tro på livet.
När mitt lugn infinner sig är jag stark.
När mitt lugn infinner sig orkar jag finnas där för andra på det sättet som jag önskar.

När man bryr sig vill man mer

Det kommer alltid tillfällen i ens liv då man ställs inför val, vissa svåra, vissa smärtsamma, en del lätta och många väldigt självklara.
När det kommer till val som berör, val som innefattar känslor, val som man gör för att man bryr sig.
Ja då tar man det upp till en helt annan nivå.
Man ger sig själv en känsla av att ingenting är omöjligt.
Man öppnar upp möjligheter istället för att sätta begränsningar.
Jag måste säga att inom mig så blir jag tillfreds när jag gör val för att jag bryr mig om situationen.
När jag bryr mig då vill jag mer, då anstränger jag mig lite mer.
Precis på samma motsatta sätt som jag och många andra fungerar när jag inte vill en sak.
Om jag inte vill göra den, alltså inte vill göra det med hjärtat, utan bara godvilligt sagt att det är ok, ja då gör jag verkligen inte mer än vad nöden kräver.
Mitt engagemang bleknar verkligen i jämförelse med tillfällen där jag är engagerad.
Jag tror att det är viktigt att det är just på det sättet, för hur vore det om vi sprang omkring med samma passion som en duracellkanin dagarna i ända.
Skulle någon överhuvudtaget se någon som helst trovärdighet i mitt eget beteende, jag skulle det inte.
Jag skulle bara se en överspelt, ständigt kappvändande människa som konstant försöker göra allt för att vara alla till lags överallt.
Det skulle verkligen inte vara jag.
Jag vill fortsätta vara den där ärliga människa som jag känner mig själv som.
Den som säger och gör vad den tycker men med hänsyn till att försöka undvika att skada andra.
Jag erkänner lätt att när det kommer till situationer då jag bryr mig mer, då kommer jag också anstränga mig mer.
Så ser min vardag ut och så kommer den att fortsätta att se ut.
Jag kommer att fortsätta att bry mig där jag känner att jag behövs och jag kommer fortsätta att betrakta andra situationer på avstånd och låta dom sköta sitt.
För det är inte alltid som jag kan göra saker bättre genom att lägga mig i, tvärtom.
Ibland måste jag vara den passiva och se andra växa utan min hjälpande hand.
Men när jag känner att jag vill vara på plats då vill jag ge mig den möjligheten, gör jag inte det så vet jag att den första jag sårar är mig själv, den andra är den jag inte hjälper.
Ibland kan väldigt lite göra väldigt mycket.
Ibland kan väldigt lite vara det som gör skillnad.
När du engagerar dig i något så gör det för att du vill först och främst.
Visst ibland måste man även fastän det kanske tar emot.
Men gör det först och främst för att du vill, inte för att andra säger att du ska.
Ingen annan bestämmer över dig mer än du.

Att ställa upp för någon är inte alltid lätt

Något som kan tyckas vara en av dom självklaraste saker i världen är inte alltid så himla lätt.
Det där med att ställa upp för någon är just en sån sak.
För hur många gånger är det inte som man har försökt att förstå vad det är man bäst kan hjälpa till med men sen bara blivit mer eller mindre stående just för att man inte vet.
Man vet helt enkelt inte alltid vad man ska göra vid varje tillfälle för att det ska bli på bästa möjliga sätt.
Men hur viktigt är det då att man når fram precis varje gång.
Gör det verkligen någon skillnad om man gör det ena eller det andra.
Många gånger så tror jag att det viktiga ligger i att vi visar den goda viljan, att vi försöker visa oss.
Att vi gör oss synliga för den som behöver hjälpen så att den inte behöver vädja mer än nödvändigt.
För det är nämligen så att någonstans där inne så tycker vi ibland att det är lite jobbigt att be om hjälp.
Vi gör det på samma lite knutna sätt som när vi inte vet hur vi ska bete oss när vi inte tycker att vi behöver hjälpa till utan att verka oförskämda.
Många gånger så är det så att vi faktiskt klarar oss alldeles utmärkt själva utan den där ständigt utsträckta handen.
Men många gånger så är det också så att vederbörande bara behöver veta att vi finns där bakom som ett litet extra skyddsnät, lite grann som att man har en livlina att ta till när man inte längre vet vad man ska göra själv.
Att ha den där vetskapen att någon alltid finns där för en, den gör väldigt stor skillnad.
Det behöver inte och ska heller inte vara samma person hela tiden, man kan faktiskt få stöd på många sätt från många olika.
Tänk därför efter på vilket sätt du kan stödja någon i ditt liv.
Tänk efter när du bör låta andra ta sina egna ansvar.
Jag tycker om att finnas där för mina nära och kära när jag känner att jag behövs och det svider i mig vid dom tillfällen då jag inte känner att jag riktigt räcker till.
För precis så är det ibland, man räcker inte till, man kan inte vara överallt, man kan inte lösa allt.
Nu vet jag med mig att jag är full av begränsningar i min egen profil men likväl så försöker jag att vara så mycket jag kan och orkar med.
Och på något sätt så är det just vid dom tillfällena som jag når fram hela vägen, då jag känner att till och med jag kan göra skillnad, det är vid dom tillfällena som jag får en energi och en tro på att det jag gör det gör jag för att jag vill det i mitt hjärta, inte för att jag är tvungen.
Att ställa upp för någon är inte alltid lätt, det kan till och med vara jävligt svårt.
Men när man gör det och sen får se resultatet, ja då är det nästan som om man kunde flyga till månen bara av egen vilja.
Man känner sig helt enkelt så otroligt bra.
Så prova du också.
Prova att hjälp någon du ser som behöver hjälp.
Inte med någon självklar sak utan en sak som kanske ligger lite utanför din egen comfortzon.
Gör något du inte är bekväm med utan något som helst egoistiskt tänkande bakom.
Gör det bara för att det känns rätt.
Du ska se att du kommer att uppleva det som att du växer ett antal decimetrar både fysiskt men framför allt mentalt.
Låt inte någon annan ta ifrån dig den känslan bara för att den är avundsjuk på att du kunde.
Stå kvar där i all din prakt och sträck på dig, för det du har gjort, det var något bra, något fint och något som faktiskt betydde något.

Jag hatar förtryck

Vad är det som driver människor till ett beteende som vi, dom allra flesta ser som omänskligt.
Ja om jag kunde svara på det och hitta en lösning samtidigt så skulle jag nog betrakta mig som den absolut viktigaste människan på denna planet.
Jag kan mycket och jag förstår mycket men många saker är och förblir en gåta även för mig.
Nu är det här en fråga så stor och global att den aldrig får ta sin vila.
Den får inte det för det finns så många bittra, ilskna, inskränkta människor därute som gör den här planeten bra mycket svartare än vad den borde vara.
Nu är det inte så att vi för den saken skull ska ge vika i vårt engagemang för att sträva efter att det generellt ska bli bättre, där måste vi alla visa vårt ansvar, vi som tror på att det goda är att föredra.
Det finns massor att jobba med och ondskan den har krupit närmare oss dom sista åren, den har blivit mer påtaglig även bland vanliga människor, det vill säga i regioner som inte räknas som egentliga krigszoner.
Det händer helt enkelt saker bland oss som gör att problemen ter sig naknare än någonsin tidigare.
Jag hatar verkligen förtryck.
Förtryck av regeringar, på arbetsplatser, av militanta grupper, i hemmen eller till och med det förtryck som kan te sig inom familjer.
Man utövar ett konstant maktmissbruk som gör att någon mår dåligt, som gör att någon inte får leva det liv som den på riktigt förtjänar.
Att utöva det är fegt, bara fegt och det spelar ingen roll om vederbörande säger att det är för den goda sakens skull.
Att det sker i någons namn.
Att någon har beordrat någon att göra si eller så.
Vi lever ju alla med fria val i livet men det fria valet innefattar inte i någon rätt att ta någon annans liv.
Jag hatar förtryck för det är för mig synonymt med orättvisa och det är något jag alltid kommer att göra vad jag kan för att motverka.

Om någon ber dig att välja

Om någon säger till dig att välja emellan två personer, välj bort den som ber dig välja.
Gör det, för man får inte, man ska inte ställa det kravet på någon, det är att vara omänsklig.
Det är rent ut sagt att vara ohyfsad.
Om någon skulle be mig att välja, om någon skulle kräva att jag skulle välja.
Ja då skulle valet vara väldigt enkelt.
Jag skulle välja bort den personen som sa till mig att välja.
Jag blir ledsen i min själ någon ber mig göra just det, omedvetet eller medvetet.
Jag blir det för att jag tycker att det är ett smutsigt sätt att verka.
Det är alltid fel att bli tvungen att välja något vad det än må vara.
Val ska vara frivilliga, dom ska vara svåra, dom ska vara enkla.
Val ska vara något som känns naturligt inte något som man får satt i sitt knä.
Om någon ber dig att välja så fråga vederbörande varför.
Fråga vad det är som gör att den personen tycker att den kan kräva dig på det valet.
Jag vet att det aldrig är rätt att kräva någon annan något bara för att man själv vill, bara för att man själv tycker.
Om någon ber mig välja så ber jag den söka en annan vän för den är inte längre värdig att vara min.
Jag gör mina val och jag räknar med att du gör dina.
Jag räknar med att du står för dina val precis som jag står för mina.
Jag tror och hoppas på att det valet du gör är något du vill göra.
Att det inte är något du gör bara för att andra räknar med att du gör det eller rentutav kräver att du gör det.
Jag är en enkel människa men jag har mina tankar om vad jag tycker är rätt eller fel.
Jag har dom tankarna för att jag är fostrad i vissa fotspår och att jag sen har fortsatt utveckla just det som finns inom mig.
Vi ska inte välja mellan någon eller något bara för att andra vill eller säger det.
Valet ska ligga i det vi själva vill, bara vi själva.
Lyssna till dig själv och gör ditt val, ditt val, ditt val, inget annat.

Jag mår inte bra när andra lider

Det liksom hugger i mitt bröst när jag ser någon må dåligt.
Jag suger åt mig av den smärtan jag ser och försöker nästan ta den till mig.
Jag lider till den milda grad att jag sover oroligt om ens alls.
Mina tankar blir ofokuserade och glädjen inom mig känns plötsligt främmande.
Det gör ont, på riktigt ont i mitt hjärta och smärtan får mig att gråta.
Jag kan inte annat än ta den till mig, jag kan inte stänga den ute, det går bara inte.
Men när jag väl fått bearbeta den en stund, en lång eller en kort, många långa eller massor
med korta, ja då kan jag komma till sans en smula.
Jag mår inte bra när andra lider och jag mår fruktansvärt dåligt när det är någon av
mina nära och oändligt kära som är den som far illa.
Det är då jag finner den där lilla extra styrkan i mig, den som ger mig så att jag kan ge.
Jag lyfter mitt huvud trots att mitt bröst värker.
Jag tittar upp och ser hoppet lysa, viljan att övervinna det jobbiga.
För om inte jag kan ge min energi, min styrka, min glädje, hur ska jag då kunna tro och hoppas att
det ska kunna bli bättre.
Genom att ge positiva injektioner så kan man åstadkomma väldigt mycket.
Genom att ge av mig själv kan jag se ett positivt frö frodas.
Jag är i grunden en väldigt positiv människa men inte ens jag kan hålla uppe min låga för jämnan.
Men när jag märker att den börjar falna så ger jag den nytt syre, nytt hopp och
låter den lysa ännu mycket klarare än någonsin tidigare.
Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag bara tyckt allt känts hopplöst, tungt, meningslöst
och onödigt svårt men jag har alltid lyckats komma tillbaka till mig själv.
Det har bara behövt getts tid.
Och det är det jag vill komma till som slutpunkt idag, att det finns alltid ett slut även på
det som verkar allra mörkast.
Det finns alltid en dag då det blir ljust igen och man tillåter sig själv att känna glädje igen.
Så länge man inte ger upp utan ser varje kamp som enskild.
Så länge man inser att man inte behöver vinna alla strider.
Så länge man inte ser sig själv som en ständig förlorare.
Ja då finns det hopp att ta sig vidare till nästa sida i livet.
Och vem vill inte veta vad som finns där bakom nästa dörr.
Vem vill inte veta vilka val man ska få göra imorgon.

Små bekymmer är små

Små bekymmer är små, gör dom inte onödigt stora.
Många har en förmåga att blåsa upp bekymmer och göra dom mycket större än
vad dom egentligen är.
Är det för att dom själva har en avsaknad av stora bekymmer i deras liv.
Är det deras behov av att bli sedda när man pratar om andras händelser, andras bekymmer, andras upplevelser.
Är det då man hamnar i en egen våg av lögner som bara låter en leda till ett uppförstorande av sina egna bekymmer, att man helt enkelt gör dom större än vad dom var från början.
Om det är så, så tycker jag att det är riktigt tragiskt.
Att man är så desperat i sin strävan att synas att man nästan gör vad som helst för att få andras blickar på sig.
Låt små bekymmer vara små.
Låt dom inte växa bara för att du vill att dom ska synas.
Låt dom vara precis det som är, små och inget annat.
Låt dom vara så där skönt hanterbara som dom faktiskt är.
För visst finns det alldeles för många stora jobbiga bekymmer i världen ändå.
Så var lite tacksam när du sitter där med ett litet sådant, ett sånt som faktiskt går att lösa med enkla medel.
Ett sånt som till och med du kan lösa utan att det måste till någon större ansträngning.
Låt små bekymmer få vara små bekymmer.
Du behöver inte alltid låta dom växa bara för att du också vill synas.
Låt andras bekymmer få ta plats emellanåt och få det fokus just det behöver just där just då.

Jag är ingen ful ankunge...............

Även om jag ibland har känt mig som den där lite lätt missanpassade individen i diverse olika sammanhang så tycker jag samtidigt att det är väldigt avigt att se mig själv som defekt.
Jag har mina skönhetsfel det råder det inget tvivel om.
Visst kan jag vara lite väl självkritiskt lite då och då.
Jag skulle förmodligen kunna ta för mig otroligt mycket mer av det som dukas upp framför mig, men då vore det inte längre jag på riktigt.
Nej, då är det helt plötsligt en lite lätt anpassad version av mig själv, formad av någon utomstående som bara vill mitt bästa.
Men hur är det med det där att veta andras bästa.
Var går gränsen till vad som faktiskt bara ett förverkligande av den andra personens¨åsikter och vad som faktiskt är jag på riktigt.
Vad var det som var så fel på mig att det störde vederbörande till den grad att den personen ville göra om mig till en uppdaterad version.
Jag är ingen ful ankunge men jag måste säga att jag har mina fläckar av skönhet.
Det finns sånt som gör att jag faktiskt kan se på mig själv i spegeln och säga att det där gjorde du jävligt bra, eller kanske att det där ser riktigt bra ut på mig.
Jag kan säga det till mig själv utan att för den skull skapa en känsla av hybris.
Jag är inte så dålig som jag ibland i mina mörkaste stunder hävdar för mig själv.
Det finns istället hela tiden en strimma av hopp i mig och i det som jag gör.
Det är dom där goda sidorna som jag går och bär på som jag verkligen uppskattar.
Det är dom som gör att jag hela tiden utvecklar mig på ett positivt sätt.
För ju längre tiden går, desto mer tror jag på människan Ulrik.
Det är han som är den värdefulla delen av sig själv.
Det är han som betingar ett värde även ute på den öppna marknaden.
Det är han som sätter en prägel på sig och sin omgivning och ser till att det finns en liten bit av honom till alla som är intresserade av att nyttja det han har att ge.
Under hela min uppväxt så letade jag febrilt efter min egen identitet.
Jag letade efter mina talanger, mina begåvningar, jag letade länge och hittade väl egentligen dom på ett ganska tidigt stadium.
Jag gjorde det men helt utan egen vetskap om vad dom egenskaperna bidrog med.
När jag väl kom tillrätta med just dom insikterna ja då landade det helt andra bitar i mitt inre.
Jag fick helt enkelt en tilltro till människan Ulrik och vad han stod för.
Innan hade jag hoppats att det var en annan form av intelligens som jag gick och bar på men med facit på hand så var det bara att gilla läget.
Einstein kommer aldrig att vara min mentor i livet, inte heller militanta, krigshetsande ledare.
Några gudar kommer jag aldrig att tillbe.
Och jag kommer aldrig att kräva något av någon som jag inte kan kräva av mig själv.
Några av mina vackraste bitar jag bär på, mina egenhändigt ihopsnickrade egenskaper, dom är jag så oerhört stolt över att jag besitter.
Och det är nog dom som gör att jag känner en lätthet i att lyssna till vad andra har att säga.
Det är dom som bär på min vilja att förstå så mycket som möjligt.
Jag har ett vackert hjärta och det kan jag säga utan att skämmas.
Jag kan säga det för jag är så fantastiskt att jag fått ärva just dom egenskaperna från mina underbara föräldrar.
För om du kanske går där mörk i sinnet, lätta på det till mig och säg vad det är du tänker och tycker.
Låt mig få höra så får du se vilket svar ifrån mig det leder till.
Du kan inte förutspå det och inte jag heller för den delen.
Du kan inte sätta fingret på och trycka till bara för att du vill ha det på ditt sätt.
Ska du ha med mig i ditt beslut så måste det vara fast förankrat hos mig.
Så fast att jag själv ska tycka att det är det mest naturliga valet av alla.
Jag är ingen ful ankunge, jag är bara en människa av idag.
En som vill väl och som försöker att göra väl så gott det bara går.
Jag är ingen ful ankunge, bara en människa som lever i sitt liv.

Se inte din lösning som den enda rätta

Alldeles för ofta så sker det som inte borde ske, man ser inte längre bort än sig själv.
Man går där i tron om att det man gör är det enda rätta sättet.
Att det man säger är dom enda rätta orden.
Att det facit man försöker skriva är det enda allenarådande.
Men hur ofta är det så ï verkligheten.
Hur ofta kan du komma till den slutsatsen att det du gjort är det enda rätta.
Är du alltid så objektiv att du vet att det är så eller är du bara av en förutfattad mening.
En mening som direkt lett dig in på ditt eget spår.
Är du så blind att du inte ser andra möjligheter.
Det är nämligen så att nästan vad du än gör så finns det andra sätt att göra samma sak på.
Ditt sätt behöver inte vara det enda rätta.
Ditt sätt kanske till och med är fel.
Det som kan komma ivägen för dig är att du kanske följer ett invant mönster där andra handlat på samma sätt som du nu valt att göra.
Du ser inte eller vill inte se efter och sen dra slutsatsen att det dom gjorde var fel och därför även det du nu gjort.
Det är då lätt att blunda eller bara borsta av det misstaget du just gjort med ursäkten som säger att du bara gjorde som alla andra gjort tidigare.
Man ska vara ifrågasättande i många fall även om man inte behöver vrida och vända på allt tjugoelva gånger.
Men man måste faktiskt fråga sig själv när man gör en sak om det är rätt det man gör.
Fel är något som jag gör konstant, som andra gör konstant, som alla gör konstant.
Rätt faller under samma handling, det gäller bara att ha en vilja att se skillnaderna.
Så snälla se inte din lösning som den enda rätta.
Se inte din kollegas lösning som den enda rätta.
Försök och se om någon av dom är rätt, kanske till och med båda.
Försök vinkla saker och ting och se dom på mer än ett sätt.
Gör du det så gör du dig själv en gigantisk tjänst.
Du tar inte just det för givet.
Du öppnar upp för olika tankar.
Var ödmjuk emot dig själv men var det även emot din omgivning.
Tänk på att lyssna innan du svarar på något.
Tänk på att du ska bli hörd innan du går till angrepp med någon beskyllan om att ingen lyssnar.
Alla kanske inte hör vad du säger första, andra eller tredje gången.
Ta inget för givet och se samtidigt till att ingen tar lätt på det du gör, menar eller säger.
Se inte din lösning som den enda rätta även om den kanske är det.
Ha alltid en dörr öppen för andra tankar och åsikter.
Ibland kan det faktiskt till och med vara så att det är en lite mindre rätt lösning som kan vara den som fungerar bättre i ett sammanhang.
Är det på det sättet så fall tillbaka och försök inte hävda motsatsen utan se istället vinsten av att ta den som den rätta lösningen den gången.

Att fly ifrån sig själv är inget alternativ

Jag tycker att det är väldigt trasigt när man på olika sätt försöker fly ifrån sig själv.
Du kanske spontant tänker att det här det rör i varje fall inte mig, men vet du vad, jag tror faktiskt att du har fel den här gången och att jag kan ha svidande rätt.
Nu är det inte så att det är fel att fly alla gånger, tvärtom, det kan finnas många tillfällen och situationer som det faktiskt är att föredra att man gör det.
Vi behöver bara förstå att vi faktiskt gör det och att vi gör det både medvetet och omedvetet.
Att fly från sig själv är helt enkelt bara olika sätt att leva.
Vissa flyr på ett sätt där det är det mest naturliga i ens vardag.
Man har sina rutiner, äter sin frukost, går till sin skola, sitt jobb eller vad det nu må vara.
Man tar sig igenom sin dag utan att man kanske ens ifrågasätter vad det är man har gjort.
Jag måste säga att många dagar är det precis på det sättet för mig.
Men sen kommer då alla dom där dagarna, dom där tillfällena, dom där stunderna som blir märka av enstaka starka händelser.
Dom som gör att man bryter sina rutiner i sina tankar, sitt handlande, sitt tillvägagångssätt.
När någon dör, när någon föds, när man berörs utöver det vanliga som finns där i ens liv.
När man möts av ännu en nyhet färgad av hat, tomhet och förakt för livet.
När man lämnats stående ensam av den man tyckt gett all sin kärlek.
Då finns det tillfällen jag tycker att man ska fly en stund, en precis så lång stund som man faktiskt behöver.
Ingen kan vid dom tillfällena säga till mig hur lång den ska vara, när den ska vara slut eller om det rent av är fel av mig att göra så.
Det är upp till mig och ingen annan.
Visst stannar jag till och lyssnar när någon ser att jag mår dåligt och visst tar jag till mig av det som den försöker att säga.
Men låt mig sen absorbera det, bearbeta det och göra något bra av det jag då just fått till mig.
Tro inte att det lägger sig på översta hyllan i mitt eget skafferi av känslor som jag bryr mig allra mest om för det som händer inom mig vet faktiskt bara jag om.
Men sen finns det dom där som alltid tycks fly från sig själva.
Dom som aldrig kan stanna till och känna sig tillfreds med sig själva på den platsen i livet som dom faktiskt befinner sig och det kan jag tycka är lite ledsamt.
För varför har så många så svårt att uppskatta det som dom faktiskt har.
Varför verkar många tro att gräset är grönare på andra sidan.
Att nästa liv det blir så mycket bättre om jag gör som någon säger att det står i en viss skrift.
Vissa smärtor är för starka för att vi ständigt ska bära dom med oss men vi ska inte tro att det blir bättre för att vi överlåter smärtan på någon annan.
Jag har inte rätt att göra det och det har inte någon annan heller.
Ingen chef kan kräva att jag ska göra något jag tycker är fel.
Ingen lag kan kräva att jag ska göra något jag tycker är moraliskt förkastligt.
Ingen religion kan få mig att välja bort en människa och dess liv.
Jag flyr ibland när det gör alldeles för ont.
Flyr från mina starka tankar som nästan förtär mig inifrån.
Det gör så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag flyr till mina egna små lyckliga tillhåll, mina goda tankar och låter som bädda in all den ondska som tycks växa därute.
Jag skulle inte orka med mitt liv om jag lät all den skiten få brinna inom mig.
Istället så flyr jag men jag flyr bara där.
Jag flyr för att överleva så att jag kan ge mer av mig själv till andra som behöver.
Jag flyr för att jag är en själ som ser det goda besegra det onda.
Jag flyr för att jag vill inte stanna i min egen ledsamhet.
Så om du ser mig fly, låt mig då göra det.
Det är inte ifrån dig jag flyr, bara från min egen skugga

Det jag kan är jag bra på

Jag tror säkert många med mig känner en enorm osäkerhet i många saker som man snuddar vid.
Men det hindrar oss inte från att ändå försöka med saker som kanske ligger lite utanför vår egen bekvämlighetszon.
Jag är inte den som alltid vill vara utanför just den men det hindrar mig inte ifrån att försöka lite då och då.
Jag gör det för att jag vill och för att jag själv strävar efter att utveckla mig på olika sätt och vis.
Vi besitter alla kvalitéer, vissa kan ses som ganska vanliga och andra kan vara såna som sticker ut lite i mängden.
Det är bitar som gör oss unika, bitar som gör oss till dom enskilda individer som vi faktiskt är.
Jag är ingen märkvärdig människa, inte alls kan jag tycka.
Det finns säkert dom som rentutav tycker att jag är en ganska värdelös själ, helt utan något som kan generera något som helst positivt.
Men det finns säkert någon därute, kanske till och med några som ser andra delar hos mig, sidor som faktiskt betingar ett stort värde och som faktiskt är mer än väl värt att ta till vara på.
Jag ser mig bara som mig själv och jag har kommit så pass långt i mitt liv att jag faktiskt kan peka på sidor hos mig själv som är bra, sidor som andra kan lära av.
Jag har massor att lära av andra och det finns massor som jag inte kommer att kunna lära mig av andra, men vet du vad, det har alla.
Jag är helt enkelt inte receptiv för allt som jag försöker att lära mig, allt går inte hela vägen in.
Är det för att jag är obegåvad eller till och med lite dum i huvudet, nej inte alls.
Jag har bara inte intresset som krävs för att engagera mig tillräckligt när det gäller att ta in allt som finns omkring mig.
Vissa räknar säkert med att jag har det men det är inte mitt bekymmer, det är faktiskt deras.
Vi kan inte räkna med att alla ska vara lika intresserade för allt som berör oss, allt som finns omkring oss.
Jag till exempel engagerar mig betydligt mer i sånt som har med andra människor att göra.
Visst jag tycker att det är intressant att se och lära mig en del tekniska saker som ständigt är under utveckling och jag tar till mig det till viss del så att jag får en tillräcklig förståelse för vad det är jag har framför näsan.
Men jag vill inte grotta ner mig på atomnivå i allt, det har jag varken tid eller engagemang nog för att göra.
Jag tar istället och bryr mig om sånt som jag bryr mig, resten låter jag vara på en nivå som är acceptabel både för mig själv och min omgivning.
Jag vill nog hävda att det jag kan är samtidigt sånt som jag är bra på, riktigt bra.
Det jag är dålig på, det kan jag ärligt säga, suger jag väldigt ofta på.
Men jag bryr mig inte för jag kan inte vara bra på allt och det accepterar jag.
Du ska inte heller bry dig för det finns så mycket som är viktigare i livet än att jag lär mig allt du kan eller försöker lära ut till mig.
Om du når fram med tio procent av det du försöker lära ut till mig så har du ändå lärt mig tio procent mer än vad jag kunde tidigare om det du försökt delge.
Dom andra nittio procenten ska du inte hänga upp dig på, kanske trillar det ner någon mer procent framöver men vad är vikten i det.
Visst är det viktigt om det är elementära grundläggande saker som kanske är jobbrelaterade och där det finns en vikt i att den delgivna personen kan utföra sitt jobb utan att det går åt helvete.
Men om det bara är kringliggande faktorer så är det som sagt mindre viktigt att allt går in.
Du kan inte, jag kan inte räkna med att någon av oss förstår saker på samma sätt som den andra, det går inte för vi är faktiskt olika människor.
Det jag kan är jag bra på och jag måste samtidigt säga, är jag väldigt stolt att ha som sånt som jag faktiskt är bra på.
Jag kommer aldrig att vara någon övermänniska och jag kommer heller aldrig att se någon annan som något extra ordinärt.
Visst har jag massor med människor runt mig som besitter fantastiska kunskapsbanker inom olika områden.
Jag kan till och med beundra hur dom kan ta snabba beslut om saker och ting vare sig det är i jobb, i spel eller helt enkelt bara förstå saker inom områden jag inte begriper ett skvatt.
Ibland så ser jag mig som väldigt klok och insiktsfull men du ska veta att det har varit så många tillfällen i mitt liv då jag nästan sett på mig själv som en ren jävla idiot och totalt obegåvad.
För det kommer ögonblick när frustrationen tar över och begränsningen av sin begåvning blir så otroligt talande, så utpräglad och stark.
Då känner jag mig som allra, allra minst och fruktansvärt svag.
Men dom tillfällena överskuggas tack och lov av alla tillfällen då jag känner mig behövd, då jag känner mig önskad, efterlängtad och älskad.
Alla dom gångerna gör att dom grå zonerna nästan får regnbågsfärger.
Jag är bra på det jag kan, det kan aldrig någon annan ta ifrån mig, ingen annan än jag själv.
Tro på dig och den du är, för jag är övertygad om att du har otroliga kvalitéer.
Underskatta inte någon annan men underskatta heller inte dig själv.
Jag lever här och nu, inte innan jag föddes eller efter jag dör.
Mitt liv är det enda jag har och det jag kan det är jag förbannat bra på.
Ingen är bättre på att vara mig än jag.