Ibland räcker jag helt enkelt inte till!

Jag tror att dom flesta känner igen sig i dagens ämne.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit särskilt mycket på sistone
men i ärlighetens namn så har jag inte haft så mycket på mitt hjärta att lätta.
Idag tänkte jag emellertid ta upp ett ämne som berör alla och envar.
Sen är det upp till var och en hur man förvaltar olika saker i sitt liv.
Jag försöker alltid att tänka så brett som möjligt men även jag har mina begränsningar.
Jag kan inte se allt, jag kan inte finnas överallt, jag kan inte lösa allt så därför
försöker jag inte det, men jag försöker göra så gott jag kan efter min förmåga.
Ibland känner jag dock att jag inte räcker till, vid vissa tillfällen så är jag inte ens nära.
Jag vill väldigt mycket väldigt ofta och i ärlighetens namn så tycker jag ändå
att jag trots allt försöker efter min egen förmåga.
Men det är ändå det där med att känna sig otillräcklig.
Att inte kunna ge mer av sig själv i en del situationer.
Att vilja finnas där för andra den finns alltid hos mig men jag är ju bara jag.
Hur många gånger har du inte gjort kanske både en sak eller två och egentligen
borde andra vara nöjda med det men istället så hakar dom sig upp på det
som inte är gjort eller bara ser det negativa resultatet som uppstod.
Alla dom positiva bitarna är liksom helt bortsuddade av kanske en liten negativ.
Man väljer att lägga vikten vid det negativa istället för det positiva.
Varför, ingen aning, fråga någon som gör på det viset, fråga kanske dig själv.
Jag kan med egen insikt säga att jag inte tillhör den falangen.
Det är inte så att jag ständigt bortser från dom negativa bitarna bara för att
jag vill ha en ljusblå idyll, inte alls.
Jag förstår helt enkelt bara inte varför jag ska lägga ner en massa onödig energi
på att titta på dom negativa bitarna och älta dom i oändlighet.
Jag tittar istället på dom negativa bitarna och ser dom som en erfarenhet som
berikar min syn på saker och ting..
Ibland räcker jag inte till, det kan jag ha sagt till mig själv tusen gånger i mitt
liv och jag kommer säkert att både säga det och tänka det tusen gånger till.
Jag gör det för att så kommer det helt enkelt att vara.
Det kommer vara saker på mitt jobb som jag inte behärskar eller förstår hela
vägen ut.
Det kommer vara tillfällen då jag skulle vilja stödja mina barn då dom
kanske behöver något lite extra.
Det kommer absolut vara tillfällen då jag missförstått någonting hemma,
tolkat det och agerat på fel sätt i situationen i fråga.
Men när man sen ska summera det hela så märker man att det faktiskt
inte gör så mycket, det kanske inte gör någonting överhuvudtaget.
Jag räcker till som jag är för min arbetsgivare eftersom jag alltid strävar
efter att göra så gott jag kan.
Jag kommer alltid att räcka till för mina barn eftersom det är mina barn
och dom kommer alltid att vara mina barn tjugofyra timmar om dygnet
i resten av mitt liv.
Jag behöver inte oroa mig över att räcka till på hemmafronten för
även om jag gör mina tabbar, säger mina grodor eller är så där pinsam
som bara jag kan vara så gör jag det med hjärtat på rätt ställe.
Jag menar ingenting illa och då kommer man oftast undan eftersom
man faktiskt skapar så otroligt mycket mer positivt än negativt.
Att inte räcka till för att man faktiskt inte räcker till kan man inte
göra så mycket åt mer än att acceptera det hela och fortsätta att göra,
just det, så gott man kan.
Vi måste inte finnas på alla ställen och vara alla till lags.
Vi måste inte göra allt bara för att man hör det ena från en och
något annat från någon annan.
Det är desto viktigare att vi försöker att vara just den vi är istället
för att låtsas vara någon som vi tror andra förväntar sig.
Om inte jag duger som jag är så är det inte mitt problem,
det är betraktaren som skapat en egen illusion av vem jag är och vad jag förmår.
Men det grundar sig i så fall på att jag är ärlig i min egen bild av mig själv
och framför allt att jag visar upp mitt rätta jag och inget annat.
Det där med att inte räcka till har gjort ont i mig så många gånger i mitt liv
för det kommer verkligen tillfällen då jag önskar att så inte var fallet.
Men sen när jag ridit igenom stormen och kommit ut helskinnad på andra
sidan igen så märker jag oftast att det mesta löser sig utan att man för
den skull slår knut på sig.
Jag är ingen ofelbar människa, långt därifrån.
Men jag vet att jag är en jävligt bra sådan kan jag säga utan att vara självgod.
Jag vet det för jag känner i mitt bröst att jag gör så mycket mer gott i mitt
liv än vad jag orsakar skada.
Jag vet att det kommer tillfällen då kommer stanna upp och fundera på vad
som är rätt och fel men det är bara positivt.
Jag kommer fortsätta att vara jag och jag kommer att fortsätta att vara mig
själv på mitt eget lilla sätt för vem ska annars vara det.

Ensamvargar

Ordet ensamvargar har fått så många mer betydelser idag än vad jag förknippade
det med under min uppväxt.
Då var det enbart något negativt och väldigt ofta ihop med personer som var
lite avsides ifrån allting.
Människor som inte riktigt passade in i det normala, vanliga samhället.
Idag har det blivit betydligt fler grenar på det trädet.
Samhället har blivit så enormt flexibelt att det samtidigt blivit ännu mer
stelbent på vissa sidor.
Dom som tycker en sak och verkligen håller på den åsikten har ofta en förmåga
att stänga ute allt annat och bara se det som fel.
Man vill helt enkelt inte ge andra utrymme i deras lilla värld.
Ensamvargar finns överallt och vi både ser dom och inte.
Vissa rör sig ibland oss och andra håller sig på sina kanter.
Vi har helt enkelt inte hunnit landa i det vi kallar för dagens samhälle.
Det håller i allra högsta grad på att formas i skrivande stund och det kommer
att ta sin lilla tid innan det mesta ramlat på plats igen.
Allt vi ser idag är väldigt rörigt, strukturerat på ett sätt men samtidigt väldigt rörigt.
Nu är det inte så att jag sitter inne med någon helhetslösning men det gör inte någon
annan heller av den enkla anledningen att det är oerhört komplext.
Dessa ensamvargar som vi har att göra med idag dom lever i samhället och dom
lever i utkanten av detsamma lite beroende på deras egen sociala kompetens.
Många har en någorlunda social vardag där dom går till sina jobb och gör det dom
är anställda för att göra samtidigt som vissa ständigt har jobbigt med att acceptera
förändringarna som sker både just på arbetsplatserna men även ute i livet utanför.
Jag vill inte peka finger åt något håll men jag vill gärna göra oss alla uppmärksamma
på ensamvargar som verkligen lever i skymundan men även ensamvargar av det
intelligenta slaget som gärna lägger ner stor möda på att sätta olika käppar i hjulet
på dom förändringarna som sker.
Vi kan inte begära att alla ska hänga med i dom snabba förändringarna som är idag
men där kan vi alla vara varandra till hjälp.
Det är ett stressat samhälle och vi behöver verkligen varandra för att lugna ner oss
emellanåt så att vi faktiskt kan ta med oss det vi uppskattar.
Vi lever ju bara ett liv och det tycker jag att vi ska förvalta på bästa möjliga sätt.
Dels ska vi själva må så bra som möjligt i det men vår strävan bör samtidigt vara
att se till att vår omgivning gör detsamma.
Sen kan vi inte bara se bakåt på vad som har varit bra en gång i tiden, saker och ting
förändras, nya bra saker skapas men också dåliga.
Vi människor är fantastiska på att anpassa oss men vi måste ändå jobba ännu hårdare
just på dom bitarna.
Vi kan inte ta saker och ting för givet bara för att det var så förut.
Ifrågasätt alltid om du känner till en ensamvarg, varför är den personen det, är det
frivilligt eller bara olyckliga omständigheter.
En ensam människa kanske bara har det lite svårt att uttrycka sig, stanna till och
försök att lyssna, kanske är det du som öppnar dörren till ett annat liv för den.
Ju mer vi väljer att försöka att förstå varandra desto mindre obekvämt blir det.
Jag har min åsikt om saker och ting och andra har sina.
Jag tänker på mitt sätt och andra på sitt.
Det handlar om en ömsesidig respekt och förståelse för varandra för att vi ska
komma till en status där vi tillåter oss att leva ihop.
Jag kommer aldrig att försöka att skada någon annan bara för min egen vinnings skull.
Men jag vet att det finns många som tänker annorlunda.
Ensamvargar finns det många av, alldeles för många men med din hjälp och andras
så kan dom bli färre.

Att vara vänlig kostar inget men att vara ovänlig kan kosta dig en vän

Har du tänkt på vilka konsekvenser det du gör kan få.
Har du stannat upp någon gång och verkligen undrat vad du själv hållit på med.
Har du funderat om det är det du gör som är det rätta eller det någon annan gör.
Det finns många saker som du bör stanna till vid och fundera lite extra över i ditt liv.
Nu menar jag inte att du ska överanalysera allt du och din omgivning gör men jag
skulle vilja att du åtminstone inte bara tar saker för givet.
Jag tror på att man någonstans får igen om man är vänlig och ärlig i sitt beteende.
Kanske inte alltid och absolut inte på alla sätt.
För mig är det desto viktigare med ett någorlunda rent samvete som jag kan bära
utan att skämmas häcken av mig.
Jag är nämligen inte en sån som kliver på i ullstrumporna för att få min vilja igenom
oavsett konsekvenser.
Nej jag är mer en realist som till och med gärna erkänner när jag känner att jag är fel ute.
För det är så att inte ens jag, stora fantastiska jag som är så genomförnuftig.
Inte ens jag har rätt alla gånger.
Det kan till och med slumpa sig så att jag har fel flera gånger på rad även om det inte
händer särskilt ofta.
Men om det händer så är jag så pass ärlig både emot mig själv och min omgivning
att jag faktiskt erkänner det öppet.
Nu tänkte jag komma till rubriken som självklart knyter an till dagens inlägg.
Att vara vänlig kostar inget, det gör verkligen inte det, tvärtom.
Vad är det värsta som kan hända om du är det.
Förmodligen att du får en tråkig reaktion tillbaka, kanske ett grymtande eller
ett helt uteblivet tack.
Men är det så farligt.
Bara för att du själv självklart skulle tacka artigt om någon hjälper dig så kan du inte
förvänta dig att andra är likadana tillbaka, vi är ju alla individer och vi har faktiskt
rätt att vara oss själva, vi måste inte göra som alla andra.
Men om vi istället går till den andra delen av rubriken, den som säger att om man är
ovänlig så kan det kosta dig en vän.
Vad tänker du när du hör dom orden.
För det är ju just på det lilla viset att om vi väljer att vara ovänliga så kan vi skapa
en klyfta, en spricka, en mur eller vad du nu vill sätta emellan dig och den berörda.
Vi skapar helt enkelt ett avstånd som är så otroligt onödigt.
För vad var det som gjorde att du valde att vara ovänlig emot personen i fråga.
Var det för en tidigare händelse, kanske en hetsig kö i trafiken eller att det är
riktigt trasigt på din hemmafront i förhållandet.
Varför ska tredje person behöva bli drabbad av din obalans.
Vad är det som berättigar ditt dåliga beteende emot andra.
Hur ska andra veta om att du inte är i balans.
Om du nu väljer att vara sur och vresig emot denna person så kanske du redan
där förstör vad som skulle kunnat blivit en relation som lett dig till en framtida vän.
Det kostar så otroligt mycket mindre att vara vänlig än att vara ovänlig
och det ger så fantastiskt mycket mer tillbaka.

Se storheten i dig själv

Det är skillnad på att vara högfärdig och att se sin egen storhet.
Den högfärdige sätter ofta sig själv på alldeles för höga hästar.
Den vill ständigt pocka på uppmärksamhet.
Den har alltid lite väl mycket tilltro till sig själv och sitt ego.
Den har svårt att se värdet i andra i sin omgivning.
Jag kan tycka att det minst sagt är lite tråkigt att det är just på det viset.
för ofta så finns det en väldigt bra grund även i dessa människor.
Man tror helt enkelt lite för mycket om sig själv och alldeles för lite om andra.
Precis tvärtom är det med många andra.
När man inte ser sitt eget värde vare sig det är stort eller litet så förminskar man sig själv.
Man tillåter inte sig själv att ta den plats man förtjänar precis lika mycket som alla andra.
Det är synd för jag är övertygad om att även du kan bidra med något gott.
Jag är övertygad om att du inte har för vana att missbruka din position utan tvärtom
nästan alltid låter andra komma till tals istället.
Det finns en storhet i oss alla, en storhet som inte måste leda till hybris.
Det finns en känsla inom oss som förmodligen vill andra väl, eller jag vill i varje fall
tro det eftersom det finns en sån känsla inom mig.
Jag vill själv inte skaffa mig en fördel på någon annans bekostnad, det skulle aldrig
kunna glädja mitt inre.
Istället så vill jag att det jag förmedlar ska kunna leda till något gott antingen direkt
eller i förlängningen.
Det finns en storhet i alla var och en men då måste vi bromsa och bli lite mer ödmjuka.
För vi kan inte bara klampa på, kliva på varandra och sen tro att vi då aldrig skadar någon.
Våra vassa armbågar skadar, vårt burdusa beteende söndrar och det är inte så vi vill ha det,
i varje fall inte jag.
Jag är fullt medveten om att jag har ett lite väl naivt, blåögt tänkande men hellre det.
Hellre det än att jag bara skulle tänka på mig själv först och främst i alla lägen.
Vi är många människor på denna lilla planet i detta enorma universum och man kan minst
sagt mer eller mindre förlora förståndet om man försöker förstå allt vad det innebär.
Jag försöker förstå så mycket som möjligt och det jag inte begriper lägger jag åt sidan
med just den insikten att jag inte kan begripa allt.
Det handlar om en inre acceptans precis som att man får acceptera att andra kan tycka olika.
Att även om jag tycker en sak och anser den obestridligt rätt så finns det andra som kan
hävda motsatsen och var åsikt jag helt enkelt får acceptera även om jag inte håller med.
Vi ska inte behöva slå ihjäl varandra för det, vi måste få tycka olika för det är genom
vårt oliktänkande som vi utvecklas tillsammans.
Att se storheten i sig själv är inte att se sig själv som allenarådande.
Det är att ge sig själv en plats för den man är.
Den platsen är din och ingen annans, kom ihåg det.