Tunga brytpunkter i ens liv

Vad tar man lätt på i livet och vad tar man hårt på.
Vissa saker är sånt som man bara blåser förbi.
Vissa andra får en att stanna till och verkligen betrakta.
Vad jag ser som tunga brytpunkter är sånt som nästan gör att min värld helt stannar av.
En sån brytpunkt var när jag klev in i min skiljsmässa.
Det var en så grå och dyster period.
Den var så nerbrytande och mörk men den var lärorik.
Den gjorde att jag kom närmare mig själv.
Den gjorde att jag lyssnade på mig själv.
Den gjorde att jag förstod mig själv.
Jag var så förtvivlad under den perioden.
Jag var så rädd under den perioden.
Jag kände mig så otroligt ensam, så övergiven, så sviken.
Jag gjorde det men jag tog mig också ur det vaccum som jag befann mig i.
Man lär sig alltid något av saker man tar sig igenom.
Jag lärde känna mig själv lite bättre och få lite mer insikt om mig själv.
Min andra stora brytpunkt i livet det var tidigare i år när min pappa dog.
Då blev jag alltför varse om hur lätt något tas ifrån en.
Något som man vill ha kvar i hela sitt liv.
Något som man tror ska vara kvar i hela ens liv.
Man fick det där bistra kvittot som sa precis vad det var.
Att allt har sitt slut.
Att man ska ta tillvara på det man har medans man har det.
Att man ska sätta värde på det man har.
Jag har alltid känt och vetat hur mycket min pappa betytt i mitt liv.
Han var verkligen en helt unik människa som jag lärt mig så otroligt mycket av.
När nu han försvann från mitt liv så var det som om en del av mig dog.
Den dog men den gav mig samtidigt mer näring till andra delar av mig själv.
Jag kommer alltid att sakna pappa men han kommer alltid att finnas med mig samtidigt.
Så är det med brytpunkter i ens liv.
Man stannar till, analyserar, funderar och går vidare.
Man gör det med kanske lite mer insikt om vad livet egentligen är.
Man bryr sig helt enkelt kanske lite mer om det man har.
Vi har alla tunga brytpunkter i våra liv.
Tillåter du dig själv att stanna till och fundera.
Ge dig den tiden, det har du nytta av under resten av ditt liv.

Att duga som man är

Har det inte blivit väldigt hysteriskt i hur man ska vara.
Det är nästan så att det man har gjort upp en officiell mall över det.
Att gränserna som finns idag dom är redan satta.
Och om det nu är någon som går över dessa gränser så ses han eller hon med väldigt oblida ögon.
Jag tycker att det är otroligt tråkigt att man låter det gå så långt.
Att man tillåter att tv och internet ha sån påverkan i människors liv att man tar mer hänsyn
till vad som visas där än vad som faktiskt sker framför våra ögon.
Jag duger som jag är.
Jag är övertygad om att du duger som du är.
Vi behöver inte göra oss till och ta fram en version av oss själva anpassad till omgivningen.
Vi kan faktiskt stanna till och njuta av livet ändå.
Vi måste inte stirra oss blinda på vad andra tar fram som så kallade nya sanningar.
Jag duger som jag är, för jag är jag.
Jag behöver inte kunna allt bara för att andra tycker att jag ska kunna det.
Jag behöver inte känna mig misslyckad när jag inte förstår.
Jag behöver inte känna mig mindre värd bara för att jag gör en sak och någon annan gör en annan.
Inte så länge jag försöker efter min förmåga.
Ingen kan säga till mig att jag borde kunna något bara för att jag har sett det, provat det, gjort det.
Det är inte så jag ser på saker och ting.
Det är alldeles för många som inte tror att dom inte duger.
Det är alldeles för vanligt med hängande huvuden när det väl kommer till kritan.
Med människor som hellre ställer sig i bakgrunden så att dom inte syns.
Dom gör det för att dom inte tycker att dom duger som dom är.
Jag är själv inte den som ställer mig längst fram och dunkar mig själv i bröstet.
Jag är inte den som hela tiden måste hävda mig själv i mitt behov av att synas och höras.
Jag fungerar som så att när jag känner att jag har något att tillföra då gör jag det
och när jag inte har det så lyssnar jag hellre.
Jag duger alldeles förbannat väl som den jag är.
Jag säger det utan att skämmas eller lida av hybris.
Tro inte bara på vad andra tycker, tänker eller säger.
Tro även på dig själv.

Istället för att kritisera jämt, har du funderat på att du faktiskt kan ge beröm

Har du någon gång funderat på hur mycket din ständiga kritik kan skada.
Hur djupa ärr den kan skapa.
Det är inte särskilt kul att ständigt få höra att "det var väl ok det du gjorde, men om du
gjorde si eller så istället, då hade det kunnat bli riktigt bra".
Det är inte att ge beröm när du ger säger på det sättet.
Det är i längden inte ens ok att säga på det sättet.
Vi har som människor en väldigt god förmåga att suga åt oss av sånt som kan vara negativt.
Vi har tyvärr rent generellt inte samma goda förmåga att suga åt oss av positiva kommentarer.
Det är som om det finns ett inbyggt skydd i oss som inte vill att vi ska bli påverkade av
det som är alldeles för bra.
Vi vill inte ta till oss av sånt som kan tyckas vara för bra för att vara sant men som ändå är det.
Istället för att kritisera någon, har du funderat på att du kan ge beröm och tillåta den personen
ta till sig det utan att förminska den.
Vi ska alla kunna ta kritik men vi ska också kunna ge konstruktiv sådan.
Vi ska alla kunna ta beröm, men vi måste mena det.
För menar vi inte det vi gör, säger, tycker eller för den del tänker, ja då tappar vi ju all trovärdighet.
Jag tycker om att berömma andra.
Jag gör det för att jag ser hur dessa människor växer av väldigt lite.
Och om jag kan få någon att växa av väldigt lite så känns det väldigt rätt och viktigt för mig.
Inte för mitt eget välbefinnandes skull utan för känslan att man faktiskt alltid
 kan göra något för någon.
Att ge någon lite beröm kostar dig inget, absolut inget.
Men du måste mena det.
Ta inte ifrån den personen berömmet den just förtjänat genom att samtidigt ge kritik.
Försök förstå konsekvenserna av vad det är du själv säger.
Förstå dom både för din egen del, men även för den du vänder dig emot.
Det är viktigt att vi tillåter andra att växa som människor.
Bara för att någon blir starkare inombords betyder inte det att det blir en farligare människa.
Det betyder inte att du behöver känna dig rädd för den människan.
Det betyder bara att den tror på den människan som den har blivit.
Tillåt dom i din närhet växa som människor, försök inte hämma dom.

Man har alltid rätt att ha en åsikt. Man har aldrig rätt att förneka någon en.

Ibland snöar jag in på små saker om man tittar på det direkt
men när man ser det med lite perspektiv så får det en annan vidd.
En sån sak är ens rätt till att ha en åsikt.
Jag tycker att det är vansinnigt viktigt att alla får ha en sådan.
Men det ska vara en åsikt som man står för inte någon man bara
slänger ur sig för att få finnas med i ett sammanhang.
Det handlar om trovärdighet.
Jag är inte någon som vet allt, kan allt, kommer kunna veta allt eller kommer kunna göra allt.
Jag har mina begränsningar som jag alltid kommer att leva med.
Men alla, precis alla har rätt till att ha en åsikt.
Och jag precis som alla andra måste faktiskt respektera den.
Jag behöver inte hålla med eller tycka om den.
Jag behöver inte värdesätta den eller se den som en värdemätare.
Men jag kan inte komma med ett pekfinger och säga att du eller du har fel.
Varför ska jag det om det är din åsikt det handlar om.
Det är skillnad när det är någon faktisk handling som har skett och man återberättar den fel.
Eller om någon inte följt givna instruktioner utan gjort något efter eget bevåg.
Det är skillnad.
Då handlar det inte om att ha en fast åsikt längre utan bara om att du kanske vill provocera.
Du vill helt enkelt göra det "på ditt sätt" bara för att du är lite av en trubbig tjurskalle.
Men om du har en åsikt om något.
Då ska jag stanna till och lyssna, höra, försöka förstå vad det är du menar.
Försöka se saken ur ditt perspektiv.
Inte tappa mitt eget.
Jag har mina åsikter andra har deras.
Om vi försöker att förstå varandra lite mer så tror jag att vi kommer långt i den
globaliseringsprocessen som pågår.
Vi måste helt enkelt lära oss att respektera varandra mer, se varandra mer, bry oss om varandra mer
och hata varandra mycket, mycket mindre om vi ska överleva som människor.
Eller vad tycker du.

Vill man lära sig något så kan man det

Många säger ju orden att den eller den personen är så otroligt duktig på vad den gör.
Så är det förmodligen också.
Men det handlar inte bara om att vara duktig just på det man är duktig.
För det, det tror jag att dom flesta kan vara.
Att vara duktig på det man gör är inte så himla svårt som det låter.
Det handlar väldigt mycket om att man gör något man faktiskt tycker om.
Vissa har lätt för att lära sig saker, det måste jag medge.
Dom kanske har ett så kallat läshuvud eller en naturlig fallenhet för det.
Men det krävs även ett intresse.
Jag vill inte gå så långt och säga att det alltid är så för naturligtvis finns det alltid undantag.
Det finns undantag som bekräftar den gyllene regeln.
Vill man lära sig något som man faktiskt vill lära sig så tror jag att man kan det.
För inte ska man sätta gränser för sig själv.
Gränser som jag själv bara vill sudda ut.
Gränser som gör att man inte riktigt tror på sig själv.
Kanske finns det något där i kölvattnet som hämmar dig.
Något som håller dig tillbaka.
Någon gammal händelse som ger dig en dålig magkänsla.
Kanske finns det någon person som gör att du känner dig lite mindre än vad du är.
Kanske är det något som gör att du inte riktigt vill klara av vad du egentligen borde.
Du kanske inte vill visa hur duktig du är omedvetet.
Det kan finnas många olika andledningar.
Jag tror verkligen på att om man vill lära sig något så kan man.
Vi har inga begränsningar, vi sätter dom själva bara.
Man kan säga att man kan sätta ett mantra för sig själv.
Vill man, så kan man.
Är du villig att sätta det som en regel för dig själv.
Är du det så tror jag att du kan klara av mycket mer än vad du gör idag.
Jag tror det i dom fallen där du inte känner det så ska du sätta dig ner och fundera
på vad det är som håller dig tillbaka.
Vad det är som gör att du inte tror på dig själv och bearbeta det.
För du är värd att klara av det du föresätter dig själv.
Tro på dig själv, gör det och väx som människa.
Väx i din egen takt, inte i en takt andra tycker.
Du är du och ingen annan.

Vad stärker Dig !

Du vet det nog.
Du vet det väldigt väl.
Men ändå så kommer det tillfällen som överraskar dig.
Tillfällen då du överrumplas av känslan att du känner dig stärkt.
Den känslan tycker jag är helt fantastisk.
Då, just då när du nästan tycker att du går på moln.
Då du känner dig styrkt av något, något nästan obemärkt.
För visst är det underbart när man får en oväntad positiv kommentar.
När du kanske lyckas med något särskilt.
Kanske när du fått en bekräftelse som du länge sökt.
Kanske har du bara helt plötsligt fått känna dig sedd.
Det finns så mycket som kan styrka dig om du bara vill.
Det finns så mycket du kan göra för att stärka andra.
Det finns så mycket du kan bidra med om du vill.
Jag tror att du vill kunna stärka andra.
Jag tror att du vill kunna känna dig stärkt av andra.
Jag tror att vi alla behöver få känna den känslan emellanåt.
Eller rättare sagt, jag vet att vi alla behöver få känna den känslan emellanåt.
Vissa behöver det mer och andra behöver det lite mindre.
Men vi behöver det alla, precis alla.
Det är känslan när vi faktiskt nästan känner inom oss hur vi växer som människor.
Vi sträcker på oss inombords.
Vad stärker Dig.
Hur kan du stärka andra.
Viktiga frågor, frågan är hur du vill svara på dom.

Kärlek är något vackert !

Har du tänkt på vad kärlek betyder för dig.
För mig betyder den allt.
Den är essensen i mitt liv.
Den är det som gör mitt liv vackert.
Det är den som kryddar mitt liv varje dag.
Det är den som kryddar min vardag, min helg, mitt liv.
Jag lever av kärlek, jag lever genom kärlek, jag andas kärlek.
Jag gör det för jag älskar att leva.
Kärlek är något som kan göra många förblindade i sina liv.
Det kan göra att en del tror att dom har äganderätt av andras.
Det kan göra att respekten den försvinner i skymundan.
Den gör det bara för att dom själva lägger ett alltför stort fokus på vad dom tror är kärlek.
Men kärlek är inte kärlek om den inte är besvarad.
Kärlek är inte vacker om det inte finns någon som ger tillbaka.
Kärlek ska aldrig missbrukas, aldrig skadas, aldrig misshandlas.
Kärlek är ett vacker ord.
Kärlek har en vacker innebörd.
Kärlek är något som är stark, oerhört starkt.
Har du kärleken med dig i livet så har du något otroligt viktigt.
Missförstå mig nu inte när jag prisar kärleken.
För som sagt när den är missriktad så kan den vara destruktiv och ond.
Den kan skapa ångest och lidande.
Den innehåller så mycket känslor och alla är känslor som vi alltid bär med oss.
Låt kärleken vara något fint.
Visa den till dina nära.
Visa den till dina vänner.
Visa den till den du älskar.
Men gör det bara om du känner att du får något tillbaka.
Om du inte får det så förstå att så inte är fallet.
Inse att du aldrig kommer att mötas av samma känsla tillbaka.
Var ärlig emot dig själv precis som du ska vara ärlig emot dom runt dig.
Var det och låt kärlek vara en del av ditt liv.
För kärlek är något otroligt vackert.

Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog

Någon kanske hakar upp sig på att jag skriver väldigt mycket om min sorg efter min pappa.
Men jag ser det verkligen inte på det sättet.
Jag tycker att det är en del av min egen sorg och bearbetningen av den.
Det är jag och ingen annan.
För ingen annan kan komma och säga till mig hur jag ska tackla den biten.
Ingen kan känna och förstå det jag känner för det är mina känslor.
Ingen kan krypa in i mig och leva med mitt inre för det är det som min strid handlar om.
Jag blev bestulen på något när min pappa dog.
Jag förlorade något som aldrig kan ersättas.
Det var något stort och viktigt.
Det var något som alltid hade funnits där.
Det var något jag ville alltid skulle finnas där.
Det är där min konflikt kommer in.
Väl medveten om att inget är bestående.
Väl medveten om att livet är en process.
Väl medveten om att saker händer och saker slutar hända.
Väl medveten om att livet det går vidare ändå.
Trots all denna medvetenhet så känner jag mig så begränsad.
Jag gör det för min pappa var min pappa och han betydde oerhört mycket för mig.
Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog men samtidigt ännu mer medveten
om vad det är jag har kvar.
Jag kommer för alltid att sakna min pappa men jag har fått ett större utrymme till
dom jag har kvar i mitt liv.
Jag har alltid värdesatt min familj och mina vänner.
Jag har alltid älskat mina nära och kära.
Det är en av dom delarna som jag älskar hos mig själv.
Just min förmåga att tycka om.
Min förmåga att verkligen uppskatta och älska.
Alla kan inte förstå hur det är möjligt men för mig är det omöjligt att inte göra det.
För mig är livet förknippat med att tycka om andra, att uppskatta andra, att älska andra.
För mig är livet att se andra människor och värdesätta dom.
Jag tycker om att dela med mig av mig själv och det är en egenskap som jag ständigt
utvecklar och förbättrar.
För det är aldrig fel att se det positiva hos andra.
Man behöver inte vara blind och naiv bara för att man vill tänka positivt.
Jag är inte det, men jag väljer att gå den vägen.
Jag gör det för min pappa han gav mig det i arv.
Han gav ett hjärta så fyllt av kärlek och omtanke.
Jag blev av med en del av mig själv när min pappa dog men jag har så otroligt mycket mer.
Jag har så otroligt mycket mer.
Jag har så otroligt mycket mer.

Att respektera andra

Jag har varit inne i detta ämne många gånger förut och jag kommer komma tillbaka
till det många gånger till.
Jag kommer det för jag tycker att det är ett ämne som är så oerhört viktigt.
Det där med att respektera andra.
Att respektera vad andra tycker och tänker.
Det där med att lyssna till vad andra menar.
Lyssna men kanske inte handla efter.
För det behöver inte betyda att du håller med men det betyder att du lyssnar.
Det betyder att du vill lyssna, att du vill förstå, att du vill lite mer.
Att respektera andra handlar också om att inte skada andra i eget syfte.
Att inte gå så långt att den personen som du riktar din energi emot tar skada av ditt handlande.
För tänk på att det är väldigt lätt att göra just det.
Det är lätt att någon tar illa vid sig av något du själv gör.
Det är lätt hänt att man går lite för långt.
Det är lätt hänt att man tar för lätt på vad man själv gör.
Tänker du någonsin på hur mycket du påverkar andra.
Jag gör det för jag bryr mig om vad det är jag själv gör.
Jag gör det för jag bryr mig om hur det tas emot av andra.
Att respektera varandra borde vara väldigt självklart men det är det inte idag.
Vissa säger saker som pekar åt det ena hållet men så gör dom något helt annat.
Man är inte konsekvent i sitt eget handlande.
Vad man gör, vad man tänker och vad man säger bör gå i en egen gemensam linje.
Gör dom inte det så faller inte alla bitar på plats.
Att respektera varandra är något som är viktigt för mig för det får med sig så otroligt
många bitar som jag vill ha på plats i mitt eget liv.
Hur är det för dig.
Hur tänker du när du hör ordet respekt.
Är det ett ord som betyder något för dig.
Eller är det så att du bara känner att det är ett ord som tappat sin dignitet, sin stuns, sin status.
För mig får det aldrig göra det.
Respekt är viktigt, så otroligt viktigt idag.
Låt det vara lika viktigt imorgon och dagen efter det.

När andra ser Dig!

Det är en fantastisk känsla, den där som infinner sig när man känner sig sedd.
Inte för att man trycker på om det.
Inte för att man längtar efter det.
Inte för att andra måste se dig.
Nej, jag tycker om känslan när jag blir sedd, sedd bara för att jag är jag.
För jag kommer aldrig, tänker aldrig och vill aldrig göra mig till bara för att synas.
Jag kommer aldrig att vilja bli omtyckt för något jag inte är.
Jag kommer aldrig att kräva att bli sedd av någon som inte vill se mig.
Jag kräver nämligen inte något alls.
Det som kommer till mig, det kommer.
Det som händer mig, det händer.
Det som berör mig, det bryr jag mig om.
Jag vill gärna bli sedd men jag vill inte tvinga mig på någon i deras liv.
Jag vill inte ta någons plats bara för att synas.
Jag tycker om att synas men jag vill inte göra det av någon annan anledning än
att den som ser mig gör det av fri vilja
Jag tror att alla har ett behov av att bli sedda men inte till vilket pris som helst.
Så är det i varje fall för mig.
Jag är bara villig att bli sedd för att jag är jag.
När andra ser på dig, vad tror du att dom ser.
Tror du att alla ser det du vill att dom ska se.
Eller tror du att andra bara har förutfattade meningar om dig.
Om du tror det sistnämnda så tror jag att det är precis på det sättet som du själv ser på andra.
För ofta är det så, att man tror en sak om andra efter sin egen bedömningsförmåga.
Alla har inte det i sig, möjligheten i att tillåta sig själv att se förbi andras gränser.
Det hindrar många men det hindrar inte mig.
För jag tycker om att se andra människor som dom är.
Jag tycker om att uppskatta andra människor för vad dom är.
Jag tycker om att leva bland andra människor som väljer att se dom som jag vill se.
Att se varandra tycker jag är en av dom allra viktigaste egenskaperna som finns idag.
Vad tycker du själv.

Fuck Cancer!

Sjukdomar är bara sjukt orättvisa.
Jag säger det inte för att vara fyndig.
Jag säger det för att jag verkligen tycker det och det tror jag att dom
allra flesta håller med mig utan att ens blinka.
Cancer, denna jävla äckliga fula åkomma.
Den som kan förändra mångas liv, inte bara dom drabbade.
Men alla Ni som drabbas.
Alla Ni, hoppas att Ni aldrig får känna er ensamma.
Hoppas verkligen att ni får allt stöd ni kan av alla som ni hoppas ska finnas där.
För det är då, just då som ni behöver det stödet mer än någonsin tidigare.
Jag hatar Cancer.
Jag gör det för att det verkar nästan som att det drabbar dom som jag kallar goda människor.
Varför är det så.
Det är ungefär samma logik som när en knarkpåverkad kör sin bil, krockar med en annan bil
och efter olyckan så är det den påverkade som klarar sig och den oskyldiga som dör.
Det finns ingen logik alls, överhuvudtaget ingen alls.
Samma är det med cancer, det drabbar alldeles för många bra, skötsamma, fina människor.
Jag är inte bitter över den bilden jag målar upp.
Jag är bara så ledsen över dessa människor som drabbas.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att det är så.
Det är en sjukdom vi ännu inte har kontroll över och dom som lever med det lever
inte bara med sjukdomsbilden utan även med den enorma ångesten som den medför.
Våga ge ditt stöd.
Våga finnas till där bakom hörnet.
Våga visa dig själv, visa att du finns.
Du anar inte hur viktig du kan vara för att personen i fråga ska kunna må lite bättre.
Du anar inte hur viktig du kan vara för att personen i fråga kanske till och med får
en chans att bli frisk.
I vilket fall som helst så gör du något bra när du vågar deltaga i deras liv.
Ge dig själv chansen, ge dom chansen.
Vad är det värsta som kan hända för din del om man jämför med den utsatta.
Fuck Cancer, fuck fuck fuck Cancer.
Låt oss aldrig sluta kämpa emot den.
Vi har alla någon vi känner som blivit drabbad av den.
Låt oss bara ta avstånd från den som sjukdom, inte från den drabbade.

Lär dig att tycka om andra

Det är inte något enkelt jag begär.
Det är inte något självklart jag önskar.
Det är inte något man kan göra med alla.
Men man kan alltid försöka.
Och när jag säger försöka så menar jag försöka på riktigt.
Inte att man halvhjärtat ger sig in i något.
Inte att man ger upp första gången man möter lite motstånd.
Inte att man tror att det bara går självmant.
Men det är alltid bättre att försöka.
Att ge någon en chans och kanske en chans till.
I varje fall om det är en person som förtjänar det.
Nu är det ju inte så att man kan bli vän med alla.
Nu är det inte så att man ska försöka att bli vän med alla.
För det kan verkligen finnas orsaker till att inte bli det.
Det kan verkligen finnas detaljer i det som gör att du absolut inte vill det.
Att lära sig tycka om andra är inte något som bara sker, eller är det kanske just det.
Fundera på hur du själv beter dig.
Ger du alla en riktig chans när det väl kommer till kritan.
Låter du alla få en möjlighet att ens komma halvvägs.
Jag tvivlar på det.
Alla klarar nämligen inte av det.
Alla klarar inte att ta bort alla dessa mer eller mindre besvärliga hinder.
Men det får inte kännas som en omöjlighet.
Det får inte kännas som något meningslöst.
Det får inte begränsa dig i din innersta vilja.
Jag tycker om att tycka om andra.
Jag gör det för det ger mig så mycket.
Men jag tillåter mig bara tycka om dom som faktiskt förtjänar det.
Jag ger dom gärna en chans, två eller kanske till och med tre men sen får det vara nog.
Jag tycker om andra människor för det ger mig så otroligt mycket i livet.
Jag behöver inte lära mig att tycka om andra men hur är det med dig.
Vilka ger du chansen.
På vems villkor ger du dom chansen.
Varför ger du dom chansen.
Kan du svara på det.
Kan du svara på det, ärligt.
Lägg bort din stolthet.
Var den du är, visa vem du är, tro på den du är.
Gör det så är det lättare att ta till sig andra.
Tro mig, för det gör jag.

Att inte leva i sitt eget förhållande

Så galet många gånger har jag hört det.
Så tråkigt många tillfällen har jag snuddat vid.
Så ofta har jag försökt förstå.
Men jag gör det ändå inte.
Jag kan bara inte förstå, varför tillåter man sig att vara i skymundan.
Varför vill man inte vara i centrum i sitt eget liv.
Varför vill man stå tillbaka för sin partner till exempel.
Vad är det för självbevarelsedrift man drivs av när man inte ger sig själv utrymme.
Att välja att inte leva i sitt eget liv får aldrig vara ett alternativ.
Ingen ska komma och säga hur jag ska leva.
Ingen ska komma och tycka att jag gör fel och tro att jag rättar mig efter.
Jag är ju jag och mitt liv är mitt.
Visst kan jag anpassa mig efter många saker men det är något som jag gör av fri vilja.
Jag vill göra det jag gör.
Jag vill tro på att det jag gör är det bästa just för mig.
Varför ska jag kasta bort mitt liv på något som jag känner kväver mig.
Det kan inte vara rätt.
Jag är en människa av idag och jag vill ta den plats jag tycker att jag själv förtjänar.
Jag kräver inte något av någon men jag njuter när någon vill ge av sig själva till mig.
Jag njuter för då känner jag mig frivilligt deltagande i deras liv.
Det finns då en ömsesidig respekt.
En respekt som jag tycker är viktigare än något annat.
Ingen ska leva tillbakadragen i ett förhållande.
Alla ska få en chans att verkligen leva i sina liv.
Hur är det med dig.
Hur många känner du som känner att dom är kuvade i sina liv.
Har du varit i den positionen.
Är du kanske i den positionen idag.
Vill du verkligen kasta bort ditt liv på något du egentligen inte vill.
Jag vill inte göra det så därför gör jag heller inte det.
Jag lever inte i skuggan av någon annan.
Jag lever inte i skuggan av mig själv.
Jag lever som den jag är.
Jag är den jag är.
Jag är jag och ingen annan.

Sjukdomar är aldrig snälla

Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon som helst mening
med att sjukdomar existerar.
Men någon sjuk mening kanske det finns, vad vet jag.
Jag kan bara tycka att det är så otroligt grymt beroende på vad det är för
typ av sjukdom det rör sig, vem som får den och under vilka omständigheter det är.
För sjukdomar kan te sig så otroligt olika.
Det är som människor är, vi är olika varandra och vi har olika sätt att ta livet
precis som vi har olika sätt att ta oss an döden.
Men det är inte något vi kan råda över, inte mer än i begränsade desperata åtgärder.
Vi kan förbygga och eventuellt bromsa upp sjukdomar men vi kommer aldrig att kunna
bli av med dom helt.
Vi kan lära oss att leva med dom.
Vi kan acceptera att dom finns.
Men vi ska inte förskjuta dom som blir drabbade.
För det är en betydligt värre del många gånger.
Tänk dig själv att du råkar ut för något som gör att ditt liv blir helt annorlunda.
Att du kanske förlorar din fot, ditt bröst eller något annat på grund av en aggressiv sjukdom.
Tänk dig då att du kanske förlorar hela din vänskapskrets bara för att dom inte vet
hur dom ska bete sig helt plötsligt.
Att dom väljer att stänga av dig från deras liv.
Är inte det en väldigt feg inställning, att begränsa sig på det sättet.
Att vara så snål med sig själv att man inte längre vill ta i någon man en gång tyckt om.
Då frågar jag mig, har man verkligen tyckt om den personen eller har den personen
bara fyllt ett behov för dig så länge det inte ställde till något på vägen.
Har man haft någon respekt för den personen eller har den personen bara varit ett
föremål.
Sjukdomar är aldrig snälla men vi människor kan vara det.
Vi kan hjälpa varandra och finnas där i ur och skur.
Vi kan göra varandras tillvaro lite drägligare.
Vi kan se till att vi inte kommer till känslan av vara övergivna, övergivna av
både vänner och av livet.
Gör något värdefullt, och visa att du verkligen bryr dig.
Att du gör det oavsett vad som har hänt.
Att du gör det innan det är för sent.
Att du gör det för att ditt hjärta säger det.
Sjukdomar är grymma, elaka och i många fall skadliga.
Skadliga kanske inte bara för dom själva utan även för deras omgivning för i vissa
fall så förändras dessa människor till något annat, till någon annan.
Någon man inte känner igen sig längre.
Sjukdomar är aldrig snälla men vi kan vara det.
Vill du sluta upp i ledet bakom oss andra, vi som vill bry oss.

Vad är "att göra det bästa av sitt liv"

Det är en fråga jag ställer mig själv.
Det är en fråga jag har ställt mig själv.
Det är en fråga jag kommer att ställa mig själv.
Jag gör det för att jag tycker att det är en oerhört viktig fråga i mitt liv.
Jag gör det inte för att pressa mig själv.
Jag gör det för att jag vill ge mig själv möjligheten till att utvecklas.
Jag vill inte komma sen och känna att jag borde gjort si eller så istället.
Alla val jag gör i mitt liv dom är frivilliga.
Alla val jag gör i livet är sånt som jag vill ska leda till något.
Jag vill att dom ska leda till att jag utvecklas.
Att göra det bästa av sitt liv kan verkligen låta klyschigt.
Att göra det bästa av sitt liv kan låta som om att man försöker att tillmötesgå vad andra tycker.
Att man uppnår en viss nivå som andra förväntar sig att man ska.
Jag skulle aldrig välja att leva mitt liv efter dom premisserna.
Jag väljer istället att leva mitt liv efter vad jag själv känner är rätt.
Jag väljer att gå min egen väg men jag gör det inte för att jag måste utan för att jag vill.
Att göra det bästa av sitt liv är ett sätt att leva som jag förespråkar.
Det är ett sätt som jag känner att jag kan stå för.
Men vad är att göra det bästa av sitt liv egentligen.
Att känna att man inte kastar bort det.
Att känna att man inte bara lider sig igenom sitt eget liv.
Att känna att man tar tillvara på ögonblicken.
Att förstå vidden av vad det är man egentligen gör.
Man måste inte uppnå vissa mål i livet.
Man ska inte ens försöka att uppnå mål i livet.
Man ska inte göra det om man inte verkligen vill det.
Att göra det bästa av sitt liv är att respektera det man har.
Att våga respektera sig själv och att våga respektera andra.
Jag har ju ett värde och det har även du.
Man kan inte lyckas med allt men man kan lyckas med riktigt mycket om man bara vill.
Jag vill göra så bra saker jag kan genom att vara mig själv, inte någon annan.
Jag vill lämna ett avtryck som jag själv kan stå för.
Jag vill visa på mitt eget sätt att det faktiskt inte är fel att vara den man är.
Jag kan tillföra många saker bara genom att vara jag.
Jag gör det utan att skämmas utan tvärtom vara stolt över den jag är.
Att göra det bästa av sitt liv är när man är vän med sig själv och sin omgivning.
När man har kommit till något slags avslut som man faktiskt kan säga att det är ok.
Det är ok att vara jag.
Det är det där med att utvecklas som människa som jag tycker är viktigt.
Att man tillåter sig själv att göra det.
Inte att man låter sig kuvas eller att ens process som växande människa stannar av.
Att göra det bästa av sitt liv är ord man kan se på otroligt olika sätt.
Vilket sätt ser du på dom orden.

Jag tycker att det finns så mycket onaturligt sjukt i samhället idag!

Alltså, jag vet faktiskt knappt vart jag vill börja eller sluta idag.
Jag var på ett så kallat anhörighetsmöte igår.
Jag var det för att min mamma numera bor på ett äldreboende.
En sak jag absolut inte kommer att göra är att kasta skit på det stället för det vill jag inte.
Tvärtom så vill jag faktiskt ge dom en liten vacker ros för det jobb som personalen där
lägger ner, det är helt fantastiskt vad man kan om man vill.
Det är alltså inte på dom jag vill lägga något negativt.
Det är inte mot dom som jag vill rikta någon tråkig energi.
Det är inte så jag vill agera alls.
Tvärtom.
Dom förtjänar alla goda ord jag kan hitta.
Men en sak blev jag varse om igår som jag inte varit medveten om tidigare.
Det är att det numera finns en lag skapad.
Skapad för att man inom äldreomsorgen ska se till att dom äldre ska bli behandlade
med värdighet, att dom ska bli behandlade med respekt.
Att dom helt enkelt ska bli sedda och att man ska bry sig om dom.
Är det inte helt jävla sjukt att det är så.
Jag tycker i varje fall det.
Att man idag år 2014 inte har den insikten att man faktiskt ska se sina äldre som medmänniskor,
inte som en belastning som bara ligger och väntar på att få dö.
Jag tycker det är så sjukt och respektlöst att man är där idag.
Jag blir ledsen i mitt hjärta när jag ser det, när jag hör det, när jag känner det.
Hur självklart borde det inte vara att vi faktiskt ser varandra på alla stadier.
Men det ligger väl lite i den linjen tyvärr.
Linjen som visar att vi lägger en större vikt vid att vi ska förverkliga oss istället för att
visa att vi kan växa tillsammans vi människor.
Att om vi vågar prata med varandra, titta på varandra, kanske till och med krama varandra
så tar vi faktiskt bort många hinder som vi istället i dag väljer att bygga upp.
Jag tycker att det finns så mycket onaturligt sjukt i samhället idag och jag tänker ägna mitt
liv och min kraft på bästa möjliga sätt för att göra mitt för att motverka det.
Men jag är alltför ensam så vakna även du, och du och du.
Gör skillnad även du, för du kan om du vill.
Du kan OM DU VILL.

Att känna sig välkommen !

Har du tänkt på att även om du kanske inte menar det direkt så kanske det finns
människor som känner sig obekväma och ej välkomna när dom kommer i din närhet.
Du kanske helt enkelt inte förstår hur du själv beter dig, vilket är väldigt vanligt, faktiskt
vanligare än du tror.
Du försvarar dig kanske med att du tycker att det är upp till den personen som kommer att
den faktiskt får ta för sig och visa att den vill vara en del av det sällskapet.
Att den får göra sin egen plats.
Så kan det ju för all del vara, men alla är inte stöpta i den formen.
Alla är inte gjorda för att vara den som tar för sig när dom kommer till ett nytt ställe.
Alla har helt enkelt inte den läggningen.
Är det då inte fel av dig att lägga över skulden på att den personen inte känner sig välkommen
just på den personen.
Hur vore det om du istället vore lite mer objektiv och såg lite mer på dig själv och hur
du faktiskt beter dig.
Du kanske inte är så klockren som du själv tror.
Du kanske har dina egna brister och fel.
Du kanske är den som borde bjuda till lite extra istället, inte bara en gång, ibland kan det
faktiskt behövas två.
Det där med att känna sig välkommen när man kommer till ett nytt ställe, en ny arbetsplats,
på en större tillställning men människor man inte känner.
Att skapa den välkommenkänslan, det är oerhört viktigt.
Det behövs bara att någon bryr sig, att någon tar det där lilla första steget.
Att man istället för att vända ryggen emot eller låter blicken flacka besvärat iväg.
Att man istället kanske ger ett öppnande leende, en vänlig blick eller rent av en liten
öppnande fras.
Det krävs inte mycket ansträngning alls, tvärtom.
Det är till och med lättare att inte göra motstånd, för vet du vad.
Om du inte gör det utan istället väljer att låta dörren öppnas så genererar det väldigt ofta
till något positivt.
Något som ni båda kan dra nytta av både då och kanske i resten av era liv.
Vem vet vad ett vänligt hej kan leda till likaväl som ett ovänligt kallt bemötande kan ge
negativa konsekvenser.
Att känna sig välkommen är viktigt för mig för då känner jag mig sedd.
Att välkomna andra är viktigt för mig för då visar jag att jag bryr mig och att jag ser.
Hur är det för dig.
Hur agerar du helst.
Är du den öppna eller den slutna typen, svara ärligt.
Svara inte det med det svaret som är det uppenbart bästa utan svara ärligt, i varje fall till dig själv.
Jag känner mig nästan alltid välkommen och dom gånger då jag inte gör det,
då väljer jag att gå därifrån.
Så enkelt är det för mig.