För mamma är jag bara ett ansikte

Jag brukar ju mer än gärna åka och hälsa på min lilla mamma på hennes boende,
och ja jag säger verkligen gärna för det är så det är.
För mig har det alltid varit och kommer alltid att vara så att man prioriterar saker
och ting precis hela tiden i sitt liv, så också när det kommer till sin egen familj.
Det kan te sig lite mer självklart kan man tycka, just det där med att man vill
träffa de sina men för alla är det inte så.
När det inte längre ger något konkret så väljs det hellre bort till förmån för något
som ligger lite högre upp på ens skala.
Jag själv kommer aldrig att ens tänka tanken på att stänga dörren till mina besök
av min mamma bara för att hon inte kommer ihåg vem jag är.
För precis så ledsamt är det.
Varje gång jag kommer till henne så visst skiner hon upp lite eftersom jag trots
allt är ett bekant ansikte men det är länge sedan jag försvann i hennes arkiv som
en av hennes söner.
Det är trasigt och det gör ont att hon inte kommer ihåg mig vid namn, att hon bara
med hjälp av att jag berättar kommer ihåg mina döttrar, hennes barnbarn.
Men vad ska jag göra åt det, jag kan bara betraktande konstatera att så är fallet.
Jag är inte den som sviker någon som behöver mig och jag är definitivt inte någon
som ens skulle tänka tanken att lämna min mamma ensam bara för att hennes
värld numera är så begränsad.
Hon får sin omvård, hon är ren och hon får mat.
Hon har personal som tar hand om henne dag ut och dag in.
Hon har det helt enkelt så bra som hon kan ha det med dagens mått mätt.
Men jag kan likväl inte låta bli att känna mig lite ledsen i mitt hjärta eftersom
jag verkligen önskat att hon skulle få en ålderdom där hon var med till hundra procent
på alla sätt och vis.
Det skär i mig att hon är i den sitsen som hon är man jag kan inte göra något åt det,
inte mer än att just åka och hälsa på henne en eller två gånger i veckan.
För mamma är jag bara ett ansikte numera men jag är ett ansikte som aldrig kommer
att svika från hennes sida.
Jag är ju hennes son, varför skulle jag det.
Tag vara på den tid ni har med varandra alla ni därute.
Tänk på att det kan alltid komma en dag då det är försent och då är det just, försent.

Alla är en del av något

Vi ställs precis hela tiden inför olika typer av val i våra liv.
Vad ska man ta på sig för kläder!
Vad ska jag säga till personen jag ska umgås med!
Vad vill jag lägga mina pengar på!
Vad tror jag på!
Vem vill jag vara!
Hur vill jag synas!
Vad har jag för behov att tillfredsställa i mitt liv!
Vad trivs jag med!
Vad är viktigt för mig!
Varför är just det viktigt för mig!
Vad tror jag händer om jag inte lyckas med det jag vill företa mig!
Listan kan verkligen göras hur lång som helst men jag låter
dig själv fylla vidare på den.
Alla är vi en del av något, det är vi faktiskt, vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Jag är en del och du en annan.
Vilken är viktigast tycker du!
Om du bara tänker efter en millisekund så hoppas jag att du kommer fram
till att du är den viktigaste för dig själv.
För vad vore du om du inte fanns längre, ja just det, precis ingenting.
Eller i varje fall inte mer än möjligtvis ett minne.
Nu är ju detta en dag som jag inte vill kalla att man firar men ändå är det
väldigt snarlikt just de.
Vi kan väl kalla det att vi firar minnet av våra förlorade släktingar och vänner.
För det är väl det som det handlar om.
Att inte glömma bort varandra helt och hållet, i varje fall inte dom som har
betytt någonting och som vi faktiskt vill vårda ett minne av.
Vi är många som kommer att gå till gravar idag, tända några ljus, kanske lägga
en liten blomma och vem vet, kanske till och med skänka några ord till
personen som en gång fanns där vid din sida.
För mig personligen så blir jag alltid lite extra våt i ögonvrån när jag går dit
till gravarna där min mormor och kära far ligger för jag har en saknad som
aldrig kommer att ta slut och ett tomrum som aldrig kommer att fyllas.
Men samtidigt så finns det så många varma minnen från mina första 49 år
då min far fortfarande var med och delade samma luft ovan jord.
Det kommer alltid tillfällen då man måste gå vidare med det man har
och nöja sig med det.
Just den meningen tycker jag att många ska ta till sig inte bara till tillfällen
som dessa utan även i andra situationer i livet.
Man måste inte bära med sig bagage som hela tiden hindrar en från att gå vidare.
Man kan gå vidare ändå.
För du är en del av något.
Du är först och främst ditt eget liv men samtidigt en del av någon eller
många andras.
Det du bär ansvar för är ditt eget liv och det gör du livet ut och under en
begränsad tid över dina barn om du nu har några.
Resten är bara en massa val.
Val som inte du styr över om det inte är dina egna.
Men kom ihåg att ingen annan gör just dina val, ingen annan.
Ingen kan tvinga dig till något som du inte vill.
Alla är en del av något, du och jag och alla andra.