Att pressa andra får konsekvenser

Ibland vet jag inte vad folk tänker med, eller snarare om dom överhuvudtaget tänker.
Nu är det väl inte så illa att det enbart är det sistnämnda men jag skulle nästan
önska att så var fallet.
Men det där med att pressa andra kan verkligen leda till konsekvenser som man
antingen själv bara vill låtsas inte existerar för att det helt enkelt känns bekvämast så.
Det sistnämnda tror jag är en alldeles för vanlig anledning.
Man vill liksom inte ta hänsyn till att konsekvenserna för att få sin egen lösning
drabbar någon annan.
Men varför jobbar man så egoistiskt.
Varför är man så liten i sitt hjärta.
Varför prioriterar men så vansinnigt om och om igen.
Jo för att det är den enklaste, bekvämaste lösning som kostar minst för en själv.
Men vad med den personen eller dom personerna som det istället drabbar.
Vad tänker man om dom.
Varför är deras tid, deras liv, deras vardag så mycket mindre värd att dom ska sätta
sig själva åt sidan bara för att du ska få ditt gjort.
Bara för att du ska lösa ditt problem.
Ser du inte att det är just ditt problem och ingen annans.
Det är du som har skapat det, inte någon annan.
Varför är du oförmögen att fixa till oredan som du själv är anledning till.
Varför ska andra hela tiden rädda din vardag, din tid, ditt liv.
Ärligt talat så blir jag ganska less på sånt beteende eftersom jag ser det så ofta,
alldeles för ofta.
Jag ser människor bli utnyttjade bara för att andra inte minst ska få sin så kallade
egentid.
Det är liksom inte rättvist, inte rättvist överhuvudtaget.
Att pressa andra får konsekvenser.
Hur långt är du beredd att gå för att få din vilja igenom.
Själv är jag inte beredd att gå en centimeter för att jag ska få en lättare vardag
om det nu då istället drabbar någon annan.
Vem fan skulle jag då vara.
I varje fall inte den jag vill vara eller faktiskt är.
Att utnyttja andra är inte min grej och kommer aldrig att så vara.
Att pressa andra får konsekvenser, det ska man absolut vara medveten om.
Frågan är om man vill se vilka konsekvenser det kan få på riktigt.
Vill man se sanningen i vitögat och se när andra far illa.
När andra mår fysiskt dåligt eller känner sig stressade och pressade.
När man bränner ut andra för att man själv inte vill kännas vid av det man
själv varit uppsåt till.
Det finns en miljon olika skäl att man gör saker och ting men man ska verkligen
vara medveten om att det man gör leder till något.
Man ska vara medveten om att man till och med kan förkorta andras liv bara
för att man själv väljer en bekväm lösning.
Har man rätt till det.
Varför ska andra få betala för det man själv gör.
Att pressa andra får konsekvenser både i det långa och det korta perspektivet.
Blunda inte för vad du själv gör.
Var inte sån jävla egoist.
Ta ansvar för dina egna handlingar.
Hur svårt kan det vara.

Att få finnas för andra

Har du tänkt på att det ibland krävs väldigt lite för att åstadkomma väldigt mycket.
Att du genom att bara finnas där kan vara den där som gör det där lilla extra.
Att du genom att inte vända ryggen till kan vara den som lyfter upp någon
från det som kanske känns tungt för stunden.
Att få finnas där för andra borde vara en självklarhet för alla men det är det inte.
Därför tycker jag att alla borde sätta sig ner ibland och själva tänka på hur
andra reagerar på deras eget agerande.
Det är nämligen inte alls självklart att alla förstår vad det är du menar.
Allt man gör är alltid fritt för tolkningar.
Det du ser på ditt sätt behöver inte alls ens vara i närheten av vad andra ser.
Jag pratar ofta om vad som är viktigt för mig eftersom det är egentligen det enda
jag kan vara helt hundra säker på.
Vad andra tänker och kan jag bara spekulera i eller gissa vilket jag också gärna gör.
Att få finnas för andra men samtidigt på mina egna villkor är så självklart och enkelt
för mig och inget som jag egentligen funderar över men som jag ändå reflekterar
över när det kommer till mig.
För visst går det inte obemärkt förbi mig i min egen vardag, då vore jag blind.
Det kostar ju mig verkligen ingenting mer än mitt eget engagemang.
Jag gör det ju inte bara för någon annans skull utan även för min egen,
det kan jag inte ljuga bort.
Jag mår helt enkelt bra av att få finnas där på mina egna villkor men även på andras.
Jag har sagt det förr och jag kommer säga det många gånger till.
Om man ger något så ska man göra det för att man vill, inte för att man måste.
Och om man ger så ska man göra det utan att kräva något tillbaka, varken direkt
eller indirekt.
Det man ger av fri vilja ger så otroligt mycket mer tillbaka i varje fall för mig.
Kan man hjälpa till med något så tycker jag att man ska det, men det är vad jag tycker.
Det är en ynnest att få finnas där för andra, en ynnest jag verkligen sätter ett
högt värde på.

Världen är full av microgudar

Världen är full av microgudar!
Nytt ord som inte finns, än i varje fall men betydelsen är ganska talande
tycker jag och det skulle inte förvåna mig om det är ett ord som kommer
att användas en hel del framöver.
Om du som vanligt när jag skriver något stannar till en smula nu innan du läser
vidare och funderar på vad det är jag är ute efter så får vi se om vi landar
i närheten av varandra i tankarna.
Nåväl, gjorde du det, stannade du till och funderade en stund eller vill du ha
ytterligare lite mellanrum så varsågod här får du det.
Microgudar i min mening är olika typer av människor som fått någon form
av hybris och verkar tycka sig stå över oss andra vanliga dödliga.
Dom som tycker att dom är så mycket mer värda än gemene man och som
framför allt tycker att allt dom säger är lag och förväntar sig att alla ska
ställa sig bakom deras tankar och idéer.
Det andra alternativet för dom är att vi som står framför skräms så pass
mycket att vi inte vågar säga halv sju för att vi är livrädda för repressalierna
som skulle kunna drabba oss.
Personer som helt enkelt aldrig kan förlika sig med att dom själva inte är
något annat än just vanliga människor.
Lite grann som om man har fastnat i serietidningsvärlden eller inbillar sig
att världen är lika enkel som en saga med bara onda och goda som ständigt
måste strida emot varandra.
Jag vet inte riktigt var dagens så kallade ledare förankrar sina påhopp till
höger och vänster men det känns som att dom är jävligt osäkra på både
sig själva och sin omgivning och att dom lider av kraftiga problem med
tillit till andra.
Nu säger jag inte att alla ledare i olika roller har problem som härstammar
ifrån deras uppväxt men visst fan känns det som att väldigt många fått
alldeles för mycket svängrum och fortfarande får det tack vare att ingen
bromsar dom.
Jag kan inte påstå att jag alltid tänker rätt men när jag gör mina misstag
så är jag i varje fall villig att erkänna dom, ta smällen och gå vidare.
Dessa microgudar som har detta ständiga bekräftelsebehov behöver inte
få så mycket plats som vi ger dom.
Ja så är det faktiskt.
Vi ger dom plats, det är inte bara deras fel att dom får bete sig som idioter.
Vi måste bara vara tydligare med att sätta våra egna gränser och ta
ansvar för vad vi själva tycker.
Att stilla stå vid sidan och bara klaga löser inga problem.
Vi måste erkänna att vi själva också betyder någonting, inte bara lyssna
till den som skriker högst.

Vem vore jag utan du

En sak som jag skulle vilja skicka iväg som fråga till alla som tycker
att självförverkligande är det viktigaste som finns i deras liv är,
vem vore du utan jag, eller jag utan du.
Vi gör ju idag så himla stor affär av att vi hela tiden måste utvecklas.
Som små barn kan jag absolut förstå det viktiga i det även om det redan
där hetsas och jämförs till förbannelse.
Man säger att man inte ser på sitt barn på det sättet men när det väl kommer
till kritan så är man där och påpekar vad lilla Gudrun klarade av när hon
var 11 månader, 10 dagar, 3 timmar och 7 minuter.
För det var ju hela 3 dagar tidigare än grannens unge som just omnämnts.
Alla barn är olika precis som alla människor även i den vuxna förpackningen.
Vi förändras och utvecklas utan att vi ständigt behöver jämföra oss med varandra.
Eller vi behöver i varje fall inte stirra oss blinda på det och lägga ner hela vår
bedömning och värdering av den personen i fråga.
Det där med att genom just denna press ständigt leta efter en utveckling hos
oss själva kan verkligen istället vara hämmande.
Jag resonerar som så att man måste tycka att en sak är rolig eller tillräckligt
intressant för att man verkligen ska vilja lära sig den.
Gör man det inte så tar man heller inte till sig helheten av den.
Visst, man kanske kan skumma lite på ytan men man kommer inte förstå
riktigt hela bilden.
Det är samma sak med att tro att man kan förstå andra människor bara genom
att läsa om dom eller bedöma dom efter vad andra har sagt.
Det blir liksom inte riktigt rättvist.
Om vi nu backar en bit och tittar på frågan jag ställt idag,
vem vore jag utan du så kanske du undrar vad i helvete jag menar.
Och till viss del kan jag förstå varför du ställer dig frågande på det sättet.
För den är inte alldeles tydlig eftersom den inte är alls.
Jag är ju jag enligt min egen modell, sakta framställd genom mitt eget liv
men eftersom du är en del av det så påverkar även du den jag har blivit.
För vi påverkas hela tiden av människor vi har runt oss, det kan vi inte undvika.
Vi hör något, kanske funderar och agerar därefter.
Det där med att självförverkliga sig är snarare att modifiera sig själv till en
modell som man vill vara och kunna stå för.
Inte att skaffa sig en attityd som gör att man kan hävda sig mer i speciella sammanhang.
När man har tillräckligt bra självkänsla så kan man istället luta sig tillbaka
och vågar stå för sina egna åsikter, inte andras.
Jag vore en blek kopia av mig själv om inte du fanns eftersom alla ni du påverkar
mig något otroligt mycket och med er hjälp växer jag ständigt.
Jag gör det under förutsättningar som jag själv accepterar och som jag faktiskt
till och med tycker om.
Jag gör det samtidigt som jag hela tiden lär mig mer om mig själv.
Gör det inte för att andra vill eller tycker att du ska.
Tvinga inte på andra sånt som dom själva inte vill ta del av.
Det är inte på det sättet som vi ska närma oss varandra.
Det sker när våra villkor förenas och vi själva öppnar upp oss gentemot andra.