Jag är rädd för döden

Jag vet inte om det har att göra med att man själv befinner sig förhoppningsvis
bara i mitten av livet.
Men jag tänker väldigt mycket på döden.
Jag gör det för jag känner att jag har så otroligt mycket att förlora och det är just det jag är rädd för.
Jag vill inte att livet ska överge mig och jag vill verkligen inte överge det.
Livet är både vackert och fult, förutsägbart och totalt oförutsägbart på samma gång.
Men jag är rädd för döden, jag är fullkomligt livrädd emellanåt måste jag erkänna.
Men det är inte så att jag går tyngd av det.
Jag vill bara inte dö.
Jag vill inte göra det än på många, många år.
Jag vill ju leva med alla mina nära och kära.
Jag vill leva och uppleva.
Uppleva allt det som livet har att erbjuda och massor mer.
Vi kan alla mista livet på massor av olika sätt.
Att bara dö av naturliga orsaker för att man är sliten och gammal är för mig det enda tänkbara.
Men det är ju inte bara jag som råder över det.
Det är ju inte bara jag som påverkar vad som händer och sker i mitt liv.
Jag är ju bara en del av mitt eget liv, visserligen den största delen men likväl bara en del.
Men alla andra tänkbara sätt att dö på, sjukdom, olyckor eller till och med när man blir
berövad sitt eget liv av någon annan.
Hur ska man kunna försvara sitt liv emot det.
Det kan man ju inte och det tänker jag heller inte försöka.
För den strävan skulle strypa mitt sätt att vilja leva.
Jag är rädd för döden idag och jag kommer att vara det imorgon också.
Men det kommer inte hindra mig från att leva.
För jag vill leva och ingen ska få ta det ifrån mig.
Jag älskar mitt liv och allt vad det för med sig.
Jag älskar livet och jag hatar döden.
Jag hatar den för den tar livet ifrån den som dör.