Jag äger något ingen annan kan äga

Jag har varit inne på dom här bitarna förut och jag kommer säkert att
beröra dom igen och jag gör det för att jag tycker att det är extremt
viktigt att ständigt ha det aktuellt.
Mig äger ingen.
Ingen annan bestämmer över mig.
Ingen annan styr mig.
Ingen annan kan påverka mig till något jag inte vill och då menar jag verkligen inte vill.
Det är nämligen skillnad på att bli påverkad av små saker och större och när
det kommer till dom större så är vi alla påverkbara.
Det händer och sker nämligen saker och ting i våra liv som faktiskt påverkar oss
vare sig vi vill eller inte.
Jag kan inte tvinga någon annan att göra något som den personen inte frivilligt
accepterar eller går med på, inte någon.
Ingen kan säga att den kände sig tvingad att göra en sak bara för att någon annan
kräver det.
Om man ska dra saker till sin spets och du har en person som står med en pistol
vid ditt huvud eller en kniv vid din eller någon annans hals så är det självklart skillnad.
Det är inte dom valen som det handlar av för då ställs du inför ett så kallat
omöjligt val, det är som att välja om du ska ge dig själv en spruta med ett dödligt virus
eller hoppa ner från en hög byggnad.
Du vet då att konsekvensen oavsett vad du väljer renderar i din egen död.
Om man bortser från extrema yttre omständigheter så är alltid dina val dina egna,
inte någon annans.
Att erkänna att man faktiskt står för det man gör är något som idag sker alldeles
för sällan.
Dagligen så hör jag ursäkter till höger och vänster där man skyller på andra för
vad dom gjort istället för att bara se till att det blir rätt gjort.
Jag tänker aldrig klampa in på någon annans område med en pekpinne och vara
det där irriterande fingret i ögat som bara säger si eller så.
Däremot som tänker jag fortsätta att försöka vara den jag är i alla situationer
jag kommer i för det är den enda som jag vill representera.
Jag tänker aldrig generalisera människor i min omgivning eller människor som
jag ser på avstånd, istället så jobbar jag på att försöka förstå.
Det är långt ifrån alltid som jag lyckas med det men det är alltid det jag
strävar efter.
Man kan inte, ska inte, får inte gömma sig bakom någon så kallad större sak
och tro att man kan rättfärdiga sitt beteende genom att hänvisa till det.
Det är typ den fegaste, ynkligaste, mest patetiska ursäkten av alla och visar
bara på hur enormt små vi människor kan vara i vår hänsyn till varandra.
Vi bär alla på ett liv, ett enda liv och det är upp till oss själva på hur vi vill
och tänker förvalta det, inte någon annan.
Vi borde finnas där för varandra i ett syfte för att hjälpa någon om det behövs,
inte leta efter kryphål för att stjälpa eller till och med förinta varandra.
Jag blir rädd när man hör hur en del personer resonerar som om liv vore olika värda.
Vem har rätt att bestämma det, ingen, absolut ingen men likförbannat så finns
det en skala på hur olika människor världen över är värda.
Det är en sjuk inställning och den kan jag inte förlika mig med.
Men oavsett var någonstans i världen vi är så pågår det hela tiden en process
fylld med val på olika nivåer och det är vi själva som står för dom.
Jag äger mig själv, inte min statsminister, försvarsminister, inte någon jävla president
och absolut inte något självuttalat språkrör till någon påhittad gud som kallar
sig för präst eller något annat.
Jag äger mig själv precis som mina barn äger sig själva till fullo.
Jag kan ha åsikter om saker och ting och dom kommer jag alltid att hävda
men till syvende sist så är det inte jag som avgör vad andra ska tycka, göra eller
tänka, det gör dom själva, för det är deras liv, ingen annans.