Fick du inte tillräckligt med uppmärksamhet när du var liten

Undrar verkligen väldigt ofta varför det är så att en del har sånt fruktansvärt behov av att göra sig själv uppmärksammade.
Deras behov av att vara i centrum blir pinsamt tydligt.
Undrar alltid vad dom tänker.
Eller vad dom tänker med.
Finns det någon annan än dom själva just där just då.
Bara deras röst blir hörd så är det bra.
Vad kommer det sig av att just dessa människor skaffat sig detta behov.
Att vara en central figur eller att vara en centrumfigur.
Två väldigt lika ord men med helt olika betydelser.
Självklart kan man hitta massor med orsaker på vägen om varför det blivit så.
Ens barndom, ens uppväxt, ens omgiving, ens arbetsmiljö.
Det finns massor som både kan bygga upp och bryta ner en som människa.
Någonstans där på vägen så blir vägval man gör.
Kanske något tillfälle som bjuds där man får kliva fram ur mörkret, låta strålkastarljuset lysa på och man fylls med en känsla av välbehag.
Det i sin tur kan rendera till att man vill ha mer.
Det ena ger det andra och vips så har du hamnat i en ny position i livet.
Å andra sidan så kan den där situationen i rampljuset även påverka dig negativt om det skulle gå snett när du nu väl gett dig chansen.
Det i sin tur kan göra att du aldrig igen vill utsätta dig för den känslan.
Men alla ni därute som bara vill ta plats hela tiden.
Ni som vill synas bara för er egen skull.
Ni som bara ska göra era röster hörda.
Varför lyssnar ni aldrig på andra.
Varför vägrar ni höra vad andra säger.
Varför existerar bara ni, ni och åter ni.
Fick ni inte tillräckligt med uppmärksamhet när ni var barn.
Jag vill synas ibland.
Men framför allt jag vill höra.
Och vet ni, just ni vad.
Jag känner mig som en så otroligt mycket bättre människa än er.
Jag ser nämligen inte bara mig själv.
Jag ser dig också.