Livet går som i vågor

Livet går verkligen som i vågor precis hela tiden.
Den ena efter den andra rullar in och även om dom kan tyckas lika på avstånd
så är verkligen inte den ena lik den andra.
Det är hela tiden fyllt av förändringar som man kanske inte lägger märke till på
ytan men likväl så sker det precis hela tiden.
Livet går som i vågor, dom liksom rullar in, en efter en efter en.
Vissa är nästan osynliga, vissa går med en våldsam kraft emot dig
och andra dom bara böljar.
Livet är hela tiden väldigt nyckfullt, man vet liksom inte vad som ska hända och ske,
aldrig helt och fullt i varje fall.
Hur tycker du att det är och vad ser du av det som sker.
Förstår du vad som händer och sker där under ytan eller låter du det bara passera
helt obemärkt förbi.
Det är dom där detaljerna som jag vurmar för.
Det är dom små nyanserna som gör skillnad.
Det är det som vi inte ser direkt men som vi kan se effekten av efter ett tag.
Det är det som jag tycker är det allra mest intressant.
Det där uppenbara är så väntat när det händer.
Men det där som man faktiskt får fundera om varför det hände, det är desto mer givande.
När tycker du själv att ditt liv är som allra mest intressant.
Vad är det som ger dig mest att ta med dig.
Är det, det där ytliga eller är det, det som du faktiskt får fundera, tänka och analysera
som är det du sätter värde på.
Livet är aldrig självklart.
Livet är aldrig säkert.
Ingenting är något som man kan ta för givet.
Ingenting är riktigt som det du tidigare gjort.
Mycket kan vara väldigt likt.
Mycket kan kännas som återupprepningar och mycket är just det.
Återupprepningar men ändå i nya versioner.
Försök att se sakerna som du ser om och om igen på ständigt nya sätt.
Använd din fantasi.
Gör något annorlunda som twistar till din egen tillvaro.
När du tycker att ditt liv går i slentrian så gör då något åt det.
För det är bara du själv som kan förändra den situationen, ingen annan.
Du är den som regerar över ditt eget liv så länge du så önskar.
Så är det oavsett vem du är, vilket kön du har, var du kommer ifrån,
eller för all del även hur du mår.
För det finns många faktorer, många x och y faktorer som man kan sätta in som
påverkar vad som händer och sker i ditt liv men tänk på att det är du som sätter
in alla siffror som du själv får bolla med.
Så tänk på att hålla din blick aktiv.
Tänk på att livet är inte bara det som du ser på ytan utan det är så otroligt mycket
mer som sker där under.
Alla vågor leder någonstans, glöm inte det.
Alla vågor kommer någonstans ifrån.
Alla vågor kan ge en effekt.
Frågan är om du är villig att se vad som händer eller om du väljer att blunda.
Jag älskar det stora i livet men jag älskar ännu mer det lilla i livet.

Se dig själv som stjärnan i ditt eget liv

Det finns alldeles för många och det är alldeles för vanligt med såna som inte tror på sig själva.
Hur ofta säger du till exempel till dig själv att det där som du just gjorde var riktigt bra.
Vi behöver väldigt ofta vara väldigt mycket snällare mot oss själva.
Ge oss den där uppskattningen som vi kanske förtjänar.
Vi ska inte missunna oss den bara för att vi inte ser oss själv som mindre värda.
Vi är ju inte det.
Vi är värda precis lika mycket som alla andra.
Vi har rätt till lika mycket utrymme som någon annan.
Vi har rätt till det när vi själva är villiga att ge oss det.
För om vi inte kan ta för oss själva.
Om vi ständigt sätter oss i baksätet på bilen.
Om vi aldrig ger oss själva det berömmet som vi faktiskt förtjänar.
Ja, hur ska vi då kunna växa som människor.
Jag tycker att det är viktigt att du ser dig själv som stjärnan i ditt eget liv.
Att det är du som är där och solar dig i ditt eget rampljus.
Vi vill nog alla växa och utvecklas vidare i våra liv, det gör i varje fall jag.
För när vi gör det så händer det något med oss själva.
Vi tror på det som vi gör.
Jag är utan tvekan stjärnan i mitt eget liv, det råder inget tvivel om.
Och eftersom jag är det så är det också jag som sätter mina egna regler.
För det är ju så att vi alla är individer.
Att vi alla är helt unika.
Att vi alla är våra egna stjärnor om vi bara låter oss vara det.
Vi är alla stjärnor, massor med lysande kvalitéer.
Var och en med någon unik liten egenskap.
Var och en med en möjlighet..
Jag ser mig själv som en stjärna, ingen märkvärdig sådan men en unik.
Det finns ingen som mig bara möjligtvis någon som liknar mig.
Men det är jag som är stjärnan i mitt eget liv.
Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Att vara flexibel men ändå kunna följa regler

Hela livet är ju som en enda lång balansgång.
Ena stunden står man och väger på den ena foten och helt plötsligt
i den andra så står man där med full vikt den motsatta.
Saker och ting som kan tyckas glasklara vid ett tillfälle kan vara mer
än bara diffusa vid andra.
Vi kan ju bara ta en sak i spel.
Det där med att följa regler vid olika tillfällen, vid olika situationer.
Det finns ju ett visst mönster som vi förväntas hålla oss någorlunda inom.
Ett kan vara redan under skolåldern.
Vi ska gå till våra lektioner, lyssna vad läraren har att säga, ta till oss det och kanske
till och med lära oss att använda den informationen, då eller vid senare tillfälle.
Men redan där stöter vi på meningen med att vara flexibel och att samtidigt följa vissa regler.
Läraren måste vara lyhörd och se vilka behov barnet har, samtidigt som barnet ska
göra som läraren säger.
Eller om vi går till våra respektive arbetsplatser.
Hur ofta måste vi inte där vara flexibla i våra handlanden.
Vi tycker kanske att vi ibland blir orättvist behandlade men vi får ändå finna oss i att
göra våra sysslor eftersom vi faktiskt är anställda av den anledningen.
Eller varför inte inom hemmets fyra väggar.
Hur ofta får vi inte ändra på beslut bara för att det tillkommer en ny faktor som
inte fanns där när vi tidigare bestämde oss för att så här ska det minsann vara.
Ingenting är ju skrivet i sten förrän det faktiskt är gjort.
Först då ser vi ett resultat av vårt eget handlande.
Vi kan inte alltid bestämma saker och ting till hundra procent för då lämnar vi
inte någon marginal till eventuella justeringar som kan vara absolut nödvändiga.
Visst är det många gånger så att förr eller senare så måste man faktiskt ta och
bestämma sig i vissa frågor bara för att få saken gjord.
Man kan liksom inte gå och vela fram och tillbaka för då kommer man ingen vart.
Det är det där med balansgången i livet.
Vi går ibland på slak lina, ibland på spänd, ibland på en rak, bred asfalterad väg och ibland
i totalt blindo i den djupaste mörka skogen.
Men så länge vi väljer att gå.
Så länge vi väljer att vilja se framåt.
Så länge vi väljer att vara flexibla och se möjligheter i andra lösningar än bara våra egna.
Ja då tror i varje fall jag på att vi människor faktiskt kan dra nytta av varandra.
Då kan vi lära oss massor av varandra.
Då kan vi leva tillsammans.

När man känner sig ensam

Det går inte att komma ifrån men det finns tillfällen i livet då man känner sig ensam.
Inte för att jag själv är i en sån fas just nu men jag har varit där
och jag har varit där vid ett flertal tillfällen.
Tillfällen då jag inte vetat i vilken riktning mitt liv ens varit på väg.
Tillfällen då jag tvekat till att det funnits någon mening med min egen existens.
Det är inte alltid lätt livet.
Det är verkligen inte alltid lätt och fyllt av blott positiva saker.
Men är det så vi vill ha det.
Vill vi glida fram som på en lyxig räkmacka.
Bara få ta för oss av det goda i livet.
Kanske snegla lite över axeln och se på andras elände lite på avstånd.
Jag vill inte ha det så.
Nej, jag vill faktiskt ha lite av både ock.
Jag vill det för att det lär mig hela tiden att uppskatta det jag har.
Att inte få saker utan att jag själv anstränger mig lite.
Nu har ju jag förmånen att få leva i ett land som är fritt och med en
helt underbar familj och en massa vänner runtomkring mig.
Men jag tar inte en enda av er för givet.
Jag kommer aldrig att kräva att du eller du gör si eller så.
Jag kan önska saker, men jag kan inte kräva det.
Dom gånger då jag har känt mig ensam i livet är när jag passerat vissa
mörka tunnlar i mitt liv.
Tunnlar som jag varit tvungen att ta mig igenom för att sen nå ett nytt ljus
där på den andra sidan.
För även om livet kan vara ensamt och mörkt emellanåt så finns det alltid
en möjlighet att det snart övergår i en ljusare tillvaro, en tillvaro som du faktisk trivs i.
Så när du är ensam.
När du känner dig riktigt ensam.
Tänk på att du faktiskt inte är det.
Att det är du själv som på något sätt satt dig i den situationen och att eftersom du
faktiskt kommit dit så finns det även en väg tillbaka.
För man måste inte alltid gå framåt med varje steg i livet.
Man kan välja att gå åt sidan eller rentutav lite bakåt.
Och om du känner dig riktigt, riktigt ensam, kom då ihåg att jag finns här.
Och jag kommer alltid att finnas där ända till den dagen jag inte finns längre.
Och den dagen, den får fanimej vara jävligt långt borta för nu vill jag bara leva i mitt liv.
Leva för min skull men också för din.

Jag är en unik människa!

Hur många vågar säga det högt.
Säga det utan att dom skäms lite grann.
Säga det utan att stanna till och vänta på reaktionen.
Säga det och faktiskt inte bry sig om reaktionen.
Jag är en unik människa, jag är det och jag är stolt över att vara det.
Det är egentligen inget märkvärdigt med det för det är vi ju alla.
Precis alla och envar är unika människor.
Men det är alltför många som är så otroligt måna om att inte se sig som unika.
Dom ser sig inte ens som speciella.
Dom försöker att vara konstant anonyma och bara försvinna bakom allt och alla.
Vi kan alla göra nytta.
Vi kan alla vara den där som gör skillnad.
Vi kan alla betyda det där lilla extra.
Jag vet med mig att jag inte är en helt vanlig anonym kille men samtidigt så är
det precis det jag är.
Jag tycker om att hålla mig i bakgrunden av saker och ting.
Det där med att synas hela tiden, att fronta saker, att ständigt behöva vara i centrum,
det är helt enkelt inte jag, inte alls.
Jag är en förbannat bra människa och det är jag så otroligt stolt över.
Och det bästa av allt är att jag kan säga det högt.
Jag gör inte det för att jag är självgod eller högfärdig.
Jag gör det bara för att jag är nöjd med mig själv och den figur jag blivit med tiden.
Jag har blivit ett med mig själv och det är så otroligt skönt.
Att vara unik är för mig att vara sig själv och att vara sig själv är det enda alternativet som
håller hela vägen för mig.
Om jag inte var nöjd med den människan jag är idag så får jag helt enkelt fundera vad som
skulle kunna vara fel, men nu är det inte så.
Jag är helt enkelt vän med mig själv.
Men samtidigt som jag vet med mig att jag är unik så är jag en väldigt ödmjuk människa.
En människa full av begränsningar men också full av möjligheter.
Det ligger i min natur att vara en tillgång för även andra än mig själv men det är då
på mina egna villkor.
För kom inte och tro att jag någonsin kommer att bli livegen.
Att någon ska kunna komma och sätta sig på mig och kräva att jag ska göra saker som
jag själv faktiskt inte vill göra.
Nej, jag har en fri vilja och ett fritt inre.
Jag har inte någon som bestämmer över mig mer än jag själv men jag finns ändå där
för dig som verkligen behöver mig.
För att få finnas där för andra är det absolut viktigaste som finns i mitt liv.
Att få vara den där som du kanske vågar lite på lite mer när någon annan har svikit.
För svika människor är något jag inte kan förlika mig med.
Jag är en unik människa på många sätt och vis och det är du också.
Men du är det bara om du släpper loss dig själv från andras grepp.
Tag kommandot över ditt eget liv.
Det är du som bestämmer i det, ingen annan.
Kom ihåg det.
Och kom ihåg att du behöver inte vara ett ego bara för att du har en egen vilja.

Våga ta initiativ !

En sak som många har väldigt svårt för är att ta initiativ till olika handlingar.
Jag har själv haft perioder i mitt liv när det sett ut just precis på det sättet
men jag har även haft perioder när jag inte gjort annat.
Numera lever jag mer i ett mellanläge, anpassat till just den människa jag själv ser mig vara.
Jag tar helt enkelt initiativ när det passar mig och situationen.
För det är lite det som det handlar om.
Att enkelt anpassa sig till olika situationer och där hela tiden se vad som är bäst för stunden.
Ena stunden så kan det vara att jag är den mest lämpliga att kliva fram och ta itu med en sak
medan i en annan så kan det vara betydligt mer gynnsamt att jag tar ett steg tillbaka
och ser .på situationen från sidan och ger utrymme till någon annan som jag tycker har mer
nytta av att få den platsen.
Som sagt, det är alltid en avvägning från gång till gång.
Jag har själv inte det behovet av att synas och verka, att fronta och vara i centrum hela tiden.
Andra kan gärna få sola sig i glansen eller pröva sina vingar och se vart det leder.
Jag har helt enkelt blivit en baksätesförare i mitt eget liv.
En baksätesförare som tycker om att titta ut åt sidorna och se världen utanför och inte bara stirra
mig blind på vägen som leder framåt.
Men det hindrar mig inte från att samtidigt hoppa fram och sätta mig i förarsätet när jag känner
att det kanske är jag som hittar den bästa vägen och då guida mina medpassagerare.
Att våga ta initiativ är inget farligt, det leder ofta till väldigt bra saker och det visar att även
du ser saker och ting på ditt sätt.
Kanske är det inte den slutgiltiga lösningen som ditt handlande leder till men det leder i varje fall
någonstans och det är bättre än ingenstans alls.
Så fortsätt att ta initiativ i ditt eget liv och var inte rädd för konsekvenserna.
Blir det fel så kan man oftast rätta till det på vägen.
Ge dig själv det som present om det nu är något du känner att du är dålig på.
Ge dig själv möjligheten att tro på vad du faktiskt gör i ditt liv.
Tro på att även du har en förmåga som kan leda till riktigt bra saker.
Våga ta initiativ!

Människor ger mig sån underbar kärlek!

Jag vet inte vad det beror på.
Men något verkar jag göra väldigt rätt i mitt liv.
För jag omhuldas hela tiden av så otroligt mycket kärlek.
Det finns så mycket av den varan därute bland er alla och jag önskar
att fler fick ta del av den på det underbara sättet som jag.
Det är ju något som inte är svårt.
Det är något som verkligen inte kostar någonting.
Det är något som bara ger och det ger så otroligt mycket.
Så alla Ni människor som finns därute och berikar mitt liv.
Ni betyder verkligen allt för mig.
Det är Ni som gör livet så otroligt värt att leva.
Det är Er jag vill möta med mina goda råd.
Det är Er jag vill lyssna på för att själv bli en bättre människa.
Det är Ni som gör så att mitt liv hela tiden är i en föränderlig process.
Jag bryr mig verkligen minimalt om vad jag gör på mitt jobb.
Det är mer vilken funktion jag fyller som människa som spelar roll.
För om jag inte får plats att vara den jag är så är jag heller inget värd i mig själv.
Människor i mitt liv ger verkligen en så otroligt underbar stark kärlek.
En kärlek som jag hela tiden är villig att besvara.
Jag gör det för samtidigt som jag gör det så ger det mig sån styrka tillbaka.
En styrka som jag sen använder i det bästa av syften, nämligen att ge tillbaka återigen.
Det är som ett ständigt pågående kretslopp.
En återvinning som alla inblandade vinner på, vinner precis hela tiden.
Vi behöver verkligen inte anstränga oss särskilt mycket för att göra goda saker.
Vi behöver bara finnas där till hands för varandra när det verkligen behövs.
Jag vill aldrig tränga mig på hos någon men jag vill samtidigt att denna någon alltid ska
känna att jag finns där när det behövs.
Att det aldrig ska vara svårt eller kännas jobbigt att ställa frågan.
Frågan om jag faktiskt kan hjälpa, kan lyssna, kan vara den där axeln att gråta emot,
kan ge avkall på den där tiden som faktiskt kan göra skillnad i den personens liv.
För tänk om det är så att du kan göra just den skillnaden.
Att du släpper in den personen som behöver din hjälp, som ber om den på sitt sätt.
Tänk om det är du som gör den skillnaden i den personens liv bara genom att vara just den.
Visst är det en otroligt häftig, mäktig tanke.
Visst är det en fantastisk känsla som man kan fånga genom att göra just det, att ta det beslutet,
att vara just där.
Jag vill vara just där för alla som behöver mig och jag tillåter mig själv att vara det.
Jag ger mig själv den tiden åt mig själv men framför allt åt andra.
Sen är det upp till respektive person att ta tillvara på det.
Det är inte mitt beslut, det måste man ta själv.
Människor ger mig en sån otroligt underbar kärlek.
Jag får den genom tillit, förtroende och en massa andra kanaler.
Kanske får jag det för att jag är den jag är.
Kanske får alla det, jag vet inte.
Jag vet bara att jag är så otroligt glad över all kärlek som mitt liv fylls med.
Jag vet bara att jag är så otroligt nöjd med mitt liv och den kärlek ni fyller det med.

Tro på det du gör

Det kan tyckas självklart det som jag skriver i min rubrik idag.
Att tro på det man gör.
Ja, det borde ju vara det också och i många fall så är fallet precis så.
Man tror på det man gör för det känns rätt i ens bröst.
Men vad med alla gånger som man gör saker som man kanske tvekar lite inför.
Gånger som man gör saker som till och med känns fel.
Saker som man känner sig mer eller mindre tvingad till att göra.
Man kanske får en order av en överordnad men som känns så moraliskt förkastlig
eller bara helt onödig.
Hur tänker du i alla dom situationerna.
För mig är det viktigt, det där med att tro på vad jag gör och det är så jag försöker att agera.
Visst kommer det ibland situationer när jag egentligen gör precis tvärtemot vad jag själv
tycker men då påpekar jag det samtidigt.
Då vill jag vara tydlig med att jag gör det men under protest.
Jag gör det motvilligt.
För jag tänker som så att bara för att till exempel en överordnad eller någon annan säger
en sak och den saken blir bestämd att genomföras så behöver inte jag samtycka med den.
Jag behöver inte klappa vederbörande medhårs och få den personen att känna att den just
har bestämt något väldigt bra.
Nej jag vill hellre i så fall så ett frö hos den personen att det i denna situation inte var ett
glasklart beslut som han eller hon fattade.
Jag vill att den personen ska känna en tveksamhet inför sitt eget agerande.
Och framför allt jag vill känna att jag minsann visat vad det är för något som jag har trott på.
Jag kommer att fortsätta att strida i mitt tysta.
Strida för det som jag tycker är viktigt.
Strida för dom som inte riktigt kan, vågar eller har förmågan att ta dom striderna själva.
Strida för dom små och stora orättvisorna som ständigt omger oss.
Jag kommer att strida för det jag tror på och jag gör det för jag vet att det som finns
inom mig är bara gott.
Det som finns inom mig är en vilja att göra just gott.
Det finns absolut situationer i livet där jag bara har tänkt på mig själv eller kommer
att bara tänka på mig själv först och främst.
Men det kommer då att vara i situationer när ingen annan blir drabbad negativt av det.
För där är kanske en väldigt stor skillnad mellan mig och många andra.
Jag kan inte med glädje släppa en sak som gagnat mig själv och söndrat någon annan.
Därför så kommer jag att fortsätta agera som jag gör i mitt liv.
Mitt liv, mina beslut, mina konsekvenser.
Det jag gör vill jag kunna stå för.
Jag vill helt enkelt tro på det jag gör.
Svårare än så är det inte.

Vet du vem din vän är

Det där med att veta vem man har som vän och vad den eventuella vännen betyder
är inte alldeles glasklart.
Min fråga idag är, vet du vem din vän är och vad står din vän för.
Har du olika kategorier av vänner, i så fall, hur kategoriserar du dina vänner.
Det är ju som sagt inte helt enkelt det där med att avgöra vem som är det där lilla extra.
Eller är det, det!
Nu vill jag att du verkligen funderar ordentligt för det är en fråga som berör dig i allra högsta grad.
Det borde vara en av dom enklaste frågorna att besvara för dig.
För det är bara du själv som sitter inne med svaren, dom finns liksom inom dig precis hela tiden.
Att veta vilka ens vänner är något som inte är så långt ifrån att veta vem man själv är.
För när man vet vem själv är så har man lättare att både bjuda på sig själv och att
låta andra ta del av en.
Jag vet vilka mina vänner är för det är människor jag kan lita på.
Människor som betyder väldigt mycket för mig.
Nu vill jag inte förringa mina vänner som jag inte umgås med privat för dom betyder
oerhört mycket för mig även dom.
Men det finns för mig precis som för alla andra olika kategorier av vänner vare sig vi vill
erkänna det eller inte.
Men det finns tillfällen i livet när man verkligen märker vem ens vän är.
När den visar sin sanna karaktär.
När den blottar sig själv.
När den inte längre försöker hålla den där masken framför sig.
För mig är en vän en som bryr sig.
En som lyssnar på mig när jag har något att berätta.
En som tycker om mig för den jag är.
En som finns där och låter mig vara.
En som aldrig vänder mig ryggen.
En vän är en människa jag behöver.
För vänner är just det, någon vi alla behöver.
Någon vi alla mår bra av att ha i vår närhet.
Jag vet vem min vän är för jag bryr mig.
Vet du vem din vän är!

Att glädjas med andra

Det är så oerhört viktigt, det där med att kunna känna glädje för vad andra gör.
Att känna glädje av att någon annan lyckas med något.
Att stå där och inte vara den småaktige som bara tittar snett, ständigt ifrågasättande
om varför det alltid verkar gå bra för någon annan men inte för en själv.
Visst kan man ha dåligt flyt ibland.
Visst kan man ha otur och råka ta det där fel beslutet.
Visst hade ett annat val kanske kunnat lett till något väldigt bra någon gång emellanåt.
Men varför ska den där personen som faktiskt lyckats med något behöva be om ursäkt
för att den faktiskt har gjort det.
Varför ska inte den få sträcka på sig och känna sig nöjd.
Ska den personen hålla tillbaka sin glädje bara för att du inte känner dig nöjd.
Nej, naturligtvis ska det inte vara så.
Självklart ska den personen kunna få det energitillskottet som det faktiskt ger av
att åstadkomma något man själv är nöjd med.
Det är inte fult att banka sig själv på bröstet och säga till sig själv att det var bra det där
jag just gjorde.
Men hur är det då med dig.
Vilken person är du.
Kan du glädjas med en vän som röner framgång eller känner du bara avundsjuka.
Kan du med glittrande ögon ge den personen en kram och en ärligt menad god kram.
En kram där du verkligen visar att det där var ju bra gjort, riktigt bra gjort.
Kan du säga dom orden utan att tvinga fram dom som om dom vore ett måste.
Att du säger dom bara för att du tror att det är det som förväntas av dig.
Jag njuter verkligen när jag ser andra lyckas bra på olika sätt och vis.
Det spelar liksom ingen roll om det är en person jag inte alls känner eller om det är någon
som tillhör en del av min vänkrets.
Jag glädjes med glädje åt andra.
Jag gör detsamma när jag själv lyckas.
Kanske är det just det som gör att jag faktiskt har ganska lätt för att känna just så.
Jag kan faktiskt unna mig själv att vara nöjd.
Jag missunnar inte mig själv det och därför heller inte någon annan.
Nej, att glädjas med andra är viktigt för mig för det betyder samtidigt att jag bryr mig om
både andra men också mig själv.
Det ena ger liksom det andra som i en synergieffekt.
Så mitt råd till dig som har lite svårt för att uppskatta när det går bra för dom.
Titta på dig själv och se om det är där dina hinder infinner sig.
Jag vill inte säga att det är så, men sannolikheten är i varje fall rätt stor.
Tillåt dig själv att vara nöjd när du gör något bra.
Ge dig själv beröm även om ingen annan är i närheten.
Låt det vara en känsla som räcker till istället för att du bara ska gå och bära på en ouppfylld tomhet.
Jag är själv bra på mycket, inte bäst på något men bra på väldigt mycket
och det, det är jag väldigt nöjd med att jag är.
Jag kan glädjas med andra.
Jag kan glädjas med mig själv.
Kan du det.

Sträva inte efter att vara äckligt perfekt

Jag undrar lite grann varför så många strävar efter att saker ska vara perfekta.
Finns det ens någon mening i att något är perfekt.
För mig personligen så är just det där med att vara perfekt ett sätt att vara lite defekt.
Det blir helt enkelt lite tråkigt och opersonligt av det hela och det tilltalar verkligen inte mig.
Bra är en sak att sträva efter, väldigt bra en annan, mycket bra är ytterligare en.
Men det där med att vara perfekt.
Hur kan man ens definiera det.
Det finns ju så många sätt som man kan se på saker och ting och bedöma dom som perfekta.
Men när man helt plötsligt ska fålla in människor i gemensamma betraktelser, forma dom
till likheter, ja då försvinner allt unikt, allt personligt.
Och kvar finns helt plötsligt bara en massa likheter.
Är inte det en väldigt stereotyp värld som då helt plötsligt eftersträvas.
Jag tänker då aldrig foga mig till den, kanske är det för att jag är klarsynt nog att inse
att det inte finns mycket som man kan betrakta som perfekt eller att vi alla kan se
på saker och ting på väldigt olika sätt och därigenom bedöma dom som perfekta.
Så snälla du, försök inte för mycket.
Jobba mer på att acceptera dig själv för den du är istället för att sträva efter att bli lik någon annan.
Behåll mer av dig själv istället för att snegla på din granne, din chef, dina vänner eller
kanske rentutav någon som du bara ser någon gång då och då i tv.
Var nöjd med den du är.
Älska dig själv för den du är så länge som du faktiskt tycker att du duger.
Om du verkligen känner inom dig att det finns saker som du vill förändra för att du vill det,
så gör då det, men gör det för att du vill det, inte för att någon annan tycker det.
Tro mig, du duger nog till väldigt mycket mer än vad du tror ibland.
Jag är inte perfekt och kommer så aldrig att bli men jag vet att jag har blivit en
fantastiskt bra människa och det är jag otroligt stolt över.
Det kan nämligen ingen ta ifrån mig.
Jag är jag och en sak är säker, perfekt det kommer jag aldrig att bli.
Men det gör inget för jag är bra som jag är.

Har du tänkt på vad dina solglasögon säger!

Många är nog väldigt väl medvetna om vad dom vill säga när dom sätter på sig
sina solglasögon hemma eller kanske när dom är ute någonstans.
Men min fråga till dig är enkel.
Vet du varför du gör det!
Vad är det du vill säga med dom.
Fyller dom bara en skyddande funktion för dig.
Idag känns det alltmer som du sätter ett attitydsval hos dig själv när dom åker på.
För håll med om att det idag även är att betrakta som en extra fasad, en liten skyddande
vattengrav som håller mig och andra lite på avstånd.
Du kanske inte vill att andra ska se dig ordentligt.
Att du ska få gömma dig lite där bakom din lilla mur.
Att du vill skapa en undran hos mig och alla andra.
Göra dig själv lite osynlig, lite hemlig, lite oförutsägbar.
Jag kan som vanligt bara se saker ur min egen synvinkel och stå för mina egna ord,
mina egna åsikter.
Men många gånger så känner jag mig betraktad av dig, du som är där bakom din lilla spärr.
Jag känner att du tittar på mig men att du lite fegt inte vågar låta mig spela med samma förutsättningar.
Ja, jag tycker faktiskt att det är ett litet fegspel det du spelar när du står eller sitter där
med dina solglasögon och det verkligen inte finns en tillstymmelse till sol som hotar dina ögon.
Visst, du kanske har problem med att låta andra se vem du är och jag köper det.
Men du som inte har det utan bara gömmer dig där bakom, varför gör du det.
För mig är det ett attitydsproblem, ett artighetsproblem, ett respektproblem.
Jag bryr mig inte om vem du är, hur gammal du är, vilket kön du har, vilken eventuell
religiös bakgrund du har.
Jag ser bara olika typer av dåliga ursäkter när jag ser dig stå där, kanske för dig själv,
kanske när du möter din vän eller vad det än må vara.
Kan du inte bara släppa in oss som är runt dig istället för att försluta dig ännu mer.
Det är inte genom att stänga ute andra människor som vi skapar ett öppnare samhälle.
Jag vill inte ha det så, vill du det.
Du har säkert massor med argument om varför det är bra och det finns säkert flera av dom
som även jag kan hålla med om men nu är det inte initialt vad du tycker som står här eftersom
det är mina ord, mina åsikter.
Jag vill bara väcka frågan i dig.
Vet du varför du sätter på dig dina solglasögon.
Är du beroende av dom.
Känner du dig oskyddad och naken utan dom.
Får du panik när andra plötsligt ser dig.
Jag vill även att du använder det jag skrivit idag som en metafor och föra över det även till
andra scenarier.
För som sagt vi lever idag i ett öppet samhälle, eller gör vi det, gör du det.
Vågar du vara dig själv eller gömmer du dig bakom dina glasögon, dina vänner eller
kanske till och med andras åsikter.
Så, har du tänkt på vad dina solglasögon säger!