Att uppskatta det du har

Det är så fruktansvärt vanligt att vi som människor bara går förbi saker i vår vardag utan att ens se dom.
Det kan verkligen vara vardagliga saker som du själv inte lägger märke till men som kan vara viktiga för någon annan.
För det är så nämligen att vi ser på saker och ting på lite olika sätt, ibland väldigt olika, ja ibland till och med så olika att vi inte har någon som helst förståelse för hur den andra tycker och tänker.
Men jag tycker att du ska stanna till lite då och då.
Inte bara vid något enstaka tillfälle, utan faktiskt då och då.
Du ska göra det för att du behöver göra det för att ge dig en chans att se det du annars bara passerar i ren slentrian.
Jag tillhör kategorin som försöker att uppskatta och se det jag har i min lilla värld.
Jag kan inte påstå att jag ser allt, upptäcker allt, förstår allt eller ens är medveten om allt, för det är jag inte, inte på långa vägar.
Men jag försöker och det tillfredsställer mitt inre tillräckligt mycket för att jag ska slippa känna behovet av att ständigt ursäkta mig för det jag missar.
Att jag är en känslig människa som alltid vill andra väl tror jag inte att många missar men samtidigt kanske inte många förstår vilket inre krig det ständigt pågår hos mig i just min vilja att nå därhän.
Det är inte lätt att ständigt försöka tillgodose både sig själv och sin omgivning och få dom båda att må så bra som man vill.
Jag uppskattar så otroligt mycket i mitt liv att det ibland nästan ter sig löjligt men det är det inte.
Det är något som kommer så djupt inifrån mitt hjärta att något annat alternativ för mig finns inte.
Jag vet att jag ibland betraktas som naiv och inställsam men jag är inte det för det finns alltid eller ja nästan alltid en tanke bakom mitt beteende.
När jag säger nästan alltid beror på att ibland så fallerar även jag i mina idéer och tankar, jag vill helt enkelt väl men det kan likväl landa väldigt eller åtminstone lite fel.
Varför kan man då fråga uppskattar jag då saker och ting så mycket som jag gör.
Dels så har jag min uppväxt som en anledning men framför allt så är det vem jag är som är grunden.
Jag är ju en individ, en unik sådan och ingen kan säga åt mig att tycka och tänka något annat än det jag gör.
Jag kan påverkas av vad andra säger till mig men det är jag själv som står där till slut och säger mina ord, gör mina handlingar, agerar på mitt bevåg, ingen annan.
Ingen kan skylla på ytter omständigheter hela tiden, det är du som sätter ditt eget liv i rullning.
Du har makten över dig själv.
Du, bara du kan uppskatta det du har och det tycker jag att du ska försöka att göra.
Se dig runt, se vad det är du omger dig med.
Ditt liv innehåller otroligt mycket, både gott och mindre gott.
Lev i ditt liv, inte genom andra.
Lev nu, inte igår, inte imorgon.
Tack för att Ni finns alla ni som gör att jag uppskattar mitt liv så mycket som jag gör.
Älskar er för dom ni är så försök inte att vara någon annan.

Ibland måste man släppa och gå vidare

Man brukar ju säga att elefanter har ett minne utöver det vanliga men många gånger så är det tyvärr precis samma sak med oss människor.
Vi biter oss kvar i saker som vi egentligen borde släppa, släppa och gå vidare.
Vi kan dra upp den där saken som hände för en dag sen, en vecka, en månad, ja till och med för ett antal år sedan, om och om igen.
Vi säger att vi är duktiga på att släppa och gå vidare men när det gäller vissa så verkar det vara helt omöjligt.
Det är inte svårt att göra det om man verkligen vill men somliga verkar tro och tycka att det är som om dom hade det som ett trumfkort som alltid finns till handa.
Har någon gjort något så kan man komma dragandes med den där gamla uttjänta händelsen.
Förstår man inte att i samma veva som man tar upp det igen så tappar man allt vad som kan kallas förtroende för varandra.
Om man har sagt att man har släppt en sak och gått vidare så är den saken släppt.
Den är obrukbar tills vederbörande gör samma misstag ytterligare en gång.
Det är det enda giltiga tillfället som man kan ta upp det igen, inget annat.
Gör man det ja då har man aldrig gått vidare och med andra ord ljugit när man har sagt att man har gjort det.
Jag vet inte hur det är för dig men i mitt fall så tappar jag förtroende för en person som ältar samma sak om och om igen.
Det är viktigt att man berättar det man upplever och känner men man måste inte återupprepa sig.
En person som gör det känns i min värld bara bitter, väldigt bitter.
Försök ändra dig om du känner igen dig för du är väldigt ointressant att ha och göra med i längden.
Man tappar liksom intresse för någon som bara hänger kvar vid händelser som är passerade sedan lång tid tillbaka.
Titta framåt istället och dra nytta av dom eventuella misstag som gjorts för misstag gör vi alla.
Var inte den där bitterfittan som ständigt kommer dragande med andras gamla misstag.
Var större som människa.
Ibland måste man helt enkelt bara gå vidare, släppa och gå vidare.

Säg inte förlåt om du inte menar det

Förlåt är ett av dom vanligaste orden vi använder i vardagen när vi ber om ursäkt men hur många gånger säger vi det och verkligen menar dess innebörd.
Det har på många sätt blivit så uttjatat, så utnött, så skamfilat att det idag används alldeles för enkelt.
Förlåt är ett viktigt ord att ta till när det behövs.
Vi ska inte vara rädda för att ta det till oss.
Vi ska inte ta lätt på det.
Vi ska respektera det.
Men idag så används det så ofta i sammanhang att jag faktiskt blir riktigt förbannad ibland.
Säg inte förlåt om du inte menar det.
Använd inte förlåt om du medvetet gjort något och du uppnått ditt syfte.
För visst är det precis så.
Du säger saker och gör saker för att sen i nästa andetag göra en så kallad pudel.
Du säger att det inte alls var så som du menade men undermeningen i det du gjorde visade precis motsatsen.
Jag äcklas verkligen åt det beteendet och det är tyvärr idag ett alldeles för vanligt sätt.
Ett vanligt sätt att först skapa lite uppmärksamhet men sen när man stöter på patrull så tar man till den där lilla flyktvägen och säger förlåt.
Men hallå, skadan är förmodligen redan gjord och tar förmodligen väldigt mycket längre tid att läka än vad det gjorde för dig att få det där lilla rampljuset över dig eller den situationen som du ville belysa.
Det är fegt att göra dessa helomvändningar.
Det är fegt att bara vända kappan efter vinden.
Säg gärna saker, men stå då för dom hela vägen.
Ändra dig inte bara för att du får lite mothåll och känslan av att du kanske riskerar känna en kyla.
Säg bara förlåt om du verkligen menar det.
Säg bara förlåt om du ser att det fått betydligt större effekt det du gjort och då dessutom på ett negativt sätt som du inte kunnat räkna med.
Dessa kändisar som gör allt för att hålla sig kvar i ljuset genom att säga saker, göra saker med jämna mellanrum dom kan jag inte annat än förakta.
Dom klampar gärna på i sina ullstrumpor och säger saker till höger och vänster bara för att väcka uppmärksamhet vilket dom också tyvärr får.
Men som sagt skadan dom kan skapa bara för att få ett nyhetens behag den kan vara irreparabel.
Det finns idag så många osanningar som far runt via nyhetsflöden och kanske ett av dom mest slagkraftiga medier som finns i form av Facebook.
Idioter som tar till sig av dessa fabricerade nyheter och ger dom det syre det inte ska ha.
Man läser dom, kommenterar dom och ger dom ett sanningsvärde som inte ens finns.
Man skapar något av något påhittat som sen kommer ta lång tid att sudda ut.
Säg inte förlåt när du är en av dom som ger det syre och sen ångrar dig, stå istället för det du gjort.
Om du är en som sprider skit, ja då vill jag överhuvudtaget ha med dig att göra för då är du i mina ögon bara en lågt stående idiot helt utanför min vänkrets.
Slutligen vill jag bara avrunda med att säga att du ska säga förlåt om du verkligen menar det.
Om du gjort någon illa utan att haft det uppsåtet.
Vänta inte utan ta tjuren vid hornen och erkänn dina misstag.
Visa att du är den större människan, den som faktiskt ser när du har gjort ett fel.
Fel gör vi nämligen alla, undantaget ingen.
Det är erkännandet som kanske svider lite, kanske till och med gör lite ont att erkänna.
Men att ärligt erkänna ett misstag är värt så otroligt mycket, inte minst i ett förhållande mellan människor.
Om man menar det så kan man bibehålla respekten mellan varandra.
Säg förlåt när du känner att det finns ett behov, det gör inte ont.
Det enda som kan ske är att du kanske får skämmas en stund, men vem fan har dött av det.

Mobbing, en form av förtryck

Många förknippar säker inte mobbing med förtryck.
Dom kanske tycker att det är alldeles för starkt ord att förknippas med men det gör inte jag.
Att mobba någon handlar nästan alltid om att försöka skaffa sig ett psykologiskt övertag.
Man är negativ mot en person för att sätta den i en svagare position.
Man gör allt för att den ska känna sig underlägsen, eller snarare lite kuvad.
Visst låter det hemskt, men mobbing är hemskt och det hemska i det hela är att det är något som förekommer i alla åldrar mellan alla typer av människor.
Men varför är det då så.
Vad är det som driver människor till att ständigt söka den vägen.
Varför vill man sätta sig på den svaga och få den att känna sig ännu vekare.
Jag tror att vi får backa ett steg.
Jag tror att vi får backa till dessa personers uppväxt.
Jag tror att någonstans så har dom antingen inte själva fått veta vad som är rimliga gränser för vad som är rätt och fel.
Att dom inte fått veta vad ordet respekt betyder på riktigt.
Att man kanske varit alldeles för osynlig och otydlig i sitt föräldraskap.
Eller så kanske det har varit precis tvärtom.
Barnet har blivit påvisat hur man ständigt ska ta för sig först av kakan innan någon annan får del av den.
Att starkast alltid är bäst och alltid ska vinna.
Små detaljer i ens uppväxt påverkar otroligt mycket i slutändan i hur du själv beter dig.
Det du har runt dig formar dig till den du är.
Sen är det du själv som väljer att se saker, att ta till dig av vad som är rätt och fel men mycket i grunden läggs redan när du är liten.
Jag vill inte säga att allt är föräldrarnas fel hur man blir och hur man formas men självklart påverkar dom oerhört mycket, det kan man aldrig komma ifrån.
Sen är det dom där valen som du sen väljer att göra i ditt liv.
Allt ifrån att du väljer att vara med den där tuffa killen eller tjejen eller tyr dig till den där lite blyga, tillbakadragna, den som nästan aldrig syns.
Avundsjuka är sen en otroligt stor orsak i sammanhanget.
Det kan vara allt ifrån att någon fått den där leksaken till att den fått en häftig jacka.
Istället för att säga att den är fin eller tuff så väljer du att gå den negativa vägen och istället hacka ner på den i ett syfta som bara handlar om att göra den personen ledsen.
Så här fortgår det även upp i vuxen ålder på arbetsplatser.
Man slänger ur sig kommentarer på detaljer som man är lite avundsjuk på, man känner en viss missunnsamhet gentemot situationen och vill därför hellre kränka personen i fråga när man kanske egentligen hade velat att säga något positivt.
Man väljer helt enkelt att mobba.
Eller som det då i vuxen ålder egentligen heter, man försöker att förtrycka denna individ och få den att känna sig mindre värd.
Det är en på många sätt sjuk värld som vi lever i, en stressad värld där allt ska gå i alldeles för hög fart.
Och bara för att många inte hänger med utan känner sig lite på efterkälken så väljer dom att skylla på saker och ting som ligger nära men ändå inte.
Man skyller på olika omständigheter eller så skyller man helt enkelt på den personen som man har lite agg till.
Genom mobbing så kan man skapa många olika typer av förtryck och jag tycker att det är precis lika illa som vilket förtryck som helst i världen.
Det handlar i grunden bara om att man själv sitter med ett komplex och ett ego som man inte kan självförverkliga och då klankar man hellre ner på det man har framför sig än erkänner sina egna brister.
Förtryck oavsett om det är på hemmafronten, om det är religiöst betingat, om det har med etnicitet att göra eller inom något annat område så är det fel och kommer alltid att vara fel, bara fel.
Vi kan bara börja på ett ställe för att få bukt med det hela och det är med våra barn.
När dom förstår vilken skada det verkligen gör så skapar vi samtidigt en öppning för en förståelse för varandra oavsett vart vi kommer ifrån eller vilken bakgrund vi har.
Mobbing kommer alltid vara en form av förtryck och alltid ha en negativ stämpel på sig.
Mobbing kommer alltid vara något som jag aldrig kommer att godta.
Mobbing är alltid fel.
Det är vi, du och jag som kan ändra på det, ingen annan.

Om man inte lyssnar hör man inte !

Det finns massor vi människor kan göra för att finnas där för varandra men vi måste inte göra allt.
Många tror att man jämt och ständigt måste finnas tillhanda, lösa problem, hjälpa till, göra det där lilla extra men så är det verkligen inte.
Men en sak som vi alltid kan göra är att lyssna på varandra och då menar jag lyssna på riktigt.
Det är nämligen en stor skillnad på att lyssna på någon lite lätt förstrött eller att lyssna, ta till sig och beakta vad det är man just fått höra.
Om man lyssnar på någon så anser jag att man verkligen ska lyssna.
Om någon verkligen vill bli av med en börda från sina axlar så ska du ta det ansvaret som det innebär att ta det till dig på riktigt.
Gör du inte det så är det värt absolut noll.
Då har du inte visat respekt för den situation som du och den andra personen befinner sig i.
Om man inte lyssnar så hör man inte.
Det är så otroligt mycket viktigt som kan gå dig förbi om du inte lyssnar.
Det är så otroligt mycket som du kanske inte förstår om du inte ger det tid.
Om du inte lyssnar så kommer du aldrig att höra vad det är andra säger.
Att lyssna är att på ett sätt visa respekt.
Att lyssna är att bry sig.
Att lyssna är att vilja vara där.
Att lyssna är att vilja höra.
Vilja höra på det som händer och sker.
Vilja se det som är.
Vilja vara där.

Att respektera dom äldre !

Jag vet inte varför det har blivit så men ack vad respekten är låg när vi tittar åt dom äldres håll.
Den där slit och släng-mentaliteten som har vuxit fram har idag fått en alldeles för stor plats.
För visst är det rent ut sagt för jävligt att många ser på den äldre generationen som förbrukad.
Som om det redan var ett passerat kapitel som man inte längre behöver ta någon notis om.
Herregud, det är ju i den äldre generationen som all erfarenhet sitter, den där som man inte kan läsa eller googla sig fram till.
Det är ju i den äldre generationen som det finns det vi kallar för livserfarenhet.
Det är hos dom vi har så otroligt mycket att lära.
Det finns så otroligt mycket som dom har upplevt som jag och du kanske aldrig kommer i närheten av.
Jag ser inte den äldre generationen som förbrukad bara för att dom inte längre kanske orkar hålla det tempo som det krävs för att hänga med både till höger och vänster.
Nyfikenheten hos dom ser jag som tillräcklig.
Det finns istället en respekt hos mig där jag känner att jag bör ta hänsyn på ett annat sätt gentemot denna äldre generation.
Jag menar inte att jag ska kyssa fötterna på dom och ständigt hålla med om att det minsann var bättre förr för så var det ju inte i många fall.
Vissa saker har blivit bättre men jag är övertygad om att väldigt många saker var väldigt bra och skulle stå sig väldigt väl i konkurrensen med andra saker idag.
Det handlar om en ömsesidig respekt, inte ett ömsesidigt förakt.
Jag säger förakt för det är det närmaste ordet som jag kan komma på i detta fall.
Det är inte vackert men det är inte avsikten heller.
Den där bristande respekten som råder mellan generationerna har vuxit sig allt större och det kan jag bara beklaga.
Vi har massor att lära av dom äldre men dom äldre har massor att lära även av dom yngre.
Det är när vi kommer till den insikten att vi faktiskt kan berika varandras liv som vi kan dra lärdom av allt det för med sig.
Det är för mig viktigt att respektera dom äldre av många anledningar men den viktigaste är att det är människor precis som alla andra och många av dom förtjänar det.
Inte dom som kräver det men väl dom som på så många sätt gjort sig förtjänta av det.

Lugn finns alltid att hitta

Det finns så många som idag tycker att vi lever i en stressad värld och så är det på många sätt.
Men den är samtidigt inte mer stressad än vad man gör den.
Det är först när du tar åt dig av vad andra säger, tycker och tänker.
När du går i fotspår utsatta av andra.
När du tar illa vid dig för att du inte hinner med.
När du glömmer vad du skulle gjort bara för att du prioriterat något banalt framför något viktigt.
Det är då du ska bromsa dig själv.
Man kan inte och ska inte försöka hinna med allt bara för att andra ska kunna få sina viljor igenom.
Du ska inte vara lösningen för andra som inte hinner med sina egna liv.
Det är inte du som är lösningen på allt.
Många gånger så måste dessa personer ta sina egna ansvar för det som dom har skapat.
Lugn finns alltid att hitta även för den mest stressade.
Man kan alltid hitta lösningar till dom mest tidspressade situationerna.
Men man kan inte alltid hitta lösningar som passar alla.
Genom att hitta dig själv och ditt lugn så kan du landa i en tryggare tillvaro.
En tillvaro där faktiskt du kan ge betydligt mer av dig själv än vad du förmår när du är stressad.
Är du stressad så blockerar du den positiva energin som du har inom dig och som du vill ge.
Den kommer fram först när du är avslappnad och känner en kontroll över dig själv.
Kanske låter det flummigt för dig när jag säger detta, kanske inte.
Jag tror emellertid verkligen på att vi mår bra av våra inre lugn.
Att vi kan förmå oss att höja våra inre standarder till oanade höjder när vi är i harmoni med oss själva.
Jag menar inte att vi ska hitta något religiöst tillstånd, inte alls.
Vi ska bara ha kontroll på vad det är vi själva faktiskt kan förmå.
Vi ska inte tro att vi kan blunda och springa på samma gång och tro att resultatet ska bli lika bra som när vi ser vad vi gör.
Vi måste göra just precis det, det till säga se vad det är vi gör och vad konsekvenserna blir av alla beslut som vi tar och sen så får vi själva stå till svars för dom.
Ingen kan finnas där jämt för dig, inte någon.
Och för att någon ska kunna finnas där för dig så måste den personen orka, den personen måste få göra det på sina villkor, inte på dina.
Lugn finns alltid att hitta.
Jag har mitt och jag hoppas verkligen att du har ditt eller åtminstone vet hur du ska finna det.

Snö förbrödrar

Det finns få saker i världen som kan få människor att öppna sig för varandra som väder.
Du har säkert tänkt på det många gånger när det kanske regnar ute och denna klagosång börjar.
När solen steker som allra mest och folk suckande tar sig fram ungefär som att det är det sista dom kommer orka göra i deras liv.
Skräcken när kraftiga vindar tar sin plats och härjar som värsta huliganerna du någonsin kan tänka dig.
Men sen har vi då snön.
Denna snö som kan te sig på så otroligt många sätt.
Den kan lägga ett helt landskap i en vacker skrud bara på ett par timmar.
Skapa ett ljus som man saknat i det tidigare mörkret.
Skänka en glädje till alla barn vars ögon verkligen lyser upp av förväntan redan när dom allra första flingorna sakta faller till marken.
Sen kommer då dom tillfälliga svårigheterna som kan skapas av ett större nedfall.
Det blir stopp i trafiken och folk blir sena till sina jobb.
Paniken sprider sig när man står där med svansen emellan sina ben och bara kan konstatera att det nog inte var särskilt klokt trots allt att ta sig ut i trafiken på dom gamla slitna sommardäcken.
Sakta lunkar många ifrån sina fastkörda bilar och skyller på omständigheter som egentligen borde kunnat räkna ut med arslet.
Men jag tycker inte att det bara är negativt när det händer just det här, det här med kraftiga okontrollerbara nedfall av snö.
Vi behöver få en påminnelse lite då och då och att vi inte ska ta saker och ting för givet.
Det är inte alltid självklart att man kan ta sig från a till b bara för att vi lever i ett ordnat samhälle.
Det finns alltid saker som kan hända.
En annan väldigt positiv sak är att människor, ja i varje fall dom allra flesta människorna som drabbas dom kommer in i en annan känslomässig omtänkande fas.
Helt plötsligt så ser många människor varandra och känner en sympati och får en vilja i att hjälpa till.
Jag tycker det är vackert när man ser denna förbrödring.
När människor hjälper varandra över gränser.
Kanske tycker du nu att det är ju självklart att man hjälper till om man ser någon som behöver det.
Men så är det inte alls till vardags.
För i ärlighetens namn så har säkert du och många med dig bara gått förbi situationer som borde gjort att du skulle höjt dina ögonbryn.
Du har helt enkelt bara överlåtit ansvaret på någon annan att vara den där hjälpande handen.
Det finns miljoner såna exempel om du bara öppnar dina ögon lite och ser din egen värld.
Vad jag menar är att jag har en önskan om att människor ska vara lika ödmjuka och vackra emot varandra även när det inte kommer till ytterligheter som snöoväder eller andra katastrofscenarier.
Vi måste kunna se varandras problem och kunna finnas där med en hjälpande hand även vid andra tillfällen.
Om vi kan det eller snarare när vi kan det, ja då är världen på väg åt det hållet som jag vill se.
Då är världen på väg åt ett vackrare håll.
Snön förbrödrar och det är bra, det är fantastiskt bra men det ska inte behövas något som är självklart
Snön är vacker, minst lika vacker som naturens grönska på sommaren.
Den ger oss väldigt mycket om du tänker efter.
Den ger oss mycket mer än bara onda ryggar och sena ankomster till vart än vi nu ska.

Att utnyttja det man har

Resurser är ju något som väldigt pratar om väldigt mycket.
Resurser och resursslöseri.
Det är ett ämne som ingen av oss helt kan ignorera.
Vi kan inte det eftersom vi hela tiden blir berörda av det.
Vi gör i vårt dagliga liv och vi gör det både medvetet och omedvetet.
Det bästa med det är att det är vi själva som styr över hur vi förvaltar våra egna resurser.
Ibland så är det sånt som vi inte ser att vi har, ibland så är det sånt som förstår, ibland så är det sånt som vi inte vill se men likväl så finns det där och bara är.
Den enda resursen som vi sitter på som ingen annan har något med att göra är dig själv.
Ingen bestämmer över dig, ingen kan tvinga dig, ingen ska tvinga dig, ingen får tvinga dig.
Det enda som går utanför gränserna är när du själv delegerar bort en del av dina egna resurser till din arbetsgivare till exempel.
Du säljer en bit av dig för att få någonting i retur, du utnyttjar helt enkelt det du har.
Det finns sen alldeles för många som ska lägga sig i hur du förvaltar dig själv.
Dom som har åsikter om att du med dina resurser borde göra på det sättet, göra si eller så.
Men vad med om nu du inte vill göra det bara för att andra tycker det, ska det betraktas med onda ögat och ses som något rent slöseri.
Visst man ska utnyttja det man har men man ska heller inte bli någons slav, någons hora.
Man ska välja sitt eget lilla stickspår i livet, det som ska leda en fram genom sorg och glädje.
Jag vill nog påstå att jag är relativt bra på att utnyttja mig själv även om jag titt som tätt faller ur och anpassar mig till förhållanden som råder.
Jag tillhör ju den där kategorin som gärna hjälper till när jag kan just för att jag ser mig som en konstruktiv resurs som faktiskt kan vara till nytta för någon i något sammanhang.
Jag har blivit bättre med åren med att säga nej till att bli utnyttjad.
Jag har blivit starkare och fått mer pondus i mig själv vilket lett till att jag kan säga ifrån när jag känner mig utnyttjad på ett sätt som jag själv inte är bekväm med.
Att utnyttja det jag har är något jag gärna gör men det ska ske på mina villkor.
Jag är en resurs men det är en resurs som tillhör mig inte andra som av ren lathet vill utnyttja den.
Jag är inte någons, jag är min egen.

Jag tror inte på någon gud!

Jag tror inte att någon jag känner har missat att jag inte är troende.
Men jag tror inte heller att någon jag känner bryr sig på ett negativt sätt om det.
Det hindrar mig dock inte från att tro, tro på människor.
Inte på människor i vad det än må vara men på väldigt stor procent.
För det behöver verkligen inte vara negativt att tro på någon.
Inte så länge man gör det med egna öppna ögon.
Jag tror inte på någon gud för i mitt tycke så är det något människor, så kallade ledande människor i alla tider använt som ett medel för att uppnå deras egna syften.
Jag ser snarare alla oss människor som små mirakel, små miniatyrgudar som bär på så otroligt många möjligheter.
Om vi väljer att se utanför våra egna små liv och med öppna ögon se det som vi har omkring oss så ser vi där likheterna i varandra.
Vi ser likheterna men också olikheterna.
Kanske är det just det som gör att vi beter oss på så olika sätt.
Ingen människa är värd mer än den andra i mina ögon, med andra ord så ser jag mig själv som en lika viktig individ som vilken kung eller president som helst.
Bara för att jag inte lyckats ta mig fram till en position som generar makt och inflytande så betyder inte det att jag är mindre värd än den som faktiskt gjort det.
Att jag vågar vara mig själv är en framgång i sig.
Jag tror på mig själv som den individen jag är och jag kommer aldrig att falla till föga för något bara för att andra tycker att jag ska göra det om jag inte vill det själv.
Det är lite beklämmande kan jag tycka hela den där religionsbiten.
Hur man väljer att hänga upp så mycket av sitt liv på något som är så abstrakt som religion faktiskt är, men det är upp till var och en att göra den bedömningen.
Jag har min åsikt och andra har sina.
Jag respekterar deras åsikter så länge som dom respekterar mina.
Jag försöker att förstå andra människor så länge som dom försöker att förstå mig.
Vi bär alla på en enorm kraft i våra själar, i våra hjärtan, i våra liv.
Vi är resurser som ska användas av oss själva, för oss själva men även för andra.
För hur det än är så kan vi inte bara ha en värld full av individer.
Vi måste samtidigt leva tillsammans, för varandra, med varandra.
Jag tror inte på någon gud.
Men jag tror på att vi kan uppnå vad man skulle kalla för mirakel, mänskliga mirakel.

Jag älskar livet !

Jag tillhör verkligen den där kategorin av människor som älskar livet.
Jag gör det inte för att det alltid går som jag vill.
Jag gör det heller inte för att jag alltid tycker att det är sockersött eller vackert.
Inte heller gör jag det för att jag tycker att det är fyllt av rättvisa.
Nej jag älskar livet för att det hela tiden ger mig något.
Det ger mig bra saker ibland och mindre bra andra gånger.
Men det viktiga i det hela är att jag är i det.
Jag lever i mitt eget liv.
I princip dagligen så blir jag påmind om hur lätt liv kan tas ifrån oss.
Någon dör av en sjukdom, andra av sin ålder eller helt enkelt av en olycka.
Man vet aldrig vilket öde man går till mötes och det är därför som jag är så tacksam.
Tacksam över varje dag som jag får vara med oavsett vad det är som jag får den fylld med.
Alla dagar kan inte vara fantastiska och festfyllda.
Alla dagar känner man inte wow.
Men vad gör väl det i det långa loppet.
Jag är själv uppe i 51 år och jag hoppas på lika många till.
Jag gör det för jag är nyfiken på vad mitt liv kommer att innehålla.
Jag är nyfiken på hur mina barns liv ska utveckla sig.
Jag är nyfiken på att se hur världen kommer att förändras.
Jag är helt enkelt nyfiken och för att kunna fortsätta vara det så behöver jag vara vid liv.
Allt i livet är inte rosenrött och kommer så heller aldrig att vara.
Det kommer alltid finnas dom som har det svårt därute.
Dom som inte kan köpa mat för dagen, som inte har något husrum eller dom som ligger där bundna till sina sjukhussängar.
Vi lever i en värld full av begränsningar men dom allra flesta av dom är såna som vi själva sätter.
Vi gör det för att vi är rädda för att ta det där lilla ansvaret som krävs för att saker och ting ska fungera.
Vi backar hellre undan och låter andra göra skitgörat för att sen kritisera hur illa det blev gjort.
Jag kommer aldrig kunna säga med hundra procents säkerhet vad någon annan tycker, tänker eller hur den faktiskt mår där innanför sitt eget skal, jag har fullt upp med att känna själv.
Att älska livet som jag gör betyder inte att jag älskar allt i det men det betyder att jag är tacksam för att jag låter mig känna efter.
Jag tillhör inte den förnekande skaran som blint tittar bort från saker och ting som den ser.
Har jag en tanke eller åsikt om något så säger jag den istället för att avvaktande först se hur andra ska agera i det samma.
Jag älskar livet för det ger mig verkligen otroligt mycket.
Det ger mig så många leenden, så mycket kärlek men också så mycket ängslan.
För det bor en sån inom mig, den där ständiga oron över saker och ting som bara gnager.
Men det är ju så jag är och jag vill inte vara på något annat sätt.
Jag vill och kommer fortsätta att vara den där personen som kanske bryr sig lite mer än genomsnittet.
Inte för att jag vill påstå att allt jag säger eller tycker är rätt men att bry sig om andra är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag kommer aldrig att bli den där personen som ständigt sätter mig själv på andra plats men jag kommer heller aldrig att bli den där personen som alltid får stå tillbaka till förmån för andra.
Jag älskar livet och vill fortsätta att vara en del av det ledsamma, det uppskrämda, det vackra, det gåtfulla, det oförutsägbara som livet faktiskt är.
Jag älskar livet, så är det bara.

Jag må vara en enda människa men..........

Jag må vara en enda enkel liten människa men även jag har en funktion.
Ja, jag inbillar mig det i varje fall.
Det där med vilken betydelse man har är väldigt subjektivt och jag väljer att gå i tron att det jag gör inte är helt utan mening i varje fall.
Nu är det inte så att jag kommer klappa mig på axeln och tycka att jag minsann alltid har rätt,
jag kommer inte det för så är det heller inte.
Men lite då och då så kommer det faktiskt små frön även ifrån mig och dom strör jag gärna ut och ser om det finns någon chans för dom att gro.
Kanske ibland så får dom fäste, någon ser det där lilla fröet som något bra och tar hand om det precis som du kanske tar hand om blommorna du har hemma i fönstret.
Du tänker att det finns något där som du vill ta tillvara, något som du ser att du själv kan ha glädje av och om det är på det sättet så kan jag bara säga, håll tillgodo.
För en av dom viktigaste sakerna jag tagit med mig i livet är att vara lyhörd.
Att stanna till och se, att stanna till och lyssna, att försöka förstå och ta saker till mig.
Jag menar absolut inte att man sen blint ska följa det man råkat på.
Nej jag menar att man ska ta det till sig för att sen göra något helt eget av det.
Man gör helt enkelt en egen uppdaterad version av det man kommit i beröring med.
Försök sen inte att gömma dig bakom det du tagit till dig och skyll på att det var någon annans idé.
Det spelar nämligen ingen roll, om du tar åt dig något och styr vidare med det du har så är det under ditt ansvar, inte någon annans.
Ja i varje fall så länge det inte är någon som uppsåtligt varit ute efter att lura dig helt in på fel spår bara för att den personen vill sätta dit dig av någon anledning.
Jag må vara en enda liten människa, liten är väl kanske att vara snäll och säga med tanke på att kroppen vuxit med åldern men jag vill ändå kalla mig för liten eftersom jag tycker att jag är det i det stora perspektivet.
Det man har när man tittar på sig själv och faktiskt ser den ofattbara stora värld som vi omger oss med, och då menar jag inte bara vår lilla planet.
Jag är en liten människa men jag saknar inte betydelse, ingen saknar betydelse.
Det jag gör idag kan vara till gagn för någon annan, kanske idag eller någon dag långt fram i tiden.
Jag må vara en enda människa men det finns ingen som jag.
Det finns ingen som bestämmer hur jag tänker, tycker eller gör.
I slutändan kan jag bara skylla på mig själv när det kommer till kritan för vad jag har gjort eller för all del, inte gjort.
Ingen annan råder över mig.
Jag lever efter mina egna tankar och försöker att vara så sund jag kan emot min omvärld.
För vad vore jag utanför min egen lilla bubbla om inte ni fanns.