Jag vet att det är ett oerhört känsligt ämne jag tar upp idag, ett ämne som man
inte gärna vill ta till sin mun men min vana trogen så skriver jag det jag tänker,
det som berör mig och kanske på något sätt sätter ord även på dina tankar.
Jag har alltid varit och kommer alltid att vara rädd för döden eller man kanske
ska säga att vi inte är dom allra bästa vänner.
Det finns nämligen en annan sida hos mig som är desto mer dominant och det
är min sida som lyfter fram min vilja, min törst efter att leva.
Jag vet ju inte hur länge jag får finnas till, uppleva saker, känna saker, träffa
andra människor, umgås med de mina.
Jag vet ju inte hur mitt liv kommer att te sig, vilka misstag jag kommer att göra,
vilka framgångar jag kommer att vara grund för, jag vet absolut ingenting
om det som komma skall och så är det med oss alla.
Det finns ingen som kan förutse allt som kommer att ske.
Det finns ingen som bestämmer om jag ska dö imorgon eller om femtio år.
Det finns ingen som kan hävda att den sitter med den där bestämmande
makten över mitt liv mer än min egen kropp.
Jag funderar ofta över varför vi i gemen går som på tå runt eller behandlar
andra med silkesvantar som faktiskt medvetet går med den där tunga bördan
av att deras liv är på väg att ebba ut, varför gör vi det.
Tror vi att dom mår bättre av att vi daltar extra mycket med dom.
Inbillar vi oss att dom lever fem minuter längre om vi tar lite extra hänsyn.
Tror någon att dom uppskattar att vi jobbar på att undvika deras situation.
Är det inte snarare så att det dom allra mest uppskattar är om vi behandlar
deras vardag som så normal som möjligt istället.
Det första frågan behöver inte vara "hur mår du idag", den leder ju bara direkt
till deras bakdörr, till vägen som inte längre leder någonstans i deras liv utan bara till ett slut.
Vi behöver inte påminna dom om att döden står och väntar runt hörnet
vi kan istället visa livet som vi lever i och som vi så gärna skulle ha kvar
alla våra nära och kära i.
Jag har en inneboende rädsla för att dö, det är jag den första att erkänna.
Men den kommer aldrig att få vinna över min längtan av att leva.
Livet är en underbar men väldigt komplicerad process som jag aldrig
kommer att bry mig om att finna någon logik i.
Jag kommer inte det för jag kommer inte ens försöka att finna någon sådan.
Istället så vill jag ägna min tid åt att leva, att andas, att känna, att åldras,
att utvecklas.
Jag ser mig själv som min egen påbörjade palett där jag bara valt grundfärgerna
men som jag hela tiden hittar nya blandningar i, nya nyanser.
Jag ser mig själv som full av möjligheter, inte dom möjligheterna som andra säger
till mig finns där framför mig utan dom som jag ser av mig självt.
Jag må vara en väldigt anonym människa av idag, en tillbakadragen, iakttagande,
intetsägande profil men det är jag bara för er som inte ser mig.
Ni som väljer att se mig för den jag är ser så mycket mer och det är precis så
jag ser på er som jag betraktar på riktigt.
Jag är en bakgrunds människa, en som betraktar innan den ger sig till känna.
En som ser och bryr sig när det behövs och det är lite därför som jag har just
en rädsla för att dö.
Det handlar nämligen om att det som finns där inom mig är rädslan för att
inte få uppleva vissa givna saker i livet, saker som jag själv upplevt och fått
tagit del av i mitt liv som jag sen tagit med mig i deras egenskap av värdefulla
erfarenheter.
Jag är så nyfiken på livet, på att förstå eller åtminstone försöka förstå människor
i det stora hela, hur dom tänker och varför olika människor gör som dom gör.
Det är där min längtan av att få fortsätta leva gör sig så stark att den aldrig
kommer att vika ner sig för min rädsla för att dö.
Till sist vill jag bara säga tack till alla ni som faktiskt finns i mitt liv och som
gör det sjukt meningsfullt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar