Ett dödens väntrum

Det låter förmodligen väldigt bittert när du läser den rubriken.
Det har en ton av uppgivenhet och tomhet.
Det handlar om tiden vi alla förhoppningsvis kommer att komma till
men som få vill prata om.
Vår rädsla för döden den är stor.
Den är ju så fruktansvärt definitiv.
Vi rycks bort ifrån våra nära och kära eller så är det en nära och kär som rycks bort ifrån oss.
Nu är det inte så att alla får uppleva att leva sina liv fullt ut.
Det finns tyvärr dom som rycks ifrån vår vardag alldeles för tidigt och det
känns så otroligt fel, så starkt, så frustrerande att se det ske.
Vi kan aldrig förbereda oss mycket nog för att ta emot den sorgen.
Vi kan aldrig säga att vi förstår hur illa någon mår när dennes kanske bästa vän, syster, bror,
kanske försvinner från livet.
Vi kan däremot alltid finnas till som stöd till dom som drabbas i den andra fasen.
Den som har dött, har dött och det kan vi aldrig någonsin göra ogjort.
Det är en slutpunkt som vi inte är förmögna att förändra.
Vi kan ju inte ta ett liv tillbaka.
Men vi kan istället se till att dom som blir kvar där som efterlevande i den omedelbara närheten
får det stöd som dom söker.
Gör dig inte osynlig för dessa människor, visa att du finns istället.
Du kan ha en oerhört stor betydelse genom att just bara finnas.
Nu var det inte just dessa som tas ifrån oss alla alltför tidigt som jag egentligen ville prata om utan
om våra äldre, våra mammor och pappor, våra far och morföräldrar.
Dom som vi själva inte längre klarar av att ta om hand utan som får en bättre omvårdnad
på deras äldreboende.
För det är det som det handlar om.
Att detta äldreboende eller som man förr även kallade ålderdomshem faktiskt är så mycket mer
än bara en avlastningsplats för oss släktingar som inte kan ta hand om våra äldre.
Vi lägger ju hela ansvaret på dessa ställen och räknar med att dom kan ge så otroligt mycket
mer än vad vi själva mäktar med.
Min kära mamma bor på ett sådant och jag känner en trygg känsla i mig själv varje gång jag
går därifrån för jag vet att hon har det bra där.
Dom ger henne något jag inte skulle kunna.
Det är ett dödens väntrum ett ställe där de våra ska få en värdig avslutning på sina liv.
Sen om det kommer bli en månad eller tio år som dom kommer att vara där i sitt väntrum
det får framtiden alltid utvisa.
Vad vi inte får glömma bort är att bara för att vi har våra kära nära där så betyder det inte att
vi bara kan vända dom ryggen i tron om att vi inte längre behövs där.
För det gör vi, vi behövs alltid, alltid, alltid.
Så låt dessa ställen inte bara bli just ett dödens väntrum utan försök att göra vad du kan
för att förgylla dina nära och käras sista tid.
Det handlar i grunden att ta tillvara på all din tid du har med dina nära och kära oavsett
ålder och plats.
Tid kommer ju aldrig tillbaka och du kan aldrig ångra det du bara tänkt.
Det är alltid bättre att göra en sak än att inte göra den.
Det är alltid bättre att försöka än att inte göra det.
Låt inte dödens väntrum bara bli ett dödens väntrum.
Låt det bli något mycket mer, något som du kan ta med dig i fortsättningen av ditt eget liv.