Att vilja olika men ändå mötas

Det är en sak att vilja göra något själv.
Det är en helt annan sak att få någon annan att vilja något.
Hur många gånger har man inte velat göra saker som man pratat för, jobbat för, ansträngt sig för men som ändå inte kommit ända fram till handling.
Hur många gånger har man då inte blivit besviken.
Jag försöker i mesta möjliga mån ha förståelse för att andra inte vill göra saker på det sättet som jag vill.
Jag har verkligen inte alltid rätt i vad som är bäst för dom.
Det händer att jag har det och att man får lägga in ett, va vad det jag sa i sin egen mening.
Men det är ju inte så att det sker dagligen precis.
Varför vill man då att andra ska göra som en själv.
Jag tror att det har att göra med att man själv upphöjer sin egen upplevelse till en nivå som man vill dela med sig, vilket verkligen inte är fel, tvärtom.
Men det behöver ju inte betyda att det är rätt rakt igenom.
Jag kan inte begära att någon annan ska tycka att det är kul på samma sätt som jag själv.
Jag är ju jag.
Min åsikt är min åsikt.
Men det finns ju saker som jag kan tycka är mer rätt och som jag då vill kämpa lite extra för.
Men även vid dessa tillfällen så kan jag inte begära att få samma känsla, samma tilltro, samma förståelse för just den upplevelsen.
Att lära sig att uppskatta saker är något jag alltid jobbar med.
Vill uppskatta både i stort och smått.
Men jag är bara jag och jag är blott en enda liten individ, det vet jag väldigt väldigt väl.
Man kan inte leva genom andra, inte jag i varje fall.
Det viktigaste för mig är att jag inte begär att andra ska tycka som jag, känna som jag, vara som jag.
Bara jag är jag.
Jag älskar att dela med mig av mig själv.
Jag älskar att få chansen att bli tilldelad av andra.
Jag älskar att jag får vara en liten bit av allas liv.
Jag älskar att vi är olika men att vi ändå möts