Saknad

Det går ett stråk av ensamhet igenom mig.
Det spelar liksom ingen roll vad andra säger eller gör, det går där likväl.
Det är inget jag väljer, det bara finns där och jag låter det finnas.
Vad är det då för något deprimerande jag går och bär på.
Varför går jag där och känner ett litet vemod emellanåt.
Det sker av en enda egentlig anledning, jag är inte mer än människa.
Och framför allt, jag är inte mer än den jag är och faktiskt tillåter mig att vara.
Det är helt enkelt en del av mig som jag inte ska försöka göra avkall på.
Det är en del som även om det kan kännas tungt samtidigt känns viktig att bära på.
Vissa saker vill jag aldrig glömma för det är såna saker som betyder mycket för mig
och för den personen som jag vuxit fram till.
Varje gång som jag antingen sitter i bussen eller i bilen och rullar förbi
skogskyrkogården så får jag min pappas ansikte framför mig, jag ler lite men
känner just den där sorgen man bara kan göra när man vet att något är förlorat för alltid,
något man alltid värdesatt, någon man alltid älskat.
Jag kan inte och vill heller inte fly ifrån dom känslorna, tvärtom, jag är glad att dom
bor inom mig för det visar att jag tagit med mig något, att jag ärvt något jag själv
alltid värdesatt hos mina föräldrar.
Idag känner jag samma sak när jag hälsar på min kära mamma på hennes äldreboende.
Det är liksom bara ett skal som håller henne uppe.
Det finns så begränsat med mamma kvar men jag vet ju hur hon var så länge som
hon fungerade fullt ut och det är den människan jag har i mitt hjärta.
På samma sätt ser jag hur hennes grannar sakta men säkert bryts ner bit för bit eftersom
dom i princip har samma sjukdomsförlopp som mamma haft med enda skillnaden att
hon är i ett annat stadie.
Det är lite skrämmande att se just hur lätt vi kan brytas ner vi människor.
Det finns så många sätt att dö på men just den där nedbrytningsprocessen som vissa
utsätts för den tär inte bara på den utsatta utan även på dess omgivning.
Jag saknar mamma som hon var men det är i mitt egoistiska tänkande som jag gör det
för det är för att jag vill att saker och ting ska vara som förr.
Jag saknar pappa för han var ständigt mitt bollplank som jag kunde diskutera både ditt
och datt med och som verkligen alltid fanns där i vått och torrt.
Det är massor som det innebär just saknaden av dom två på det sättet som det var förr
men tiden går och vi med den och det finns liksom ingen back att lägga i.
Jag är där jag är i livet, förhoppningsvis mitt i det och förhoppningsvis så får jag
vara frisk hela vägen fram tills det är dags för mig att lämna in.
Men den där saknaden gör mig faktiskt inte till en deprimerad människa, tvärtom.
Det finns så otroligt mycket fantastiskt i mitt liv som jag uppskattar och jag känner
mig otroligt förfördelad som ändå har det så bra som jag har det.
Den där saknaden gör mig bara till en hel människa för utan den vore jag bara en spillra.
Att leva i förnekelse över olika saker är inte min grej.
Jag lever med det jag har och mitt liv är i allra högsta grad levande.
Jag lever när jag ger råd till andra och jag känner mig sedd och värdefull när
när någon kanske till och med lyssnar.
Alla fyller vi någon form av funktion även om vi inte alltid förstår det.
Tänk på att vad du gör idag kommer att påverka det som kommer att ske imorgon.
Att om du säger en sak så kan det få konsekvenser.
Tänk på att du, även du kan göra saker som får andra se på saker och ting lite annorlunda.
Gå inte omkring med förutfattade meningar om allt och alla.
Muslim är inte lika med terrorist, katolik är inte lika med att vara pedofil, tjock är inte
lika med att vara slö, tyst är inte lika med att vara introvert.
Det finns så många såna exempel på ord som får oss att tänka på något annat instinktivt.
Saknad är ett ord som kan användas i så många sammanhang och för mig är det något
som aldrig kan komma tillbaka som det först och främst betyder.
Fundera gärna på vilka betydelser saknad har för dig för när du tänker efter så
har det säkert betydligt mer än en betydelse även för dig.