Att ha kontroll på sig själv men inte ha kontrollbehov

Det är nog väldigt många som känner igen tanken att dom inte är bekväma när dom inte har kontroll på sin situation.
Det kan vara vid så otroligt många olika tillfällen att jag absolut inte kommer sitta här och räkna upp dom.
Men några vanliga är nog i varje fall till exempel:
Tider
Vad man äter
Vad man har planerat att göra
Hur helgen ska se ut
Hur granen ska vara klädd.
Vem som får säga vad vid olika tillfällen.
Men hur är det för dig.
Vet du hur du ska tackla ditt eget kontrollbehov.
Vet du var dina gränser går.
Har du alltid kontroll på dig själv.
Kan du släppa kontrollen på dig själv och ändå vara bekväm i situationen.
Vad krävs för att du ska tappa kontrollen.
Jag tycker om kontroll men det får inte gå gå för långt.
Jag tycker även nämligen om att inte ha kontroll för det visar att jag vågar lita på andra.
Allt behöver inte ske på mina villkor.
Allt måste inte fungera.
Saker och ting sker ändå men på olika sätt bara.
Om jag säger att jag vill ha kontroll så är det i situationer som jag känner att jag vill ta ansvar i.
När det går till överdrift och man inte kan släppa något utan ständigt tror att andra inte kan göra det lika bra som en själv
då har man hamnat väldigt väldigt snett.
Varför har då så många sånt behov av att ha kontroll och vad är det som driver dom till det.
Hur är det med dig själv.
Vad är du för typ av människa.
Fundera på vad kontroll är för dig.
Fundera på om du kan våga släppa på det ibland.
Känns det helt mot ditt eget inre att ens tänka den tanken.
Varför gör det det i så fall.
Jag tycker att det är bra med kontroll men som med allt annat så är det bäst i lagom doser.
Va ingen kontrollfreak, tro mig ingen tycker om när någon blir övernitisk.
Vi kallas ju för landet lagom och det kan stämma väldigt bra inte minst i detta fall.
Det är bra med att ha kontroll men var inte rädd för att släppa den också.

Att tro men på sig själv

Jag tycker det är lite för ofta som man använder ordet tro idag.
Men jag förstår viljan att använda det.
Det finns ett enormt behov av att få bekräftelser till olika saker och ting och då är det lätt att man vänder sig till att tro.
För mig är det naivt att bara låta saker och ting ske vilande emot ett ord.
Det är ju vi själva som styr och ställer.
Det är vi som sätter våra egna regler.
Varför ska man låta andra göra det man är satt att göra själv.
Att tro på något är viktigt och det gäller oavsett vad det rör sig om.
Man tror på saker för att man har en känsla inom sig som säger att det är rätt.
Man ska inte tro på saker bara för att andra säger det.
Väljer man att göra det så är man så fel ute som man bara kan komma.
Det är du och ingen annan som vet rätt för dig.
Men gör dom det av fri vilja eller gör dom det för att dom måste.
Vad vet jag, jag kan bara spekulera och ha min åsikt men det är och förblir bara min åsikt.
Vi har alla rätt att tycka och tänka som vi själva vill.
Men när vi uttrycker vad vi tänker och tycker så bör vi kanske tänka oss för lite ibland.
Vi bör ställa oss frågan om vad vi vill få ut av det.
Vill vi väcka åsikter och skapa en debatt.
Vill vi få vår egen röst hörd.
Vill vi bara försöka bli respekterade.
Tänker vi på konsekvenserna av det.
För mig är att tro på något inte förknippat med någon gud överhuvudtaget.
Det är förknippat med något som jag bär med mig, inom mig.
Jag gör det för att jag tror på det jag själv tror på.
Jag har en tilltro till mina egna tankar och dom värdesätter jag djupt.
Jag är ödmjuk nog att förstå när jag inte är helt rätt ute eller när jag till och med är, helt fel ute.
För visst händer det.
Men vad gör väl det.
Att fela är mänskligt och jag är en människa precis som alla andra.
Det är jag människa nog för att erkänna.
Jag tror på mig själv och det tycker jag är viktigast i sammanhanget.
Jag tycker att det är viktigt att tro.
Men tron ska komma från dig själv först och främst.
Tro på dig själv så växer du som människa.
Tro på dig själv för det är du värd.

Medmänsklighet, det finns

Det finns så många tillfällen som jag har stannat till och undrat vart världen är på väg.
Denna brist som finns av denna viktiga vara, varan medmänsklighet.
Man ser situationer hela tiden som blossar upp och där man undrar hur fasiken tänker människor ibland.
Men sen så kommer det tillfällen då mitt hjärta värms desto mer.
Det krävs faktiskt väldigt lite om man ställer det till det stora hela.
Det krävs lite välvilja.
Kanske en liten smula av din tid.
Det kanske rentutav krävs att du anstränger dig och tänker efter men så behöver det ju inte vara.
För det kan faktiskt räcka med att du stannar till och bryr dig om vad som händer framför dina ögon.
Inte bara går förbi och tänker att det där kan någon annan ta itu med istället.
Varför ska man överhuvudtaget tänka såna tankar.
Varför ska man överlåta ansvaret till andra om man ser något man själv kan rädda.
Ska det vara så svårt att ta den rollen.
Nej det är ju inte det .
Det är lättare än man kanske vill tro och konsekvenserna av ens handlande medför bara gott.
Tänk dig själv vad det ger dig.
Du mår bra för att du har försökt något bra.
Du mår bra för att du gjort en insats.
Du mår bra för att du har hjälpt någon.
På samma sätt så kan denna människa få en chans att må bättre fortare.
Inte bara för att den blir hjälpt utan för att den känner att den blir hjälpt av en god medmänsklig insats.
Det krävs så otroligt lite för att kunna generera så mycket.
Jag kan dra en omedelbar parallell till mig själv nu i fredags.
Hem åkte jag från jobbet för att jag hade åkt på magsjuka och det är verkligen inget kul att ta sig hem
med kommunala färdmedel då.
I varje fall så vid ett tillfälle då jag mådde som allra sämst på vägen hem och blev tvungen att gå åt sidan
för att kräkas så kommer det ändå människor förbi, stannar till och frågar om dom kan hjälpa till.
Sånt värmer mitt hjärta något otroligt.
Känslan att det finns alltid någon som bryr sig.
Det finns alltid någon som ser en.
Medmänsklighet den finns här ibland oss precis hela tiden.
Se den, ta på den, våga tro på den.
Jag gör det för jag tror på att det finns tillräckligt många goda människor för att mota bort dom mindre goda.
Medmänsklighet, den finns.

Brukar du klaga på andra....

Tillhör du kategorin som klagar mycket.
Eller tillhör du dom som inte tror eller tycker att dom klagar mycket (men som gör det ändå)
Eller är du en av dom som klagar när det är något att verkligen klaga på.
Vilken kategori tillhör du.
Jag tycker att det är så tråkigt med människor som klagar bara för klagandets skull.
Dom gör liksom en grej av det hela.
Det är en standard som är väl inarbetad.
Så väl att dom inte märkt det själv men i bästa fall så har i varje fall deras omgivning gjort det.
Är det inte en väldigt trist inställning att jämt och ständigt klaga.
Varför kan man inte försöka se positivt på saker och ting istället.
Varför måste man alltid plocka fram det som känns nattsvart när det finns så mycket som är färgglatt.
Är det inte så mycket trevligare och roligare att se positivt på saker.
Gör det inte ditt liv så mycket lättare att tänka så¨.
Väljer man istället att se det genom sin egen klagosång så förstår i varje fall inte jag hur man ska kunna uppskatta något.
För mig så genererar positiva händelser positiva känslor.
Och negtiva händelser negativa känslor.
Om du står där och har endast valet mellan positivt och negativt, vilket tror du att du väljer då.
Jag hoppas verkligen att du nu svarar positivt för annars blir jag oroligt över hur du tänker.
Men om du nu är någon som jämt klagar på andra så undrar jag, varför.
Varför tror du att du är så mycket bättre själv.
Vad ger dig rätt att hela tiden klaga.
Att ge dom där huggen i ryggen på andra.
Mår du bra av att klaga.
Eller är det för att du inte mår bra som du gör det.
Jag tycker du ska fortsätta klaga men snälla gör det med eftertanke om vem det drabbar.
Det kan inte vara meningen att du ska må bra på andras bekostnad.
Gör så här.
Var lite mer objektiv i vem du själv är innan du dömer andra.
Våga vara dig själv.
Våga låta andra vara sig själva.
Man måste inte klaga.
Man kan acceptera saker för vad dom är även om man inte tycker om dom.
Man måste inte klaga.
Klaga när det behövs, inte annars.

Lugn.............

Det finns så  många varianter av lugn och jag ser alla som bra.
För det är för mig en väldigt bra egenskap när man är lugn.
´När man kan hantera ett lugn.
När man kan skapa ett lugn.
När man kan sprida ett lugn.
Lugn är en sån egenskap som så otroligt många kan dra nytta av.
Känslan av att få gå med ett lugn inom sig.
Känslan av att få lägga sig med ett lugn som omger en.
Känslan av att låta lugnet ta hand om en.
Visst är det en underbar känsla som man verkligen kan ta på.
Den där underbara känslan av totalt lugn.
Lugn är en egenskap som många jagar idag.
Men varför njuter vi så av en egenskap som bara ger en känsla.
Jag tror för att den är så oerhört viktig.
Att få chansen att känna lugnet är något som dom flesta av oss ständigt söker.
Men denna desperata längtan..
Denna sjuka desperata längtan den för så ofta i en viss riktning att vi inte hinner njuta av vad den ger.
Hur är det möjligt att vi inte kan förmå oss till det.
Vaför är vi så stressade i vårt sökande efter lugn när lugnet så villigt kommer till oss.
Lugnet finns där hela tiden.
Värdera det lugn du uppskattar men spring inte benen av dig för att hinna ifatt det.
Älska lugnet för vad det kan ge dig.
Lugnet det finns där.
Se det, älska det, var med det.

Vågar du vågar jag

Ibland gäller det att vara lite extra modig.
Kan du plocka fram den förmågan, att vara just det.
Att ta fram det där lilla extra.
Vågar du göra det som krävs eller överlåter du det till andra jämt.
Kliver du undan när det verkligen gäller
Eller kan du ta ditt eget ansvar för saker som händer och sker.
Att våga ta för sig och ta det där lilla steget framåt som kan krävas för att en situation ska lösas.
Att ta på sig en chans som du inte vet vad den kan leda till.
Är det något du är villig att göra.
Vågar du du göra det.
Vågar du vara den som springer fram till en akut händelse allra först.
Eller står du först och tvekar tills andra gör det.
Först då tar du dig fram oftast dessutom då med en färdig berättelse att dra efter om hur du agerat.
Hur du försöker framstå som en hjälte i ett drama du inte klivit in i förrän det varit ofarligt och säkert att kliva in i.
Vågar du vara den som går i frontlinjen.
Vågar du vara den som är beredd att ta skiten om du misslyckas.
Känner du att det viktiga är inte om du lyckas eller misslyckas utan det viktiga är att du försöker.
Den där viljan att försöka den önskar jag att jag såg oftare.
Viljan att göra saker utan att man väntar och funderar på vad slutresultatet ska bli.
Våga våga.
Det är inte farligt.
Våga våga, det är det som kan leda dig själv framåt till att bli en större männsiska.
Låt inte andra ta din skit, ta den själv och våga stå för det.
Våga våga.
Då ger du dig själv respekt på samma sätt som du ger andra det.
Vågar du så vågar jag.
Och eftersom jag vågar så visa att även du gör detsamma.

Varför bara se till nästippen när man har hela världen att beskåda

Inte vet jag varför men en del ska ha så svårt att se saker och ting som händer utanför deras egen lilla hjärna.
Hallå det finns faktiskt en hel värld därutanför.
Allt kretsar inte bara runt dig.
Dina tankar är dina tankar, bara dina tankar.
Alla kan inte förstå dom.
Alla kan inte lyssna till dom
Alla kan inte tycka att dom är intressanta.
Alla kan inte uppskatta dom.
Kan du förstå det.
Några kanske kan göra det.
Uppskattar du att dom gör det eller tar du det bara för givet att så ska det vara.
Alla ska bara förstå dig, till vilket pris som helst.
Blir lite matt på såna människor, lite lätt trött faktiskt.
Det är en stor värld som vi lever i.
En gigantiskt värld som vi delar på.
Varför ska vi då tro att det vi själva tror alltid är det rätta.
Det finns ju många olika vinklar på saker och ting som man kan se det ur.
Det betyder ju i sin tur att det kan finnas många sätt som är rätt.
Bara för att ett sätt är rätt att göra en sak på betyder inte att det är det enda sättet.
Om nu någon annan gör en sak rätt men på ett annat sätt, kan du acceptera det då.
Eller är det bara ditt sätt som är tänkbart likväl för dig.
Är du öppen i ditt sinne eller ser du bara din egen nästipp.
Är du ett stort ego med ett alldeles för stort ego.
Eller är du den som faktiskt lyssnar efter.
Som tänker efter och funderar på det andra har att säga.
Som sen lägger till din egen åsikt efter att tagit intryck.
Det finns ju en hel värld därutanför.
Ser du den eller ser du den bara som något som finns där.
Ser du den för det den är eller ser du den som något som bara går emot dig hela tiden.
Klarar du av att ta intryck ifrån den och göra något positivt av det eller brukar du välja att spotta på andra.
Vet du var ordet respekt egentligen betyder.
Om du inte kan svara enkelt på det så vet du det inte.
Tror du att du vet det och svänger dig med det dagligen men utan att vara ödmjuk emot det tillbaka så vet du det inte.
Det finns en hel värld därutanför din dörr.
Titta längre än din egen nästipp och ta intryck av vad som händer.
Titta och njut.
Titta och lev.
Förstör inte för andra bara för att du själv inte är i harmoni.
Tänk på att det som sker utanför din nästipp det berör andra.
Ta hänsyn till det.

Varför fixerar så många sig vid utseendet

Tycker att det är lite faschinerande hur viktigt utseendet är inte bara idag utan hur det alltid har varit det.
Det är ju inte något nytt fenomen det där med att vara fixerad vid hur människor ser ut.
Så långt historien kan berättas tillbaka i tiden så har utseendet varit ett sätt att markera sin vilja, sin position, sin avsikt.
Och precis så är det även idag.
Vi är väldigt utseendefixerade på olika sätt.
Det är inte bara dom vanliga detaljerna som alltid sticker ut som jag tänker på.
Dvs hos män tex om dom är långa, muskulösa,,. muskellösa, tatuerade, långhåriga, skalliga, korta eller vad det nu kan vara.
Hos kvinnor lite grann det samma idag med allt fler som väljer att tatuera sig, fylla sina läppar så att dom blir gigantiska näbbar,
blåsa upp brösten så att dom kan koppla ur airbagen i bilen eller varför inte slänga in lite botox i ansiktet så att det ser alldeles nystruket och välpolerat ut.
Nej idag är det även vad du klär dig i som talar om saker om dig som du vill säga.
Vilken typ av träningskläder som du har brukar ofta vara direkt knutet med i vilken träningsfas du befinner dig i.
Alltifrån dom där pulsiga kläderna som döljer så mycket som möjligt för att du går där och skäms inom dig för att du låtit din kropp förfalla.
Till dom tighta byxorna som följer konturerna på det som finns därunder och linnet som inte döljer mer än absolut nödvändigt.
Varför hamnar vi där.
I positionen där att vi måste välja kläder efter vissa normer.
För det är tysta normer som det handlar om.
Är man lite överviktig så ska man inte ha för åtsittande kläder.
Är man lite äldre så ska man inte ha för trendiga.
Varför gör vi så.
Varför väljer vi att facka in oss själva i smala fack.
A ska ha a, b ska ha b och c ska ha c.
Och varför reagerar så många så kraftigt när man väljer att plocka ur "fel" fack.
När man som A väljer att plocka ur K istället.
Man gör ju det för att man vill det förhoppningsvis.
Eller är det så att man måste bli stämplad som någon som absolut måste gå mot strömmen hela tiden.
Är man den där jobbiga typen som bara inte vill foga sig.
Det är svårt att säga att man ska göra precis som man vill och samtidigt följa det .
 Jag gör inte det jämt, det kan jag erkänna.
Det händer då och då att jag faller för den allmänna oppinionen och själv följer den gängse vägen.
Kanske känns det lättare att göra så ibland, tror att det är så i varje fall.
Jag gör mycket som jag tycker och tänker men det gör jag bland annat för att jag tycker att jag har ett relativt öppet och gott omdöme och litar på mig själv.
Hade jag känt mig osäkrare som person så hade jag säkert vacklat mer än en gång.
Allt är inte kristallklart ens för mig och därför får jag prova mig fram ibland.
Se vart vägen leder helt enkelt.
Jag trivs med mitt utseende idag.
Inte för att jag ser ut som någon fotomodell eller skådespelare.
Nej jag trivs med mitt utseende för att jag trivs med min insida.
Jag behöver inte längre haka upp mig på detaljer som jag tycker mindre om, det finns annat att lägga energi på som betyder mer.
Det är min insida som jag har jobbat med fram till idag och som jag kommer att fortsätta att jobba med.
Den är jag nöjd med för den skänker inte bara mig själv tillfredsställelse utan den ger mycket även till min omgivning.
Jag skulle inte kunna ge av mig själv om jag inte var där jag är inom mig.
Var nöjd med ditt utseende.
Det är det som gör dig unik.
Försök inte att likna andra för du blir bara en dålig kopia då.
Var nöjd med ditt utseende.
För det är DU.

Våga säg nej

Det kommer så otroligt många tillfällen i livet när vi måste våga säga nej.
Kunna säga nej.
Vilja säga nej.
Säga nej för att det är det som krävs.
Säga nej för att det är det som behövs.
Men gör du det.
Tar du dig för att ta fram det där nejet så att situationen hamnar där du vill ha den.
Att kunna säga nej till någon är något vi alla behöver göra ibland.
Jag säger inte att vi alltid måste göra det för det ska vi inte.
Vi ska välja våra tillfällen och vi ska göra det med omsorg.
Inte säga nej bara för att vi ska vara motsträviga.
Inte säga nej bara för att vi vill synas.
Säga  nej ska vi göra för att vi menar det.
Men nejet när det används ska respekteras.
Ett av dom mest starka tillfällen som det används idag är mellan man och kvinna, kille och tjej.
Ett nej betyder inte alltid ett ja som många vill hävda.
Ett nej ska aldrig föraktas.
Ett nej ska man aldrilg ta lätt på.
Det handlar om att förstå varandra.
Att förstå vad det är man egentligen menar utan att dra förhastade slutsatser.
Vågar du säga nej till din chef när hon eller han kommer och vill att du ska göra ytterligare en sak på agendan.
En sak som du egentligen inte alls hinner med men som du ändå kröker rygg för.
Kan du säga nej där eller faller du för trycket du känner.
Kan du säga nej när du känner att du inte vill göra en sak utan vill prioritera en annan.
Ett val som gör att du går emot den du tycker om och älskar men som måste ske för att du är fortfarande du.
Kan du stanna kvar i din egen lilla värld utan att gå emot den som är utanför.
Hur väljer du att sätta dina gränser.
Jag tycker och vill alltid först och främst försöka att ha respekt för andra människor.
Det har jag ända tills då dom gör något som gör att dom inte längre förtjänar den.
Jag vill bli sedd för den jag är på samma sätt jag vill se alla andra.
Men det vill jag bara så länge som det sker ömsesidigt.
Jag är värd att synas.
Vill du vara värd att göra det eller vill du köra ditt eget race.
Jag vågar säga nej utan att missbruka det ordet.
Jag kan säga nej för att jag har en egen vilja.
En vilja som jag litar till och tror på.
Nej är ett starkt ord, nej är ett mäktigt ord.
Nej är inte alltid så negativt som det kan låta.
Nej är ett ord.
Våga använd det men missbruka det inte.

När är din gräns nådd.............

Det finns många gränser man kan sätta upp men nu menar jag gränsen gentemot andra.
Vad är det du sätter upp för staket.
Har du vallgravar som skyddar dig.
Har du satt ut dubbla larm som skräller när det håller på att hända något.
Eller låter du det helt enkelt bara vara precis som det är.
Om någon gör något mot dig hur reagerar du då.
Ja självklart är det olika beroende på vad personen i fråga har gjort.
Sen spelar det förstås in vad den personen gjort tidigare i ditt liv.
Hur den har lagt sin grund hos dig så att säga.
Vi gör det ju alla på väldigt olika sätt.
Hur man är mot en person skiljer sig väldigt mycket om man jämför med hur man är mot en annan.
Ingen kan säga till mig att den är på samma sätt mot alla personer för det tror inte jag på.
Vi är på olika sätt vid olika tillfällen på gott och ont.
Jag vill nog säga att det är bra att vi är ólika.
Men det där med att trampa över vid olika gränser.
Varför ska vissa provocera och testa dessa gränser hela tiden.
Varför kan dom inte bara låta dom finnas där.
Om man nu känner att man är på väg att trampa över så varför fortsätter man framåt.
Vad vill man uppnå genom att bara vara dum för det är ju precis det jag anser att man är.
Riktigt fånigt inskränkt dum.
Kan dessa personer inte lägga sin energi på något bra och  positivt istället som både kan gagna dom själv och andra.
Vad är det som hindrar dom från att göra det.
Om dom nu är så kreativa på att göra dessa konstanta övertramp.
Varför kan dom inte utnyttja sin energi till bättre saker.
Kreativiteten finns ju där men energin riktas åt fel håll hela tiden.
Förstår dessa personer inte att det enda som dom gör är att bränna sina egna broar.
Dom bränner dom en efter en tills det inte finns någon kvar att välja.
Hur gör man då.
Hur gör man när man inte kan vända sig åt något håll utan att skämmas.
Eller är det så att dessa personer aldrig skäms.
Ser dom aldrig felen dom gör.
Förstår dom inte konsekvenserna av det dom tidigare gjort.
Förstår dom inte att det man en gång sått kommer tillbaka förr eller senare och blir sånt som kommer upp till ytan igen.
Det slår alltid tillbaka det man gör.
När min gräns är nådd då finns det ingen återvändo.
Då har personen i fråga fått så många chanser att den inte förtjänar fler.
Inte hos mig i varje fall.
Har människor ett oändligt antal chanser att ta till.
Inte hos mig och jag hoppas inte hos dig heller.
Visa lite eget kurage och stå för din egen gräns.
Din gräns är din.
Respektera din egen gräns på samma sätt som du respekterar andras.

Varför ska allt gå så snabbt

Hur kommer det sig att vi tycker att allt saker som skedde för 10, 20, 30 år sedan gick så långsamt.
Och vad är det som gör att vi vill att allt ska gå allt snabbare idag.
Vad är det vi strävar efter när vi tycker att tiden behöver komprimeras för att vi ska uppskatta underhållningsvärdet i det.
Är det ett lågt tempo i en film så dör vi nästan av tristess.
Är det för lågt tempo i en fotbollsmatch så tycker man att det är ointressant att beskåda.
Händer det för få saker i en film så känns den fattig och långsam.
Varför kräver vi att saker ska ske snabbare snabbare hela tiden.
Är det så att vi ökar vårt behov av att få information i en allt snabbare takt.
En takt som vi aldrig kunnat förutse men som lett oss till det stressade samhälle vi har idag.
Om vi nu känner oss stressade i vår vardag.
Skulle vi då inte egentligen behöva något som lugnade ner oss istället för något som drar upp tempot istället.
Eller är det tvärtom att vi behöver se det allt snabbare tempot just för att finna vardagen som det lugnare.
Varför ska det gå så fort.
Vem gagnar det att världen känns som en enda stor accellerator.
En liten värld där bara vill ha mer och mer och mer i en allt snabbare takt bara för att tillgodose våra sinnen.
Det där med att göra en sak i taget, var tog det vägen.
Varför har så få det behovet idag.
Allt behöver inte gå snabbt.
Det är vi själva som styr farten, inte omgivningen.
Omgivningen är något som vi själva väljer att skylla på.
Jag är inte bättre jag själv.
Jag låter mig gärna dras med i farten ibland.
Men jag tycker om att dra ner på tempot också.
Jag tycker om att försöka uppskatta både ock.
Livet går fort nog ändå utan att vi behöver stressa på det ytterligare.
Allt måste inte gå snabbt.
Saker får ta tid.
Tid är ju bara ett mått vi valt att ta till.
Stressen vi sen kombinerar ihop det hela med den är ju något vi själva lägger där på toppen.
Men varför gör vi det.
Varför vill vi att det ska hända saker hela tiden.
Vad är det vi vill.

Vad är värdefullt för dig

Det finns så otroligt mycket saker som man kan blanda in bland sånt som man vill kalla för värdefulla saker i ens liv.
Vissa är värdefulla på ett sätt men sen finns det saker eller händelser som är så värdefulla på helt andra sätt.
Vad räknar du som värdefullt i ditt liv.
I mitt så är det väldigt tydligt.
Jag värdesätter det som står mig nära och med det räknar jag sånt jag älskar.
Och det är väldigt väldigt mycket.
Värdefullt i mitt liv är dom som står mig nära, människor jag verkligen älskar.
Värdefullt för mig är att få vara den jag är.
Värdefullt för mig är att få ge av mig själv till andra.
Det har aldrig varit att viktigt att få bekräftelser i parti och minut.
Det är inte det som betyder något för mig.
Att vara i nuet och inte leva hela tiden med sikte på det det som komma skall.
Det är värdefullt att bara få vara en del av vardagen.
Att se ett värde i det som finns på riktigt inte bara det man drömmer om.
Att se värden som finns i allt som händer och sker.
Jag har en vilja att se så mycket som möjligt.
Jag har en vilja att uppskatta det som finns.
Den kärlek som jag kan skänka min omgivning den njuter jag av att ge.
För den kärleken den kan jag ge både i stort och smått.
Den kräver inte något av mig mer än min goda välvilja.
Men att se vad dessa små saker som jag kan göra kan leda till.
Det värmer mitt hjärta väldigt väldigt länge.
Det är bitar som är värdefulla för mig.
Det småa är det som är stort i mitt liv.
Det är det som ger mig näring.
Det är det som ger mig energi.
Men vad är värdefullt för dig.
Vad betyder något för dig.

Lika värde men ändå inte

Hur kommer det sig att man värdesätter liv så otroligt olika.
Vad är det som gör att man väljer att sätta pris på liv.
På sitt liv.
På andras liv.
På mitt liv.
På ditt liv.
Hur kommer det sig att vi värderar liv olika.
Kom inte och säg att du inte gör det.
Att du värderar alla efter precis samma normer, samma syn, samma samma.
Jag tror inte på det i varje fall.
Även om jag försöker i det allra längsta att göra just det så räcker det inte alltid hela vägen, det vet jag.
Jag skulle till exempel aldrig kunna värdera en våldtäcksmans liv lika mycket som en människa på gatan.
Jag skulle aldrig kunna värdera en egoistisk människa lika mycket som en vän.
Jag skulle aldrig någonsin kunna värdera mitt eget liv lika mycket som jag värderar mina barns.
Det finns hela tiden gränser däremellan.
Alla har sina värden i mina ögon.
Men alla har inte lika värden.
Man hamnar i olika kategorier vare sig man vill eller inte.
Den klassiska frågan i vems liv som står dig närmast när det rör sig ditt kontra andras blir väldigt tydlig om du måste välja.
Välja mellan att du får leva eller dina barn.
Du får leva eller din vän.
Du får leva eller mannen på gatan.
Du får leva eller personen du just sett döda någon.
Det är situationer man kan hamna i men inte vill.
Men väl där så måste man göra ett val.
Vet du hur du skulle göra.
Skulle du ha ett instinktivt sätt att agera på.
Eller skulle du agera med eftertanke.
Är en god ledare värd mer än tusen så kallade vanliga människor.
Är en diktator mer värd en någon annan överhuvudtaget.
Var går gränsen.
När är vi alla lika värda.
Vem bestämmer dessa värden.
Vem styr dina värderingar.
Gör du själv det eller låter du andra ta dom besluten.
Vi har ju alla bara ett liv.
Har vi då rätt till det eller är det ett liv fyllt av skyldigheter.
Jag känner och vet mitt värde.
Eller rättare sagt jag känner och vet mitt värde delvis.
Jag vet ju bara det värde jag satt på mig själv.
Jag vet ingen annans.
Där kan jag bara tro, hoppas och känna.
Men det, det räcker långt även det

Är jag normal...

Undrar litegrann om vad som går under rubriken att vara normal idag.
Är det att vara som jag eller är det precis raka motsatsen.
Har jag något som gör mig unik eller är jag bara en kopia av allt omkring mig.
Om jag ska döma av vad dom som  är närmast mig så är jag inte fullt normal.
Men det vill jag heller inte vara.
Jag vill vara den jag är och om det innefattar att inte passa in i gängse normer så må det vara så.
Jag är så normal som jag någonsin kommer vilja vara.
Jag är den jag är idag och det är jag stolt över.
Men är jag normal.
Vad avgör om jag är just det.
Gör du det.
Eller är det andra som gör det.
Finns det någon form som jag ska rör mig i.
Vem ska jag vara.
Jag är jag.

Varför får vissa alltid ta skit

Jag tycker att det är så tråkigt att höra människor spy galla om både det ena och det andra.
Ungefär som om dom själva aldrig gjorde fel.
Hur vore det om dom någon gång kunde se på sig själva och alla dom brister dom själva bär med sig.
Ska det vara så svårt att se hur man själv beter sig.
Vill man inte inse att felen som du ofta ser hos andra är felen som du inte vill erkänna att du själv har.
Varför väljer man då att slänga skit på andra.
Är det för att man själv är så rädd att blotta sig.
Tycker man inte att man själv duger till något.
Tycker man att man är så mycket bättre hela tiden.
Hur ofta finns det fog för det man släpper ifrån sig.
Jag tycker det är så synd att dessa människor ska behöva ta skit från andra .
Att behöva ta den där skiten bara för att dom råkar vara i vägen.
Nej det ska inte behöva vara så.
Men det verkar vara så idag.
Den som är för snäll kallas mesig.
Den som är för velig kallas obeslutsam.
Den som är tillbakadragen kallas osynlig.
Men varför ska man kalla dessa olika personer för olika saker.
Varför kan dom inte bara få vara det dom är.
 Jag begär inte att man ska sluta tycka saker om andra.
Men snälla titta lite på dig själv.
Du är inte alltid så jävla bäst som du kanske tror.
Du är bra men även du har begränsningar.
Du har begränsningar precis som personen du kritiserar.
Försök att inte bara ge vissa skit och andra cred.
Försök se i ett litet större perspektiv.
Försök se andra som personer som faktiskt försöker göra positiva saker.
Inte bara se dom som om dom vore lägre än dig själv.
Respekt är något man bör försöka ge andra.
Respekt är inte något givet.
Men börja med att inte bara ge skit.
Börja med att ge.
Räkna inte alltid med att få.