Jag är en vän av livet

Det finns massor med livet som jag inte förstått,
som jag inte förstår,
som jag aldrig kommer att förstå,
men vad gör väl det.
Jag väljer att titta på och ta till mig dom delarna som jag faktiskt begriper.
Det är aldrig helt glasklart det här som vi kallar för livet.
Det är nästan aldrig enkelt och okomplicerat.
För vad vi än tar oss till, vad vi än väljer att göra så får det konsekvenser.
Gör jag en sak så blir det konsekvenser av det och
gör jag inte en sak så blir det även konsekvenser av det.
Låter det luddigt, det kanske det gör eftersom det är just det.
Vi föds, växer upp, skaffar oss jobb och kanske barn.
Vi växer och utvecklas dagligen antingen åt det ena eller det andra hållet.
Ja, det behöver inte vara att vi lär oss positiva saker eller gör oss själva till
mer konstruktiva personer.
Men mitt i allt i våra liv så hamnar vi alltid i en valprocess.
Jag är verkligen en vän av livet, jag formligen älskar livet och jag älskar att
framför allt se andra hur dom blommar ut och utvecklas till vad det nu må vara.
Jag älskar att se det när det inte ger en massa negativa konsekvenser på vägen.
För det är ju tyvärr så att alla inte är lika välvilligt inställda som jag själv
till att se just den här typen av utveckling.
Många är rent ut sagt rädda för den, livrädda, och vågar inte ens ta i den med tång.
Istället så försöker dom smutskasta utvecklingen, bromsa den, hindra den
på alla sätt och vis bara för att dom själva känner sig främmande med den.
Utveckling kan vara negativ och förödande men den kan också vara just det
som vi absolut behöver.
Den kan vara vår absolut största fiende men samtidigt vår allra bästa vän.
Den är helt enkelt vad vi väljer att göra den till.
Livet är så fantastiskt i all sin prakt och all sin enkelhet.
Det är fantastiskt men kan samtidigt vara krävande eller till och med dödande.
Jag kommer aldrig någonsin se ett berättigande av att man har ihjäl någon
bara för att man har en annan åsikt, ämne helt ovidkommande.
Jag kommer aldrig någonsin förlåta någon som väljer att avsiktligt skada
någon annan bara för sin egen vinnings skull.
Jag kommer aldrig någonsin förlåta någon som valt att ljuga för att ta sig
fram och skapa sig fördelar gentemot andra.,
Jag är en vän av livet och ser det som en av mina allra bästa bundsförvanter.
Det finns ett litet knippe med människor som jag i princip skulle kunna
göra vad som helst för och som jag under ytan faktiskt gör det.
Det måste inte synas för allmänheten för det räcker att jag själv vet om det.
Min vetskap om att jag gör vad jag kan det räcker liksom till för mig.
Jag kan inte slå knut på mig själv för att vara andra till lags så därför försöker
jag heller inte att göra det, det räcker att jag är mig själv till lags.
Att när jag lägger mig på kvällen så är det med mitt goda samvete som får
vila på huvudkudden.
Det är inte lätt att vara en ständig vän av livet när det finns så mycket mörker
runt omkring oss i vardagen men vi kan alla göra väldigt mycket, vi kan alla
påverka saker betydligt mer än vad vi ofta är medvetna om.
Jag kan inte ständigt vara en räddande ängel, eller en så kallad resurs som
alla andra har fri tillgång till men jag kan göra väldigt mycket och det jag
gör ska i varje fall delvis ske på mina egna villkor.
Jag är en vän av livet och det kommer jag förhoppningsvis alltid att vara.
För livet det ger mig i varje fall till största delen så otroligt mycket
positiva saker som jag faktiskt lär mig något av, inte alltid men väldigt ofta.
Och det bästa av allt som jag ser i mitt liv det är att jag alltid har en chans
att ge något tillbaka, för vad vore mitt liv om jag inte fick ge av mig själv.

Man ska inte tro att man både kan äta kakan och ha den kvar

Jag vet inte varför en del människor inte fattar att allt har sina konsekvenser.
Man gör en sak men på något jävla sätt så tror man att man alltid ska kunna komma undan.
Man vill helt enkelt inte stå till svars för vad som händer i andra ändan.
Eller är det så att man är så fruktansvärt blind att man inte förstår vad det innebär.
Om man gör en sak så får det en följd.
Man kan helt enkelt inte räkna med att det inte får någon som helst effekt om man
uteblir från något man annars skulle gjort.
Det handlar om val som vi hela tiden gör i vår vardag.
Vi väljer precis hela tiden.
Vi väljer om vi ska köpa ett bröd eller två, om vi verkligen behöver den där tröjan eller
om den bara tillfredsställer ett tillfälligt köpbehov, om man ska umgås med sina nära
och kära eller dra iväg för ytterligare ett träningspass.
Vad är viktigt för dig.
Vilket vill du göra.
Vad vill du sätta högst upp på din piedestal.
Dig själv eller allt det andra.
Prioriteringar är något vi ständigt får göra och dom leder oss åt olika håll men genom
att göra dom så får vi samtidigt stå för besluten som dom innebär.
Jag säger verkligen inte att varken det ena eller det andra är det rätta, det vet faktiskt bara du.
Grejen är den att det är du som måste få upp ögonen för vad det hela leder till, inte ständigt
vagga dig till sömns med en konstant förnekelse för det du inte vill se.
Det kan vara jobbigt att komma till insikt ibland men samtidigt väldigt befriande, för
när man gör det så förstår man sig själv och sin omgivning lite bättre.
Det går inte att bara borra ner huvudet i sanden och tro att det ordnar sig nog där uppe.
Att tro att stormen som var när du stack ner huvudet den har säkert bedarrat när du väl
tittar upp igen.
Du kan inte gå omkring och vara irriterad över att saker inte blir som du vill när du
inte finns tillgänglig när det verkligen behövs.
För att något ska leda till något så måste du visa din egen goda vilja att så faktiskt är fallet.
Det kräver helt enkelt någon form av uppoffring även av dig och då menar jag en sådan
som faktiskt visar att du är villig att ge inte bara kräver att få.
Man ska inte tro att man både kan äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Man ska inte tro att andra alltid ska anpassa sig till det du vill bara för att det passar dig bäst så.

Saknad

Det går ett stråk av ensamhet igenom mig.
Det spelar liksom ingen roll vad andra säger eller gör, det går där likväl.
Det är inget jag väljer, det bara finns där och jag låter det finnas.
Vad är det då för något deprimerande jag går och bär på.
Varför går jag där och känner ett litet vemod emellanåt.
Det sker av en enda egentlig anledning, jag är inte mer än människa.
Och framför allt, jag är inte mer än den jag är och faktiskt tillåter mig att vara.
Det är helt enkelt en del av mig som jag inte ska försöka göra avkall på.
Det är en del som även om det kan kännas tungt samtidigt känns viktig att bära på.
Vissa saker vill jag aldrig glömma för det är såna saker som betyder mycket för mig
och för den personen som jag vuxit fram till.
Varje gång som jag antingen sitter i bussen eller i bilen och rullar förbi
skogskyrkogården så får jag min pappas ansikte framför mig, jag ler lite men
känner just den där sorgen man bara kan göra när man vet att något är förlorat för alltid,
något man alltid värdesatt, någon man alltid älskat.
Jag kan inte och vill heller inte fly ifrån dom känslorna, tvärtom, jag är glad att dom
bor inom mig för det visar att jag tagit med mig något, att jag ärvt något jag själv
alltid värdesatt hos mina föräldrar.
Idag känner jag samma sak när jag hälsar på min kära mamma på hennes äldreboende.
Det är liksom bara ett skal som håller henne uppe.
Det finns så begränsat med mamma kvar men jag vet ju hur hon var så länge som
hon fungerade fullt ut och det är den människan jag har i mitt hjärta.
På samma sätt ser jag hur hennes grannar sakta men säkert bryts ner bit för bit eftersom
dom i princip har samma sjukdomsförlopp som mamma haft med enda skillnaden att
hon är i ett annat stadie.
Det är lite skrämmande att se just hur lätt vi kan brytas ner vi människor.
Det finns så många sätt att dö på men just den där nedbrytningsprocessen som vissa
utsätts för den tär inte bara på den utsatta utan även på dess omgivning.
Jag saknar mamma som hon var men det är i mitt egoistiska tänkande som jag gör det
för det är för att jag vill att saker och ting ska vara som förr.
Jag saknar pappa för han var ständigt mitt bollplank som jag kunde diskutera både ditt
och datt med och som verkligen alltid fanns där i vått och torrt.
Det är massor som det innebär just saknaden av dom två på det sättet som det var förr
men tiden går och vi med den och det finns liksom ingen back att lägga i.
Jag är där jag är i livet, förhoppningsvis mitt i det och förhoppningsvis så får jag
vara frisk hela vägen fram tills det är dags för mig att lämna in.
Men den där saknaden gör mig faktiskt inte till en deprimerad människa, tvärtom.
Det finns så otroligt mycket fantastiskt i mitt liv som jag uppskattar och jag känner
mig otroligt förfördelad som ändå har det så bra som jag har det.
Den där saknaden gör mig bara till en hel människa för utan den vore jag bara en spillra.
Att leva i förnekelse över olika saker är inte min grej.
Jag lever med det jag har och mitt liv är i allra högsta grad levande.
Jag lever när jag ger råd till andra och jag känner mig sedd och värdefull när
när någon kanske till och med lyssnar.
Alla fyller vi någon form av funktion även om vi inte alltid förstår det.
Tänk på att vad du gör idag kommer att påverka det som kommer att ske imorgon.
Att om du säger en sak så kan det få konsekvenser.
Tänk på att du, även du kan göra saker som får andra se på saker och ting lite annorlunda.
Gå inte omkring med förutfattade meningar om allt och alla.
Muslim är inte lika med terrorist, katolik är inte lika med att vara pedofil, tjock är inte
lika med att vara slö, tyst är inte lika med att vara introvert.
Det finns så många såna exempel på ord som får oss att tänka på något annat instinktivt.
Saknad är ett ord som kan användas i så många sammanhang och för mig är det något
som aldrig kan komma tillbaka som det först och främst betyder.
Fundera gärna på vilka betydelser saknad har för dig för när du tänker efter så
har det säkert betydligt mer än en betydelse även för dig.

Kan du bli vän med ett barn kan du bli vän med vem som helst

En av dom tuffaste utmaningarna man kan gå tillmötes är kontakten med barn.
Det är liksom ett annat filter att ha att göra med än vad det är gentemot andra vuxna.
Mot vuxna kan du liksom känna av och lägga upp någon form av taktik.
Du skapar en plan i hur du skall gå tillväga och den försöker du sen följa eftersom
den kanske till och med är rekommenderad av någon vän eller kollega.
Håller du dig då inom ramarna så kanske du etablerar någon form av förbindelse
som du sen kan bygga vidare på.
Men ska det behöva vara på det sättet.
Om vi istället väljer att titta på hur vi beter oss emot barn så får vi se ett helt annat
beteende, ett beteende helt styrt av vår självkänsla.
Ett barn är verkligen inte svårt att bli vän med, till och med riktigt god vän.
Där handlar det istället om att vi är hundra procent öppna och ärliga i oss själva.
Vi går ner på barnets nivå och anpassar oss till deras omedelbara verklighet
och försöker välvilligt följa barnets behov men med våra riktlinjer.
Så länge vi har en rak och tydlig kommunikation så blir det inte allt för många
missförstånd på vägen och en band knyts sakta men säkert.
Vi visar vår vilja i att vara med barnet på dess villkor men är tydliga med att
sätta gränser, och tro mig när jag säger att barn faktiskt tycker om att få riktlinjer
eftersom dom själva inte blivit mogna att ta beslut på den nivån som vi vuxna är.
Om vi sen väljer att ta med oss det tankesättet i hur vi är gentemot barn och
applicerar det i vår vuxna värld så tror jag att vi skulle göra saker mycket mer
inifrån våra hjärtan istället för att hela tiden ha en baktanke i vad vi ska göra.
Det är just det där spontana tänket i vår vardag som jag vill komma åt.
Det som leder till en öppnare och mer direkt kommunikation.
Vi måste inte gå på tå runt varandra i rädslan om att säga fel saker för att
någon eventuellt kanske känner sig stött eller förbigången.
Om vi säger vad vi verkligen tycker och tänker så får vi istället ta det med
oss och uppskatta just ärligheten i det hela istället för att ständigt behöva
gå och undra om vad det egentligen låg för tanke bakom det hela.
Kan du bli vän med ett barn så kan du bli vän med vem som helst.
Det är faktiskt sannare ord än vad du kanske vill inse.
Kanske försöker du att lätt borsta av dig det genom att säga att barn är bara
barn och vem som helst kan få den kontakten men så är det ju inte.
Du måste vara villiga att ge hundra procent av dig själv för att kunna nå fram.
Gör du det inte så kommer du heller aldrig att nå just hela vägen fram.
Om du sätter dig på marken bredvid ett barn se då vad det vill dela med sig
till dig och ta emot det, försök inte bara roa dig själv eller din omgivning.
Barn är ärliga, fruktansvärt ärliga, brutalt ärliga.
Ta emot den ärligheten och gör något bra med den.
För vad kan vara bättre än att föra en kommunikation helt utan hinder.
Att lyssna och ge tillbaka, att höra och förstå.