Jag äger något ingen annan kan äga

Jag har varit inne på dom här bitarna förut och jag kommer säkert att
beröra dom igen och jag gör det för att jag tycker att det är extremt
viktigt att ständigt ha det aktuellt.
Mig äger ingen.
Ingen annan bestämmer över mig.
Ingen annan styr mig.
Ingen annan kan påverka mig till något jag inte vill och då menar jag verkligen inte vill.
Det är nämligen skillnad på att bli påverkad av små saker och större och när
det kommer till dom större så är vi alla påverkbara.
Det händer och sker nämligen saker och ting i våra liv som faktiskt påverkar oss
vare sig vi vill eller inte.
Jag kan inte tvinga någon annan att göra något som den personen inte frivilligt
accepterar eller går med på, inte någon.
Ingen kan säga att den kände sig tvingad att göra en sak bara för att någon annan
kräver det.
Om man ska dra saker till sin spets och du har en person som står med en pistol
vid ditt huvud eller en kniv vid din eller någon annans hals så är det självklart skillnad.
Det är inte dom valen som det handlar av för då ställs du inför ett så kallat
omöjligt val, det är som att välja om du ska ge dig själv en spruta med ett dödligt virus
eller hoppa ner från en hög byggnad.
Du vet då att konsekvensen oavsett vad du väljer renderar i din egen död.
Om man bortser från extrema yttre omständigheter så är alltid dina val dina egna,
inte någon annans.
Att erkänna att man faktiskt står för det man gör är något som idag sker alldeles
för sällan.
Dagligen så hör jag ursäkter till höger och vänster där man skyller på andra för
vad dom gjort istället för att bara se till att det blir rätt gjort.
Jag tänker aldrig klampa in på någon annans område med en pekpinne och vara
det där irriterande fingret i ögat som bara säger si eller så.
Däremot som tänker jag fortsätta att försöka vara den jag är i alla situationer
jag kommer i för det är den enda som jag vill representera.
Jag tänker aldrig generalisera människor i min omgivning eller människor som
jag ser på avstånd, istället så jobbar jag på att försöka förstå.
Det är långt ifrån alltid som jag lyckas med det men det är alltid det jag
strävar efter.
Man kan inte, ska inte, får inte gömma sig bakom någon så kallad större sak
och tro att man kan rättfärdiga sitt beteende genom att hänvisa till det.
Det är typ den fegaste, ynkligaste, mest patetiska ursäkten av alla och visar
bara på hur enormt små vi människor kan vara i vår hänsyn till varandra.
Vi bär alla på ett liv, ett enda liv och det är upp till oss själva på hur vi vill
och tänker förvalta det, inte någon annan.
Vi borde finnas där för varandra i ett syfte för att hjälpa någon om det behövs,
inte leta efter kryphål för att stjälpa eller till och med förinta varandra.
Jag blir rädd när man hör hur en del personer resonerar som om liv vore olika värda.
Vem har rätt att bestämma det, ingen, absolut ingen men likförbannat så finns
det en skala på hur olika människor världen över är värda.
Det är en sjuk inställning och den kan jag inte förlika mig med.
Men oavsett var någonstans i världen vi är så pågår det hela tiden en process
fylld med val på olika nivåer och det är vi själva som står för dom.
Jag äger mig själv, inte min statsminister, försvarsminister, inte någon jävla president
och absolut inte något självuttalat språkrör till någon påhittad gud som kallar
sig för präst eller något annat.
Jag äger mig själv precis som mina barn äger sig själva till fullo.
Jag kan ha åsikter om saker och ting och dom kommer jag alltid att hävda
men till syvende sist så är det inte jag som avgör vad andra ska tycka, göra eller
tänka, det gör dom själva, för det är deras liv, ingen annans.

Varje dag i ens liv är viktigt

Jag måste säga att jag blir lite ledsen när man väljer att se ner på merparten av
dagarna i sitt liv.
När man inte ser dom små detaljerna.
När man blundar för det som så uppenbart finns framför fötterna.
Små saker kan verkligen vara otroligt banala när man backar ifrån situationer
och väljer att se dom med andra ögon.
Inte dom där ögonen som bara ser det dom vill ser, nej ögonen som det som
finns där på riktigt.
Många gånger så kan det uppenbara vara just precis så uppenbart att man gör
allt för att undvika att se det.
Varje dag i mitt liv är viktig.
Inte för att den i sig innehåller så otroligt viktiga detaljer utan mer för att jag
på något sätt hittar ett sätt att sätta värde på den.
Saker och ting behöver inte ha stora värden för att vara värdefulla utan även
dom små sakerna i vardagen har sin betydelse.
Jag måste inte göra en massa saker för att känna att tiden inte ska kännas
som helt meningslös.
Jag måste inte ha en massa saker att visa upp som jag har gjort för att jag ska
kunna känna en viss tillfredsställelse.
För mig räcker det med att leva i nuet.
Varje dag är viktig för mig.
Varje möte är viktigt för mig.
Varje människa jag umgås med betyder något för mig.
Varje gång jag stannar till och pratar med någon ny så fyller det mig med energi.
Jag är en sån människa som laddar mig själv med energi mer eller mindre konstant
just vid olika möten men självklart så finns det många gånger då det slår fel
även för mig.
För visst finns det många tillfällen då jag istället möter så kallade energitjuvar och
som hinner stjäla energi ifrån mig innan jag hinner stänga av mitt flöde.
Det finns nämligen ett on och ett off-läge vad det gäller energiflödet till och
ifrån mig som inte slår till eller från per automatik.
Men det hindrar inte mig från att tycka att det är viktigt att uppskatta varje dag i mitt eget liv.
För även om det händer negativa saker så ofta som det gör så försöker jag att
vända även dom händelserna till något positivt och se vad jag kan utnyttja det till.
Även negativa saker kan vändas och användas till något positivt i förlängningen,
kanske inte direkt utan mer i ett indirekt syfte.
Varje dag i mitt liv är viktig, för dom är alla en del av mitt liv, mitt liv.
Skulle jag inte tycka det så skulle jag ju samtidigt säga att mitt liv inte betyder
någonting och det vore verkligen att se ner på mig själv.
Det finns ett värde i allt jag gör, kanske inte för mig själv alla gånger, kanske
aldrig någonsin för dig eller så kanske det har det.
Det beror alltid på hur man väljer att se på saker och ting eftersom det är helt
upp till var och en.
Jag själv är ju i grund och botten en väldigt positiv människa men med ibland
lite djupa funderingar på vad som är rätt och fel.
Jag tycker inte man ska grotta för mycket i saker och ting utan mer intuitivt agera
och sen stå för det man gjort och gör.
För visst är det så att det alltid finns en tanke bakom det vi gör, det är bara så
att vi inte alltid vill eller verkar våga erkänna det.
Varje dag i mitt liv är viktig, precis varje dag.
Fundera gärna på varför du tycker vissa saker är viktiga för dig och vad du tror
är viktiga för andra.

Att känna sig totalt maktlös

Det kommer tillfällen lite titt som tätt i mitt liv då jag känner mig totalt maktlös.
Tillfällen då jag verkligen känner hur otroligt begränsad man faktiskt är som människa.
Nu vill jag inte påstå på något som helst sätt att det finns högre makter som inte
besitter just dessa begränsningar, nej det kommer aldrig att ske.
Men det finns som sagt tillfällen då jag verkligen kommer till föga.
Ett sådant normalfall i mitt liv numera, ja man kan faktiskt kalla det för just det.
Det är när jag åker och hälsar på hos min lilla mamma.
Till och börja med så måste jag säga att jag verkligen trots allt verkligen uppskattar
att möjligheten ändå finns där, den att få hälsa på henne när det passar in för mig.
Jag ger mig helt enkelt den tiden för jag känner att den är värdefull.
Inte på det sättet som jag skulle önska att den var just i egenskapen av att hälsa
på hos sina föräldrar.
Där hade det varit mer rätt att kanske få höra någon anekdot från förr, något varmt minne
som satt sina spår eller helt enkelt bara något återberättat, en upplevelse eller vad som helst.
Jag hade verkligen uppskattat det och jag saknar så gruvligt min pappa just bland annat
av den orsaken, hans fantastiska berättarförmåga om saker som en gång var.
Den biten kommer jag aldrig kunna få ifrån mamma med tanke på hur hon är.
Konversationen som blir med henne är raka motsatsen, jag får dra ur orden från henne
och hon blir alltmer osammanhängande i sina svar.
För något år sedan kunde man fortfarande se glimtar av hennes forna jag men det
bleknar mer och mer för varje gång jag är där.
Nu blir det mer att jag kommer dit, sitter och mer eller mindre har en envägskommunikation
där jag mer eller mindre får dra ur svaren från henne.
Det är dessutom svar som sen glöms bort lika fort som dom lämnat hennes läppar.
För hennes minne idag är så oerhört begränsat och kan väl snarast liknas vid dom där
flagorna som blir kvar om du eldar upp ett manuskript och sen hittar några få bitar
som inte brunnit.
Precis så är det med mamma och hur hennes hjärna fungerar idag, det vill säga nästan
inte alls.
Det är där min maktlöshet träder in.
Det är där som jag känner hur jag vacklar till i mitt inre i känslan av hopplöshet.
Jag är där och hälsar på för att jag vill konstatera att hon har det så bra som hon
kan ha det, så bra som jag tycker att hon förtjänar.
För hon förtjänar allt gott min lilla mamma.
Hon som har varit en sån osynlig hjälte under så många år av mitt liv men som aldrig
någonsin unnat sig den känslan utan snarare missunnat sig just den.
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att hon hade tillåtit sig att ta dom till sig.
Alla goda ord om hur fantastiska både hon och pappa var men det kunde hon inte.
Pappa gick bra att hon fick höra hur enormt duktig han var på alla sätt och någonstans
där inne så vet jag eller i varje fall tror jag att det fanns en stolthet i henne, en stolthet
som hon kände var legitim.
Det tråkiga var att hon missunnade sig alla positiva ord som var ämnade henne själv.
Ord som var konsekvenser av hennes egna handlingar.
För mamma var en extraordinär kvinna med många talanger på sin lyra och framför
allt med ett hjärta alltid berett att hjälpa till åt alla håll och kanter.
Det är därför så tråkigt att se henne sitta där idag i sin begränsade värld.
Denna fantastiska kvinna som gjort så mycket gott, bara sitta, skratta till lite någon gång
då och då när man tilltalar henne.
Men så otroligt begränsad till en värld som krympt till något som är så ofattbart liten.
Hon lever men ändå inte.
Hon finns där som ett bollplank men som du inte får tillbaka bollen ifrån.
Hon finns där som en mötesplats dit jag som sagt söker mig så ofta jag får tillfälle.
Men det gör ont i mig att känna denna maktlöshet, att känna att jag inte kan göra
något mer för henne.
Det gör gott i mig dock vetskapen om att hon trots allt har det så bra som hon kan
ha det där hon befinner sig.
Jag känner mig trygg med den personal som faktiskt tar hand om henne på ett sätt
som jag själv aldrig skulle kunna göra.
Men jag hatar att känna mig totalt maktlös.
Maktlös över att livet har sin gång och den rår jag inte på.
Så snälla ni, ni som eventuellt läser detta.
Ta vara på era liv och det ni har omkring er.
Man vet aldrig när någonting tar sitt slut.
När man hamnar ute i ingenmansland.
Skjut inte upp till imorgon det ni funderar på att göra idag.
Gör hellre en sak för mycket än en för lite för det är så sant det som är sagt
att det är bättre att ha gjort en sak och misslyckats än att inte ens försökt.

Rädslan för att dö kommer aldrig vinna över min längtan att leva

Jag vet att det är ett oerhört känsligt ämne jag tar upp idag, ett ämne som man
inte gärna vill ta till sin mun men min vana trogen så skriver jag det jag tänker,
det som berör mig och kanske på något sätt sätter ord även på dina tankar.
Jag har alltid varit och kommer alltid att vara rädd för döden eller man kanske
ska säga att vi inte är dom allra bästa vänner.
Det finns nämligen en annan sida hos mig som är desto mer dominant och det
är min sida som lyfter fram min vilja, min törst efter att leva.
Jag vet ju inte hur länge jag får finnas till, uppleva saker, känna saker, träffa
andra människor, umgås med de mina.
Jag vet ju inte hur mitt liv kommer att te sig, vilka misstag jag kommer att göra,
vilka framgångar jag kommer att vara grund för, jag vet absolut ingenting
om det som komma skall och så är det med oss alla.
Det finns ingen som kan förutse allt som kommer att ske.
Det finns ingen som bestämmer om jag ska dö imorgon eller om femtio år.
Det finns ingen som kan hävda att den sitter med den där bestämmande
makten över mitt liv mer än min egen kropp.
Jag funderar ofta över varför vi i gemen går som på tå runt eller behandlar
andra med silkesvantar som faktiskt medvetet går med den där tunga bördan
av att deras liv är på väg att ebba ut, varför gör vi det.
Tror vi att dom mår bättre av att vi daltar extra mycket med dom.
Inbillar vi oss att dom lever fem minuter längre om vi tar lite extra hänsyn.
Tror någon att dom uppskattar att vi jobbar på att undvika deras situation.
Är det inte snarare så att det dom allra mest uppskattar är om vi behandlar
deras vardag som så normal som möjligt istället.
Det första frågan behöver inte vara "hur mår du idag", den leder ju bara direkt
till deras bakdörr, till vägen som inte längre leder någonstans i deras liv utan bara till ett slut.
Vi behöver inte påminna dom om att döden står och väntar runt hörnet
vi kan istället visa livet som vi lever i och som vi så gärna skulle ha kvar
alla våra nära och kära i.
Jag har en inneboende rädsla för att dö, det är jag den första att erkänna.
Men den kommer aldrig att få vinna över min längtan av att leva.
Livet är en underbar men väldigt komplicerad process som jag aldrig
kommer att bry mig om att finna någon logik i.
Jag kommer inte det för jag kommer inte ens försöka att finna någon sådan.
Istället så vill jag ägna min tid åt att leva, att andas, att känna, att åldras,
att utvecklas.
Jag ser mig själv som min egen påbörjade palett där jag bara valt grundfärgerna
men som jag hela tiden hittar nya blandningar i, nya nyanser.
Jag ser mig själv som full av möjligheter, inte dom möjligheterna som andra säger
till mig finns där framför mig utan dom som jag ser av mig självt.
Jag må vara en väldigt anonym människa av idag, en tillbakadragen, iakttagande,
intetsägande profil men det är jag bara för er som inte ser mig.
Ni som väljer att se mig för den jag är ser så mycket mer och det är precis så
jag ser på er som jag betraktar på riktigt.
Jag är en bakgrunds människa, en som betraktar innan den ger sig till känna.
En som ser och bryr sig när det behövs och det är lite därför som jag har just
en rädsla för att dö.
Det handlar nämligen om att det som finns där inom mig är rädslan för att
inte få uppleva vissa givna saker i livet, saker som jag själv upplevt och fått
tagit del av i mitt liv som jag sen tagit med mig i deras egenskap av värdefulla
erfarenheter.
Jag är så nyfiken på livet, på att förstå eller åtminstone försöka förstå människor
i det stora hela, hur dom tänker och varför olika människor gör som dom gör.
Det är där min längtan av att få fortsätta leva gör sig så stark att den aldrig
kommer att vika ner sig för min rädsla för att dö.
Till sist vill jag bara säga tack till alla ni som faktiskt finns i mitt liv och som
gör det sjukt meningsfullt att leva.

Att undvika såra andra

Det är ett känsligt ämne, det där med att såra andra.
Känsligt inte bara på ett sätt utan på alla tänkbara.
Grejen är den att om du inte tänker efter lite före du gör vissa saker,
före du säger vissa saker, ja då får du helt enkelt räkna med
att det kommer få konsekvenser.
Du kan inte varje gång komma med försvaret som säger att du
inte kunde förutse vad som skulle hända, att du inte ens i din
vildaste fantasi kunde tro att det kunde leda dit du kommit,
det funkar helt enkelt inte.
Det är väldigt lätt att såra andra människor, man ser ett litet fönster
som ger en möjlighet till en kommentar, en handling, men är det
verkligen värt det resultatet som det leder till.
Jag säger inte att du alltid ska vrida och vända på allt innan du
uttrycker dig för att du ständigt ska vara politiskt korrekt.
Jag vill bara att du ska förstå konsekvenserna av dina egna ord,
dina egna handlingar.
Du ska förstå dom, du ska acceptera dom och framför allt,
du ska ta ditt fulla ansvar för dom.
Stanna inte upp och skyll på diverse olika omständigheter,
det blir bara patetiskt efter ett tag och du tappar själv din egen så
kallade trovärdighet långt ner under dina skosulor.
Vad jag inte vill att du ska göra avkall på är däremot att du
uttrycker dina tankar, dina känslor, din mening i det hela till fullo
och att du gör det på ett ärligt sätt.
Om du stannar kvar och står för det du gjort så tror i varje fall jag
att du samtidigt får en större acceptans för dina handlingar.
Man kan inte alltid undvika att såra andra men man kan minska
antalet incidenter kraftigt.
Jag tror dessutom att du väldigt ofta är väldigt medveten om när
du gjort ett övertramp eller två men ska du behöva att ångra det
mest hela tiden, jag tycker det.
Om du nu mot all förmodan har gjort ett övertramp och är medveten
om att du har sårat vederbörande på något sätt så var inte den där
tjurigt stolta envisa idioten som inte kan erkänna det.
Var istället den som visar att du förstått vad du har gjort och backa ur
det hela med en ursäkt tillhanda.
För det är aldrig fel att be just om ursäkt för något du gjort.
Det är aldrig fel att säga förlåt för något du sagt.
Det är alltid ok att visa att du bryr dig när du gjort någon illa.
Det som inte är ok är när du inte gör det.
Efterklok kan man alltid vara och efterhandskonstruktioner kan alltid
skapas till förbannelse men allt kan du inte släta över.
Jag brukar säga att man inte ska gömma sig bakom andras åsikter.
Man ska inte säga en sak som man inte kan eller vill stå för själv.
Vi gör alla fel emellanåt, vissa mer ofta än sällan.
Att fela är mänskligt, det är vi nog mer eller mindre alla väldigt väl
medvetna om, det gäller bara att vi dessutom stannar till och själva
förstår just det.
Det är så lätt att såra andra men det är väldigt svårt att göra något ogjort igen.
Sår sätter sina spår, du skapar dina ärr och även om du säger att du
eller personen i fråga kommer över det så finns det ändå likförbannat
kvar där som ett litet påminnande skavande i ditt undermedvetna.
Om man kan undvika att såra någon så ska man göra det men om man ändå gör
det så snälla du, stå för det du har gjort.

Det ska fan vara hund

Det finns många som säger att människans bästa vän är hunden,
så kan det mycket väl vara i en del av fallen men.....
Hur behandlar vi egentligen våra bästa vänner undrar jag.
Varför talar vi menande till dom som om dom var små barn.
Varför skäller vi när dom gör något intuitivt.
Varför blir vi arga när dom skäller av glädje eller helt enkelt bara för att uttrycka sig.
Varför får dom en åthutning, kanske till och med en smäll bara för att dom så gärna
vill göra en sak som deras drift driver dom till.
Ena stunden så är dessa djur värda sin vikt i guld för att i nästa inte ens vara värda
att dränka i gyttja.
Vi människor är verkligen besynnerliga djur, så inkonsekventa i våra beteenden,
så trubbiga i våra tänkande att jag nästan blir rädd ibland.
Det är inte konstigt att rena rama idioter kan sitta högst upp i våra pyramider med en
skrämmande makt och fullständiga rättigheter att utplåna mänskligheten bara genom
ett knapptryck.
Hundar är verkligen fantastiska djur på så otroligt många sätt men deras beteende
rotas till hur vi fostrar dom, hur vi tar hand om dom, hur vi bryr oss om dom.
Ger vi dom kärlek så får vi det tusenfalt tillbaka men ger vi dom förtryck så
går dom där som små tickande oförutsägbara bomber.
Vi kan liksom inte begära att vårt gemena beteende ska rendera i en förutsättningslös
respekt.
Vi kan inte för en sekund förvänta oss att dom ska glömma alla dom där slagen, dom
där sparkarna, dom där skriken bara för att vi själva lagt dom bakom oss.
Förr eller senare så kommer rektionen, den du inte trodde fanns och som gör att du
betraktar hunden helt plötsligt som labil.
Det är ju du som själv har format den, du som har fostrat den, vad i helvete begär du.
Det ska fan vara hund.
Du ska skita på begäran, hämta pinnen bara för att husse tycker att det är en bra
motionsform och du ska framför allt säga till om det finns något som kommer hotande
till ditt hem.
Uppfyller du inte din husses eller mattes krav, ja då betraktas du som olydig, kanske
dum i huvudet eller helt enkelt bara blir jämförd med den förra hunden som du hade.
Hundar är verkligen fantastiska djur, så mycket bättre generellt sätt än vi människor.
Jag kallar oss människor för djur eftersom jag tycker att vi beter oss mer djuriskt än
djuren som vi kallar djur.
Många beter sig som svin rent generellt, andra när dom får lite alkohol i kroppen.
Men hur många människor väljer att lydigt komma tillbaka till sin husses eller
mattes sida gång efter gång och fortsätta göra det som den förutsätts göra.
Nej vi människor kan istället gång på gång älta och gnälla om samma saker om
och om igen till förbannelse.
Kan vi inte bara istället välja att gå vidare utan att ständigt dra upp det som har varit.
Kan vi inte dra lite lärdom av vår bästa vän hunden och istället nöja oss med det vi
har, inte konstant ifrågasätta om och om igen.
När någon kollega briserar på din arbetsplats bör du fråga vad som ligger bakom det hela.
Varför skedde det och kommer det att ske igen.
Är det någonting du ska godta eller bör du göra något åt det.
Det ska fan vara hund tänker jag.
Tänk om jag fick en örfil varje gång jag gjorde ett fel på mitt jobb.
Tänk om någon skrek på mig varje gång jag gör ett misstag.
Tänk om nästa gång, tänk om och tänk om igen.