Cancer, något jävligt onödigt

Tänk att något så fruktansvärt orättvist drabbar så många på så många olika sätt.
Det är något som känns lika meningslöst som fästingarna i skogen.
Det är lika fientligt som någon som säger sig hata allt och alla som inte tycker likadant som den själv.
Jag hatar verkligen Cancer.
Denna fruktansvärda oberäkneliga sjukdom.
Den kommer aldrig att hjälpa någon.
Den kommer bara att ständigt ställa till det för dom som drabbas.
Jag menar att även dom som inte drabbas av den allra värsta sorten, dvs den som dödar.
Även dom som klarar sig genom sina behandlingar och fortsätter sina liv.
Dom fortsätter sina liv men är samtidigt för alltid märkta av det som drabbat dom.
Det är som om benen sparkats undan så kraftigt att dom samtidigt knäckts.
Man får lära sig att gå igen, bit för bit, sakta, sakta.
Vi vet aldrig vem som drabbas härnäst men vi vet en sak.
Vi kan alltid finnas där för dom som drabbas.
För det är inte bara en person som drabbas när det händer.
Det är en som behöver den stora famnen, den varma famnen, det stora skyddsnätet.
Men det är många som behöver få lite stöd där i bakgrunden.
Det är många som behöver lite från oss alla när det oväntade plötsligt inträffar.
Dom som drabbas blir nästan lika orättvist drabbade som någon som blir våldtagen.
Det är liksom inget som någon någonsin önskar.
Det bara händer, och det gör det när man som allra minst väntar sig det.
Det finns liksom inget försvar att sätta upp vare sig för det ena eller det andra.
Inte om man lever ett helt vanligt liv i varje fall.
Och det är ju det vi alla vill, vi vill inte gå där hela tiden i tron om att det där hemska kan hända oss.
Vi vill ju bara leva.
Därför vill jag att vi alla ska tänka en extra tanke på dom som du känner som drabbats.
Förskjut inte tanken bara för att du tycker att det är jobbigt att hantera det.
Tänk på hur jobbigt den som drabbas har det.
Vad rör det sig inte i den personens inre.
Hur många jobbiga tankar vandrar inte runt där inne, fram och tillbaka och fram igen.
Hur många om och varför ställer man när man hamnar där.
Det finns inget lätt, det finns inget rättvist, det finns inget man ens vill ta i när det handlar om
sån här skit men ändå så finns det runt oss ständigt.
Vad vi aldrig får göra är att ge upp kampen emot det.
För det är en kamp som ständigt förs och som vi aldrig får ge upp.
Det är en kamp vi ska ta tillsammans för tillsammans är vi så otroligt mycket starkare än när
vi försöker kämpa i blindo, en och en.
Cancer är verkligen något som är jävligt onödigt.
Riktigt jävla onödigt.