Lika värde men ändå inte

Hur kommer det sig att man värdesätter liv så otroligt olika.
Vad är det som gör att man väljer att sätta pris på liv.
På sitt liv.
På andras liv.
På mitt liv.
På ditt liv.
Hur kommer det sig att vi värderar liv olika.
Kom inte och säg att du inte gör det.
Att du värderar alla efter precis samma normer, samma syn, samma samma.
Jag tror inte på det i varje fall.
Även om jag försöker i det allra längsta att göra just det så räcker det inte alltid hela vägen, det vet jag.
Jag skulle till exempel aldrig kunna värdera en våldtäcksmans liv lika mycket som en människa på gatan.
Jag skulle aldrig kunna värdera en egoistisk människa lika mycket som en vän.
Jag skulle aldrig någonsin kunna värdera mitt eget liv lika mycket som jag värderar mina barns.
Det finns hela tiden gränser däremellan.
Alla har sina värden i mina ögon.
Men alla har inte lika värden.
Man hamnar i olika kategorier vare sig man vill eller inte.
Den klassiska frågan i vems liv som står dig närmast när det rör sig ditt kontra andras blir väldigt tydlig om du måste välja.
Välja mellan att du får leva eller dina barn.
Du får leva eller din vän.
Du får leva eller mannen på gatan.
Du får leva eller personen du just sett döda någon.
Det är situationer man kan hamna i men inte vill.
Men väl där så måste man göra ett val.
Vet du hur du skulle göra.
Skulle du ha ett instinktivt sätt att agera på.
Eller skulle du agera med eftertanke.
Är en god ledare värd mer än tusen så kallade vanliga människor.
Är en diktator mer värd en någon annan överhuvudtaget.
Var går gränsen.
När är vi alla lika värda.
Vem bestämmer dessa värden.
Vem styr dina värderingar.
Gör du själv det eller låter du andra ta dom besluten.
Vi har ju alla bara ett liv.
Har vi då rätt till det eller är det ett liv fyllt av skyldigheter.
Jag känner och vet mitt värde.
Eller rättare sagt jag känner och vet mitt värde delvis.
Jag vet ju bara det värde jag satt på mig själv.
Jag vet ingen annans.
Där kan jag bara tro, hoppas och känna.
Men det, det räcker långt även det