Att känna sig som en svikare trots att man inte är det!

Jag kan inte låta bli.
Jag kan bara inte låta bli.
Jag känner mig det gentemot mina föräldrar.
Det är inte så att jag betett mig dåligt egentligen.
Men jag känner mig som en svikare emot min mamma.
Jag gör det för att hon nu bor på ett ställe hon inte vill vara på
men som samtidigt är ett ställe hon inte kan vara utan.
Men vetskapen om att hon inte känner ro där hon är.
Vetskapen om att hon inte trivs där hon bor.
Vetskapen om att hon känner sig ensam och övergiven.
Den tär på mig och det gör ont.
Jag kan inte göra mer än det jag gör, dvs att finnas där för henne så ofta och så mycket jag kan.
Jag kan inte göra mer än så för det hjälper inte henne.
Min fina lilla mamma är inte längre med på samma sätt i huvudet.
Hon finns där, men ändå inte.
Hon lever i nuet men samtidigt i det förgångna.
Jag vet att jag inte kan hjälpa henne, att hennes självklara plats bredvid pappa för
alltid är borta.
Det var ju liksom dom två.
Så var det och så skulle det alltid vara.
För mig var dom ett par som skulle gå i graven tillsammans, hand i hand.
Precis sådär som det fina par dom var.
Precis sådär som dom vackra människor dom en gång var.
Men livet är ju inte så.
Livet är inte för evigt, men det går vidare ändå.
Jag känner mig som en svikare emot min mamma för att jag inte kan nå hela vägen fram.
Jag vet att hon har det bra där hon är, men vad hjälper det när hon inte vet det själv.
Vad hjälper det, när hon inte förstår.
Jag lider, hon lider, jag sörjer, hon sörjer.
Men vi går vidare ändå.
Vi gör det ett steg i taget.
Jag är ingen svikare och vill heller inte känna mig som någon.
Men jag gör det ändå och kommer så att fortsätta att göra.
Jag gör det för att jag vill mer än vad jag kan.
Men jag är bara en människa och det får jag faktiskt stanna vid.
Man kan inte göra allt för alla även om man så gärna vill det.
Jag älskade min pappa och jag älskar min mamma.
Kärleken den finns där men ibland så räcker den inte riktigt till, hur stark den än må vara.
Jag känner mig därför som en svikare, just för att jag inte riktigt räcker till.
Men, jag är bara en människa.
Det inser även jag.