Att känna sig totalt maktlös

Det kommer tillfällen lite titt som tätt i mitt liv då jag känner mig totalt maktlös.
Tillfällen då jag verkligen känner hur otroligt begränsad man faktiskt är som människa.
Nu vill jag inte påstå på något som helst sätt att det finns högre makter som inte
besitter just dessa begränsningar, nej det kommer aldrig att ske.
Men det finns som sagt tillfällen då jag verkligen kommer till föga.
Ett sådant normalfall i mitt liv numera, ja man kan faktiskt kalla det för just det.
Det är när jag åker och hälsar på hos min lilla mamma.
Till och börja med så måste jag säga att jag verkligen trots allt verkligen uppskattar
att möjligheten ändå finns där, den att få hälsa på henne när det passar in för mig.
Jag ger mig helt enkelt den tiden för jag känner att den är värdefull.
Inte på det sättet som jag skulle önska att den var just i egenskapen av att hälsa
på hos sina föräldrar.
Där hade det varit mer rätt att kanske få höra någon anekdot från förr, något varmt minne
som satt sina spår eller helt enkelt bara något återberättat, en upplevelse eller vad som helst.
Jag hade verkligen uppskattat det och jag saknar så gruvligt min pappa just bland annat
av den orsaken, hans fantastiska berättarförmåga om saker som en gång var.
Den biten kommer jag aldrig kunna få ifrån mamma med tanke på hur hon är.
Konversationen som blir med henne är raka motsatsen, jag får dra ur orden från henne
och hon blir alltmer osammanhängande i sina svar.
För något år sedan kunde man fortfarande se glimtar av hennes forna jag men det
bleknar mer och mer för varje gång jag är där.
Nu blir det mer att jag kommer dit, sitter och mer eller mindre har en envägskommunikation
där jag mer eller mindre får dra ur svaren från henne.
Det är dessutom svar som sen glöms bort lika fort som dom lämnat hennes läppar.
För hennes minne idag är så oerhört begränsat och kan väl snarast liknas vid dom där
flagorna som blir kvar om du eldar upp ett manuskript och sen hittar några få bitar
som inte brunnit.
Precis så är det med mamma och hur hennes hjärna fungerar idag, det vill säga nästan
inte alls.
Det är där min maktlöshet träder in.
Det är där som jag känner hur jag vacklar till i mitt inre i känslan av hopplöshet.
Jag är där och hälsar på för att jag vill konstatera att hon har det så bra som hon
kan ha det, så bra som jag tycker att hon förtjänar.
För hon förtjänar allt gott min lilla mamma.
Hon som har varit en sån osynlig hjälte under så många år av mitt liv men som aldrig
någonsin unnat sig den känslan utan snarare missunnat sig just den.
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att hon hade tillåtit sig att ta dom till sig.
Alla goda ord om hur fantastiska både hon och pappa var men det kunde hon inte.
Pappa gick bra att hon fick höra hur enormt duktig han var på alla sätt och någonstans
där inne så vet jag eller i varje fall tror jag att det fanns en stolthet i henne, en stolthet
som hon kände var legitim.
Det tråkiga var att hon missunnade sig alla positiva ord som var ämnade henne själv.
Ord som var konsekvenser av hennes egna handlingar.
För mamma var en extraordinär kvinna med många talanger på sin lyra och framför
allt med ett hjärta alltid berett att hjälpa till åt alla håll och kanter.
Det är därför så tråkigt att se henne sitta där idag i sin begränsade värld.
Denna fantastiska kvinna som gjort så mycket gott, bara sitta, skratta till lite någon gång
då och då när man tilltalar henne.
Men så otroligt begränsad till en värld som krympt till något som är så ofattbart liten.
Hon lever men ändå inte.
Hon finns där som ett bollplank men som du inte får tillbaka bollen ifrån.
Hon finns där som en mötesplats dit jag som sagt söker mig så ofta jag får tillfälle.
Men det gör ont i mig att känna denna maktlöshet, att känna att jag inte kan göra
något mer för henne.
Det gör gott i mig dock vetskapen om att hon trots allt har det så bra som hon kan
ha det där hon befinner sig.
Jag känner mig trygg med den personal som faktiskt tar hand om henne på ett sätt
som jag själv aldrig skulle kunna göra.
Men jag hatar att känna mig totalt maktlös.
Maktlös över att livet har sin gång och den rår jag inte på.
Så snälla ni, ni som eventuellt läser detta.
Ta vara på era liv och det ni har omkring er.
Man vet aldrig när någonting tar sitt slut.
När man hamnar ute i ingenmansland.
Skjut inte upp till imorgon det ni funderar på att göra idag.
Gör hellre en sak för mycket än en för lite för det är så sant det som är sagt
att det är bättre att ha gjort en sak och misslyckats än att inte ens försökt.