Jag måste erkänna att jag blir lite lätt trött på personer som inte törs stå
för sina egna åsikter, sina egna beslut, sina egna handlingar.
Varför beter man sig på det sättet.
Vad är det som får en att inte vilja vara sig själv fullt ut.
Om man nu väljer att gömma sig bakom någon annan när det gäller det man sagt
eller möjligtvis gjort.
Vad är det då för något man vill ha ut av det.
Om jag gör en sak, så är det väl ändå jag som har gjort det, inte någon annan.
Behöver jag då hela tiden springa till någon för att få en bekräftelse.
Vad är det viktiga i det.
Vore det inte mycket ärligare om du stod för det du gör.
Det är en sak att berätta att man har gjort något men att berätta för att man inte vågar
stå för det är en helt annan.
Jag är tillräckligt vuxen för att våga stå för det jag säger, tycker, tänker och gör.
Det är inte farligt att göra det.
Det är ju bara en spegel av vem jag är.
Att våga visa det och att göra det är för mig fullständigt självklart och helt utan diskussion.
Mina handlingar är mina handlingar och dom står jag för.
Jag behöver inte blanda in dessa okända personer och skylla på något.
Säger jag som jag har upplevt det så är det så jag har upplevt det.
Varför skulle jag vilja fabulera med min egen sanning.
Hur skulle jag kunna ens vilja tänka att leva med lögner eller att inte våga
leva med min egen sanning.
Det är för mig alltid bättre med att ta med sig en sanning även om den är fruktansvärd,
även om den är jobbig, även om den känns svår.
Men en sanning behöver man aldrig korrigera, den behöver aldrig hyfsas till.
Den är och förblir vad den är, en sanning.
Jag vågar stå för det jag säger och jag kommer aldrig att gömma mig bakom andra.
Jag kommer heller aldrig låta någon sanning gömmas utan kommer alltid att försöka
se den för vad den är.
Jag vågar tro på mig själv.
För den jag är, det är jag och ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar