Att låta sig älskas

Visst kan det låta nästan banalt när man säger orden, att låta sig älskas.
Men jag tycker inte att det är så enkelt som det låter, inte för väldigt många.
För det är ju så att vi alla lever olika i våra liv och att våra liv är väldigt olika.
Men när det kommer till känslor så är vi nästan identiska i grunden.
Visst ter sig många kalla och okänsliga när man stöter på dom i olika situationer
men är dom alltid så och framför allt är dom så mot allt och alla.
Jag skulle vilja säga att det är helt avkommande vilket liv man lever i själv.
Vad har man fått uppleva under sin uppväxt och vad är det nu som man får
uppleva som vuxen.
Vi kan inte dra alla över en kam och säga att det är upp till var och en vad man
gör av sitt liv för så enkelt är det inte.
Det är så enkelt bara om alla skulle leva under exakt samma förutsättningar och
som vi alla vet så gör vi inte det.
Men för att återgå till dagens grundtema, att låta sig älskas.
Det kan ju som sagt låta väldigt enkelt men ibland så otroligt svårt att leva efter.
Grunden ligger i att man tillåter sig själv att just älska sig själv.
Det kan låta väldigt egoistiskt att ens säga dom orden men så är det inte, tvärtom.
Om man inte älskar sig själv, om man inte tycker om sig själv, hur ska man då
på ett trovärdigt sätt kunna hävda att man älskar eller tycker om andra.
Vem är man ens om man inte älskar sig själv.
Jag kan inte påstå att jag älskar allt som jag gör i mitt liv men jag har i nästan
hela mitt liv kunnat påstå utan att skämmas att jag ändå varit en människa som
jag mer än väl kunnat förlika mig med.
Jag tillåter helt enkelt mig själv att ge mig en klapp på axeln då och då och faktiskt
till och med känna lite stolthet över vem jag är.
Jag behöver inte försvara mig själv för att få godkännande av andra eftersom jag
redan gett mig det.
Att låta sig älskas är för mig en av dom allra viktigaste delarna som vi behöver.
Det är den som är nyckeln till att vi sen vill och kan ge av oss själva till andra.
Och just det mina goda vänner är mig i ett nötskal.
Jag låter mig älskas för att kunna älska er och helvete vad jag älskar er.

Är det kvinnornas århundrade vi lever i !

Kanske beror det på att jag är lite partisk i mina tankar eftersom jag har två döttrar
och inga söner.
Kanske ser jag saker och ting lite mer från ena sidan.
Men det är i varje fall precis så här som jag ser på det och det är det enda som betyder
något eftersom det är mina ord ni får och dom får ni hålla tillgodo med.
Kanske är det kvinnornas århundrade som vi lever i.
Och det vore väl fan på tiden i så fall skulle jag vilja fylla i.
För har det varit något århundrade tidigare där kvinnorna har fått vara i majoritet.
Där kvinnorna har varit dom som har fått synas och höras.
Där kvinnorna har varit dom som har bistått med utveckling och förändring.
Nej.
Jag nästan häpnar varje dag som jag får höra om starka kvinnor som visar vad dom kan.
Om kvinnor som inte ber om ursäkt för att dom väljer att ta plats.
Om kvinnor som vet att det dom gör det har dom precis samma rätt till som alla andra.
Jag blir påmind dagligen om att kvinnor kan precis lika mycket som män och det som
gör mig så förbannat stolt är att två av dessa kvinnor som visar mig det är mina döttrar.
Det finns ingen begränsning i hur mycket jag älskar dom men det finns heller ingen
begränsning i hur mycket dom ständigt överraskar mig.
Jag tycker att det är så förbannat skönt att jag omger mig med kvinnor som visar att
det dom gör är minst lika mycket värt som vilken man som helst.
Jag tycker att det är så underbart och det gör mig så glad i kropp och själ att jag ser det.
Att jag inte tillhör dom där trångsynta belackarna som jämt påpekar att det minsann
är skillnad på kvinnor och vad dom kan klara av kontra oss män.
Det är sånt jävla skitsnack och det står mig verkligen upp i halsen.
Jag bär på en sån stolthet att jag får leva just i denna tid och se all den förändring som sker.
Kvinnor i alla åldrar och etniciteter har tagit så många steg framåt att jag förstår att det
skrämmer skiten ur en del män.
Det har ju varit så könsfördelat genom decennierna att många vant sig vid att förlika sig
vid den sinnebilden.
Den bilden blir alltmer död och det älskar jag även om det ställer till lite oro just nu.
Men precis som med all annan förändring som sker på denna planet och där vi fysiskt
kommit så otroligt mycket närmare varandra trots alla våra kulturskillnader så kommer
det att ta sin tid innan saker och ting faller på plats.
Jag vill verkligen hävda att det är kvinnornas århundrade som vi lever i för äntligen så
har dom på allvar klivit ut ur garderoben.
Rädslan för att känna sig som något som blivit mindre värt kommer snart växa bort.
Men tänk på att det är just den känslan som kvinnor har fått bära på genom alla tidigare
århundraden.
Kvinnor kan och dom kan verkligen precis lika bra som män, ja till och med många gånger
bra mycket bättre och idag så är det kvinnorna som utmärker sig.
Dom enda männen som syns dom gör det bara för att dom är såna jävla egocentriska svin
som vägrar stiga ner från sina höga piedestaler.
Kvinnor ska inte behöva bevisa någonting för att bli rättmätigt uppskattade, det har ju
män aldrig behövt.
Att synas genom förtryck är ingen bedrift utan bara ett bevis på hur rädda en del män
är för att just känna sig underlägsna kvinnor i olika situationer.
Den dagen då alla inser att vi är lika vi människor oavsett kön, den dagen ska jag sätta
mig ner med en fet whisky och bara njuta av tanken att vi äntligen nått hela vägen fram.
Fram till en helt jämställd värld där alla har samma värde.
Det kan hända att jag sätter mig med en eller annan whisky även andra dagar på vägen
men det är mer för att jag tycker att det smakar så förbannat bra.
Jag är stolt över alla er kvinnor som vågar ta plats utan att ni hävdar ert kön, det ska
inte vara det som gör att ni får den plats ni förtjänar.
Ni är som sagt precis lika mycket värda som alla andra människor på denna planet.
Och jag säger det igen men fan vad jag är stolt över att vara pappa till två döttrar.
Dom äger, satan vad dom äger.

Bittra människor tar bara energi

Hur kommer det sig att en del alltid lyckas vända saker och ting till det negativa.
Att dom alltid hittar något som inte är riktigt bra.
Att det alltid finns något som skulle kunnat vara lite bättre i det hela.
Man vägrar att se alla fördelarna med det som hänt eller bestämts utan lägger
hellre sin vikt vid sånt som skulle kunnat vara lite bättre, för så var det ju förr.
Jag vet inte vad som gick snett i dessa människors uppväxt men något måste det ha varit.
Något som skapat denna bitterhet som tycks så fruktansvärt svår att ta sig ur.
Bittra människor tar verkligen bara energi, dom ger inte någon.
Man får aldrig den där boost-känslan som man kan få vi andra mer positiva möten.
Man blir snarare dränerad på den energin man nyss gick och bar på.
Ja i varje fall om man inte vet hur man ska blocka dessa parasiter.
Hur man ska stänga ute deras dåliga signaler så att dom inte når fram.
Bittra människor finns det tack och lov inte lika gott om som positiva och givande .
Det är lätt för mig att blockera dessa människor och inte låta dom komma in under
mitt skinn för där har dom absolut ingenting att göra.
Men likt fästingar så gäller det att vara på sin vakt så att dom inte
får fäste på dig och tar det dom vill ifrån dig för att överleva och samtidigt lämna
dig med något negativt som till och med gör dig sjuk invärtes.
Ge inte bittra människor plats i ditt liv, stäng ute dom i kylan.
Låt dom förstå att det dom gör är bara egoistisk skada helt utan att bry sig om
vad den leder till.
Det är inte lätt att vara människa eller är det just det som det är.
Vad tycker du själv.
Jag är helt hundra på att du om inte dagligen möter bittra människor som
alltid har den lite gråare, lite svartare versionen av det du just upplevt så
gör du det nog i varje fall väldigt ofta.
Lyssna gärna till vad dom har att säga för att lyssna hör till vanligt hyfs.
Men låt det inte komma under ditt eget skinn.
Att dom vill älta saker till förbannelse är deras problem, låt det inte bli även ditt.
Att dom väljer att bära med sig sina bördor som små mini-martyrer är inte ditt fel.
Du har ditt liv att ta dig igenom och säkert andra människor att bry dig som
verkligen behöver din hjälp.
Deras bitterhet är inget du ska lägga ner någon energi på, det gör dom så bra själva.
Lev ditt eget liv och låt inte andra inkräkta i det.

Att släppa något och gå vidare

Jag vet inte vad det beror på men vissa har så fruktansvärt svårt att släppa taget
om saker och ting som har hänt.
Varför ska man gå och älta saker om och om igen.
Dra upp historier som har hänt för länge sedan.
Dra fram dom som dom gamla lik man en gång borde begravt.
Det är en sak när det handlar om att någon gjort någon riktigt illa.
Det kan jag förstå att man kanske inte vill förlåta eller bara dra ett streck över.
Men annat, smågroll som man vägrar släppa, vad tror man egentligen att det
gör för nytta att bära med sig det i resten av sitt liv.
Man gör sig själv bara en otjänst genom att lägga ner all den negativa energin
som det innebär att ta det med sig.
Att släppa saker som inte gör någon nytta är att samtidigt växa som människa.
Det betyder att man tagit till sig något och förhoppningsvis samtidigt lärt sig
ett och annat.
Man har kanske till och med blivit något klokare, vem vet.
Det där är ändå petitesser om man jämför med andra saker som man vägrar
släppa taget om i livet.
En sak som blir väldigt uppenbar i mina tankar är när vi inte vill släppa taget
från förhållanden som har tagit slut.
Även om en relation har varit bra från början så kan det gå utför.
Det är då det är viktigt att man vågar se sanningen i vitögat och inse att ingen
kommer må bättre om man väljer att förneka det.
Jag säger inte att man inte ska kämpa i ett förhållande för att få det att fungera
för det tycker jag verkligen att man ska, men bara så länge som det finns
något kvar att kämpa för.
Är man i ett förhållande så är det meningen att bägge ska må bra mer eller
mindre hela tiden, inte att någon ska gå där med en ständig ångest.
Det finns så många förhållanden runt om i världen där den ena mer eller mindre
lever under psykisk press.
Där det psykiska våldet blivit till en vardag och där den andra ständigt mer
eller mindre bara försöker att överleva.
Det är inte meningen att vi ska leva efter såna premisser, inte i min värld i varje fall.
Allt kan inte var guld och gröna skogar jämt och ständigt men vi ska i varje
fall inte må illa av att leva med varandra, då är det bättre att vi lever ifrån varandra.
När vi vågar släppa taget så gör vi inte bara oss själva en tjänst, vi gör även
den personen som vi levt med detsamma.
Vi är inga produkter, inga ägodelar, vi är människor och vi bestämmer över våra egna liv.
Men vi kan gärna göra det i symbios med dom vi har runt omkring oss.

Mobbing finns i alla åldrar

Det pratas så mycket om mobbing i skolan och det är väldigt bra tycker jag men
hur mycket görs det egentligen om man tittar på samhället i stort.
Att prata om en sak är en sak men att genomföra något fullt ut en helt annan.
Jag tillhör själv dom där som blev mobbade under min uppväxt.
Inte så mycket att jag gick där med självmordstankar men väl så att jag hade
riktigt ont i magen vid åtskilliga tillfällen när jag skulle till skolan.
Man tillhörde liksom inte den där lilla klicken som alltid skulle höras,
alltid skulle synas, som alltid ville vara där det häftigaste hände.
Jag var heller inte den där som bara satt i ett hörn, tyst som en mus och knappt
ville visa att han fanns.
Man kan snarare säga att jag bokstavligt talat var ett mellanmjölksbarn, ett barn
som var lite i periferin överallt.
Mobbing är något som inte bara gör ont när det sker utan något som gör skada
under lång tid i våra liv, kanske hela vägen till och med.
Med tiden så har jag vuxit till mig och skapat en inre trygghet där jag landat i en
person som är relativt trygg i sig själv men det har inte varit lätt.
På många sätt så kan jag se avtrycken som satts ifrån min barndom och hur illa
barn kan bete sig mot varandra.
Inte nog med att man ska lära sig saker i skolan och förväntas ständigt jämföras
med sina klasskamrater.
Du blir bedömd av lärare som du kanske inte allt tycker om som människa och
därför inte förmår dig själv att ge så mycket av dig själv som skolan i stort förväntar.
Du ska dessutom ständigt jämföras med skolkamrater som kommer från olika
sociala förhållanden där uppfostran ter sig helt olika.
Mobbing är något som börjar väldigt tidigt och det är vi vuxna som är orsaken
till att våra barn blir mobbare.
Ja det är faktiskt så eftersom våra barn lär sig av våra beteenden och gör egna
versioner av det som dom sen sjösätter.
Det är inte skolans fel eller samhällets, det är hemmets.
Det är liksom där grunden läggs och läggs den inte rätt redan där så fortplantar
sig liksom ett ogräs som man inte håller efter.
Mobbing är aldrig ok och det börjar som sagt redan i unga år.
Vi får aldrig sluta förklara för barn hur fel det är och hur ont det faktiskt gör att bli utsatt.
Det är bara att sätta sig ner och så pedagogiskt som möjligt försöka förklara situation
efter situation allteftersom dom inträffar.
Tonåren ska vi inte prata om.
När hormonerna sprutar som allra mest och vi knappt vet varken ut eller in med
vad som händer i våra kroppar.
Vi famlar lite i mörkret mitt emellan barn och vuxenlivet, helst med en fot i vardera
så att vi kan ramla in lite när det passar.
Ena stunden så är vi så jävla vuxna trots att man kanske bara är 15 och i den andra
så är men helt oförstående fastän man redan fyllt 30.
Under den perioden vill jag påstå att vi nog är som allra jävligast.
Vi vägrar helt enkelt förstå hur mycket vi sårar andra genom saker vi gör och säger
Men vad med efter ens uppväxt då kanske du ställer dig frågan, vad händer då.
Ja  vad ska man säga.
Jag tror inte att det finns någon som inte upplevt vuxen mobbing.
Om man bara tittar på sin arbetsplats en enda dag i sitt liv så kan jag garantera
att det förekommer någon form av mobbing precis varenda dag men den vill
vi inte riktigt prata om.
Vi kan skämta om den, göra narr av den eller till och med använda den helt
taktlöst.
Vi gör det om och om igen i en tro om att det man själv gör minsann inte är mobbing
i jämförelse med vad man själv blir utsatt för ibland.
Det kan verkligen inte vara mer fel.
Riktat gnäll som konsekvent återkommer är så fult att jag knappt finner några ord.
Mobbing i alla åldrar gör ont, det gör ont så ini helvete.
Man måste kunna skämta om saker och ting men man måste samtidigt förstå vilka
konsekvenser det får i förlängningen och man måste då vara beredd att ta emot dom.
Att ständigt säga att man inte tänkte på det eller att man inte förstod att det kunde
missförstås håller inte i tid och otid.
Det kortet spelar man väldigt fort ut.
Mobbing är aldrig ok men det är alltid ok att säga till en mobbare vad man tycker.
Vare sig det är vuxna personer eller barn vi har att göra med så kan man komma
tillrätta med problemet genom att prata om det.
Gör vi det inte så kommer vi aldrig komma vidare.

Varför sträva efter att vara någon annan

Jag har alltid förundrats över hur människor i gemen försöker att vara någon
annan än den dom är.
Jag tänker dra några exempel som jag ser som väldigt tydliga och som vi
snuddar vid ända från när vi är små tills vi snuddar vid ålderns höst.
Borde vi inte sträva efter att försöka vara oss själva och se vilken tillgång vi
är just i den personen.
Det är ju olikheterna hos oss som är dom intressanta, som är dom värdefulla,
som gör oss unika.
Att försöka bli någon annan, göra som någon annan, bete sig som någon annan,
det kan precis vem som helst göra.
Redan som barn så sneglar vi på varandra och undrar varför hon eller han är
så duktig på just det och ofta får vi höra olika anledningar av våra omgivningar.
En kille som är duktig på fotboll är lagom macho och får gärna vara lite extra
tuff och dessutom helst låta bli att gnälla när det gör lite ont.
Är det en tjej så får det helt plötsligt göra ont eftersom det ändå inte är en tjejsport.


En tjej som intresserar sig för matlagning ses bara som naturlig samtidigt som om
en kille gör det samma så är det något alldeles extra
En kille som bygger saker är intelligent och en tjej som leker med dockor
visar på hennes intresse för barn.
Man mäter barns framgång på så olika sätt att det nästan bara kan bli fel
Är det inte trasigt tråkigt att många sätts i fack redan innan dom fått en chans att bli sig själva.
Man uppmuntrar ofta det man själv tycker är roligt och rätt samtidigt som man
försöker dra ner intresset för sånt som man själv inte tycker är lika givande.
Jag menar inte att vi ska låta våra barn på helt fullt öppet spelrum genom en
så kallad fri uppfostran.
Nej men vi bör tänka på att det vi gör, säger och tycker också går igen hos våra barn.
Våra barn är trots allt en förlängning på våra egna liv och självklart hämtar dom
inspiration av oss vare sig vi vill eller inte.
Nu är det inte alls så att det behöver vara till gagn för dom i deras liv, tvärtom,
det kan verkligen vara som en tung sten fäst i en kedja runt deras fotleder.
Vi pratar idag mer än någonsin om våra kön och vikten av att ha respekt för varandra
och det kan jag tycka är väldigt viktigt.
Vi måste emellertid börja med att ha respekt och känna respekt för oss själva.
Gör vi inte det så kommer vi heller aldrig i ärlighetens namn att ens komma i närheten
av att förstå eller acceptera varandra på riktigt.
Vi behöver inte vara mer manliga för att göra vissa jobb, det är verkligen bullshit.
Vi behöver inte vara mer kvinnliga för att våga visa känslor eller omtänksamhet.
Vi behöver inte tro att andra kräver det av oss och vi behöver definitivt inte tillåta
att tycka det, eller för all del ställa det som ett krav.
Det är dags att sudda ut uttrycket manliga eller kvinnliga jobb eller egenskaper.
Vill vi ha en värld där vi vill bli behandlade lika så måste vi börja där.
Vi måste vara villiga att göra det som krävs i varje situation, inte kräva att situationen
eller att omgivningen ska anpassa sig efter oss.
Antingen så har jag förutsättningarna för att klara av en sak eller så har jag det inte.
Jag ska inte bli hudflängd bara för att jag inte kan det andra vill att jag ska kunna.
Men samtidigt så får jag inte tjurigt vägra göra en sak bara för att jag inte vill.
Man kan inte hela tiden skylla på att det inte är genomförbart bara för att man
är lite för lat eller alldeles för bekväm.
Varför ska jag vänta på att en sak när jag kan göra det själv.
Jag brukar säga att vi lever i en förändringarnas tid och det står jag verkligen fast vid.
Mycket av det gör att många känner sig obekväma, kanske till och med lite rädda.
För förändringar i vår vardag är inte alltid det vi vill ha men när det kommer till vissa
saker så måste vi helt enkelt i varje fall försöka på bästa möjliga sätt.
Kvinnliga chefer ska inte försöka vara mer manliga.
Manliga behöver inte visa sig extra kraftfulla.
Lyhördhet bör vara det vi istället siktar in oss på.
Ödmjukhet bör vara det vi ständigt bär med oss.
Jag har aldrig varit den som vill ta plats ifrån någon annan bara för att jag har rätt till det.
Jag är där jag för jag är den jag är.
Jag tror på mig själv i egen hög person.
Jag är ju den jag är och kommer aldrig försöka att vara någon annan.
Man eller kvinna, var den du är.
Du är lika mycket människa som någon annan och värd precis lika mycket.
Låt aldrig någon annan få dig att tro något annat och tillåt aldrig dig själv
att göra det heller.
Det är viktigt med olikheter för det är genom dom som vi ser nyanserna i våra
egna liv.
Det är genom dom som vi lär oss av varandra, det vill säga om vi ställer oss villiga till det.
Vi ska inte pressas till att ständigt göra saker som går emot vad vi själva vill innerst inne.
Vi ska inte lyssna för mycket till vad andra säger att vi ska göra.
Lyssna istället till dig själv och hör vad du har att säga.
Det finns förmodligen betydligt mycket mer där inne än vad andra får veta och
du vill ge tillkänna.
Visa vem du är, skäms inte för det utan bär dig själv med stolthet.
Var manlig om du vill, var kvinnlig om du så önskar men framför allt, var ärlig i
vem du är både mot dig och emot andra.
Det är då du skapar en trovärdighet vart du än hamnar i livet.
En fasad är lätt att bygga upp men det är det som finns där bakom som betyder något.