Varför lägga energi på att förstöra

Jag blir inte riktigt klok på människor ibland.
Det finns alldeles för mycket destruktivt tänkande.
Man lägger helt enkelt vikt vid sånt som inte borde engagera.
Men varför gör man det då.
Jag tror eller snarare jag vet att det är en rad faktorer som vi pratar om.
Den ena är att det helt enkelt är lättare att vara destruktiv än att vara konstruktiv.
Vad jag då menar är att det är den berömda slöheten som slår in.
Vi väljer att följa minsta motståndets lag och göra det som vi tycker är enklast
för stunden och skiter helt enkelt i konsekvenserna.
Tyvärr så är ju det ett beteende som slår igenom på många nivåer.
Det är inte enkom små situationer vi pratar om som till exempel att vi
inte städar efter oss när vi skitar ner, nej det är faktiskt så att det sker precis hela
tiden i en betydligt större omfattning.
Jag tycker att det är lite skrämmande hur vi under dom senaste åren mötts av
en propaganda i olika media där det läggs ner enorma summor och tid på att
skapa en rädsla för krig och katastrofer.
Grunden till detta är som alltid tidigare en kortsiktig ekonomisk vinning och ett
sätt att visa konstruerad makt på.
Vapenindustrin och lobbyismen som är runtomkring den har nästan obegränsat
med resurser och dom skyr heller inga medel för att rättfärdiga sin ökade försäljning.
Världen har inte blivit farligare för att vi människor kommit varandra närmare,
Den har blivit farligare för att dom har försatt oss i den positionen.
Det finns och har alltid funnits enstaka individer och grupper som lägger ner hela
sin själ i att protestera, förstöra och inte minst terrorisera men dessa grupper
är inte merparten av oss människor.
Vi är egentligen inte mordiska av oss rent generellt så jag förstår inte varför
vi tillåter dessa destruktiva vara dom som styr våra samhällen.
Tänk om vi istället lade ner den energin och tiden på att ständigt förbättra
och söka lösningar på sånt som kan ge oss alla en hållbar framtid.
Tänk om alla ledande stater lade ner summan som idag går till just vapen
på olika förbättringsåtgärder runt om i världen.
Nej jag tycker inte att det är blåögt, naivt tänkande.
För mig är det ett tänkande som visar att jag vill ha en framtid för oss alla,
inte ständigt gå och oroa mig för att det inte finns en framtid för någon.
Så nästa gång som du väljer att förstöra något eller göra livet lite extra surt
för någon så tänk en gång till, är det så här du vill göra avtryck.
Tror du verkligen själv på att vi måste döda för att överleva.
Vi måste lära oss att sträva i samma riktning, en riktning som visar att
vi vill vara med varandra, inte ständigt strävar efter att lägga energi på att förstöra.

Alla blir vi äldre

Jag tror att vi alla skänker en tanke någon gång då och då rörande vår egen ålder,
andras åldrar eller helt enkelt åldrar i allmänhet.
Jag gör det ganska ofta och det kan vara ur väldigt olika perspektiv.
Det är inte så att jag känner mig rädd för att åldras men jag måste erkänna
att jag emellanåt är rädd för att dö alltför tidigt.
Tanken om att jag inte ska få leva vad jag kallar ett fullt liv skrämmer fullständigt
skiten ur mig ibland.
Men så stannar jag upp och tänker efter vad det är jag är mitt uppe i och kommer
på att det är ju mitt eget liv.
Jag tänker på det och vad det är jag får ta del av från dag till dag och kan allt som
oftast konstatera att det är så otroligt mycket att jag inte ens kan konsumera det hela.
Det är ett överflöd av känslor och upplevelser som hela tiden ska fördelas på
olika sätt och vis och jag har den stora förmånen att ta del av dem alla.
Alla blir vi äldre, vi blir ju det, sekund för sekund, minut för minut, timma för timma,
dag för dag, år för år och hela tiden så matas vi av något som händer.
Visst kommer det tillfällen då du tycker att tiden mer eller mindre står stilla,
och självklart kommer det komma gånger då du stressat känner att tiden inte räcker
till på långa vägar.
Men stanna upp precis som jag.
Stanna upp i dig själv och fundera på vad det är du faktiskt håller på med.
Vad är det du jagar, vad är det du vill uppnå, vad är det du tycker är viktigt.
Vi blir äldre precis hela tiden och var lite tacksam för det.
För blir du inte äldre så är du ju redan död, och i mitt fall så ser jag det som ett
minst sagt riktigt ruttet alternativ, till och med det sämsta tänkbara.
Att få bli äldre innebär samtidigt att på något sätt så får du tid att uppleva mer
och för mig är det absolut det allra viktigaste jag kan tänka mig.
Det ger mig mer tid med alla som jag har mig riktigt nära, alla mina fantastiska
människor jag håller så kär.
Jag får en chans att se hur dom utvecklas och växer på olika sätt.
Jag får se hur dom växer inte bara till storlek utan i karaktärer och själva sätter
sin prägel på sig själva och sin omgivning.
Alla blir vi äldre och en del kanske snöar in på att man blir lite långsammare
i sina rörelser, det kanske gör lite ont både här och där och man kanske inte
orkar fullt lika mycket som man gjorde för trettio år sedan.
Men vad gör väl det i det stora hela, det finns ju hela tiden nya saker man kan
uppskatta och sätta ett värde på.
Vi går liksom lite grann genom olika faser i livet.
Alla blir vi äldre och om man som jag väljer att se saker och ting med i varje
fall lite öppna ögon då kan man faktiskt hela tiden lära sig saker.
Man skaffar sig erfarenheter och genom dom en större förståelse för det som
finns omkring oss.
Nu är ju inte alla som jag det är jag mer än väl medveten om och jag är samtidig
väldigt medveten om att jag själv inte alltid är just den skarpaste kniven i lådan.
Det som dom ligger till min egen fördel är jag vet om just det och jag accepterar det.
Jag vet att trots att jag kan vara jobbigt envis ibland faktiskt kan backa och erkänna
när någon vet bättre eller att jag till och med har fel.
Alla blir vi äldre och en sak som jag ser med oerhört klara ögon och det är
hur det missbrukas vad det gäller belastning på dom olika sektorerna i våra liv.
Man har många gånger bestämt redan på förhand vad man tycker och tänker
i olika situationer utan att se den i sin helhet.
Där, just där tycker jag att vi har otroligt mycket att förbättra oss.
Vi måste lära oss vad ordet ödmjuk betyder på riktigt och sätta in det i alla
olika sammanhang som berör oss.
För även om jag har gjort en sak hundra gånger så betyder det inte att det är
rätt eller det bästa sättet.
Om någon kommer och säger att nu gör vi på det här sättet istället så backa
ifrån situationen och försök att se det den personen ser.
Försök förstå istället för att bygga en tjurig ramp runt dig själv och bara
skrika att du vägrar ändra dig.
Genom att vi blir äldre så hinner vi få fler intryck och lära oss nya saker.
Det kan absolut vara ett helvete för oss så kallade lite äldre att acceptera det
men med lite vilja och jävlar anamma så kan vi ta oss en bit på vägen.
Vi måste inte nå hela vägen fram och på den punkten så känner jag
mig helt fantastiskt klok.
Jag försöker att förstå men jag blir inte arg på mig själv för att jag inte fattar allt.
Jag blir inte ens ledsen när jag känner mig omsprungen av tonåringar i deras
tänk vad det gäller innovativa lösningar.
Tvärtom så tycker jag att det är fascinerande hur utvecklingen hela tiden fortskrider.
Vi har en drivkraft inom oss som vill söka förbättringar och nya mål.
Jag måste inte vara i fronten på den men jag är mer än gärna med på tåget.
Alla blir vi äldre och jag uppskattar varje dag som jag får vara med.
Jag älskar ju mitt liv eftersom det innehåller så otroligt mycket även under
dom allra lugnaste dagarna.
För det är så god vänner att alla dagar måste inte vara fyllda till bristningsgränsen
för att dom ska vara meningsfulla.
Ibland räcker det med att bara leva dom och vara ett med dom.

Skräpa inte ner, ta upp...

Alltså, vad är det för fel på så galet många människor.
Jag tror innerst inne inte att någon trivs att ta på sig
svettiga, stinkande kläder.
Att äta från en odiskad tallrik på restaurangen.er
Att vara ute utan tillräckligt med kläder en kylig vinterkväll.
Att köpa en ny telefon som redan är repig.
Och jag tror faktiskt inte heller att någon tycker att det
är trevligt att gå genom en perrong inne i stan eller vart
det nu än må vara och se hur soptunnorna är blott halvfulla
men marken nästan är täckt av slängda muggar, papper
eller slängda snusprillor.
Om nu andra tycker och tänker som jag och inte uppskattar
något av ovanstående, vilket jag faktiskt tror.
Så varför gör så otroligt få någonting något åt det.
Jag vill verkligen inte påstå att människor beter sig som svin
för det vore att se ner på just svinen och det varken vill eller tänker jag.
Dessa människor är längre ner på skalan, betydligt längre ner.
Slöa, menlösa och med en inställning som kan tyckas totalt likgiltig
till sin omgivning är vad jag ser dom som.
Hängande axlar, avtrubbade attityder och med en vilja att göra något
för någon annan i så liten utsträckning som möjligt.
Alltså, vad är problemet.
Tycker du att du är tuff och visar vilken respekt man ska ha för dig, eller.
Tycker du att barn ska ta efter dig och göra likadant eller känns det bra
när något djur kommer och får det där i sig bara för att det är nyfiket.
Det blir väldigt påtagligt när vi läser eller ser rapporter om allt svineri
av sopor i våra hav och sjöar med tusentals ton av plast och annan skräp
som bara förstör.
Där är det ett akut förbättringsbehov eftersom det finns ett ekosystem som
även vi människor är beroende av.
Men hur ska vi kunna visa bättring där när vi inte visar någon som helst
vilja här på land.
Nästa gång du ser någon som slänger något på marken där den går istället
för i soptunnan som kanske är en meter eller två bort, säg då till den personen,
kanske inte med en hård ton utan bara påpeka att den tappade något.
Gör det en gång, gör det två, ge inte upp.
Vi kan verkligen alla dra vårat strå till stacken och göra något positivt.
Som man säger, en kan inte göra allt men alla kan göra något.
Vänta inte på att någon annan ska ta det första steget utan visa din egen
goda vilja, den smittar ofta av sig.
Skräpa inte ner, ta upp efter dig själv och kanske till och med efter andra.
Ta ditt ansvar, ingen annan kan göra det åt dig.

Att visa känslor

Idag tänkte jag ta upp en sak som dom allra flesta av oss ser som
något relativt självklart.
Ett tillstånd som ständigt följer med oss men som vi har otroligt
olika sätt att uttrycka det på.
Känslor av diverse olika slag.
Hur har du det med ditt eget sätt att visa just det.
Är du en känslomänniska som alltid visar upp precis vad du tycker
och känner inom dig i varje situation.
Eller är du den där tysta typen som försöker hålla ett konstant
pokeransikte så att din omgivning aldrig ska kunna ana vad det
egentligen är du känner.
Är du en person som lätt tar till skratt eller en som ofta börjar gråta.
Är du en person som stannar upp vid situationer och funderar hur
andra faktiskt känner när saker och ting händer.
Jag känner ju alla typer av människor men jag kan lätt säga att jag
inte vill umgås med den där kategorin som bara kallt går förbi
olika situationer och fullständigt skiter i hur det går för andra än
möjligtvis står allra närmast.
Det där med att visa känslor är inget som är lätt men som jag inte
ser som något annat än självklart trots det.
Att visa känslor är en så naturlig del hos mig att min omgivning
snarare skulle bli riktigt överraskade om jag inte gjorde det.
Jag är en så kallad känslomänniska, något jag ibland förbannat men
i det stora hela varit väldigt stolt över att jag faktiskt är
För hur fel kan det vara att visa känslor.
Hur fel kan det vara att visa att man bryr sig.
Det finns inget fel i det alls, inte i mina ögon sett i varje fall.
Det jobbiga är att det finns så mycket känslor inom mig att det
många gånger blir så fysiskt jobbigt att jag knappt orkar bära det.
Men hellre det kan jag då tänka, hellre det än att kallt bara vända
ryggen och inte bry mig eller låtsas om det.
Att visa känslor kan ibland vara väldigt överväldigande och det ska
vi ha klart för oss att vid vissa tillfällen så kan känslorna bli så
starka att vår självbevarelsedrift slår in som rent skydd och helt
enkelt blockar det vi bär på och som egentligen skulle må bäst
av att ventileras uti det fria.
Vi orkar helt enkelt inte med just i den situationen.
Vi orkar inte hantera den ledsamheten eller smärtan för det är
trots allt oftast just det som det handlar om och då lägger vi
istället locket på.
Vi väljer helt enkelt att eventuellt ta itu med dom känslorna lite
längre fram, typ då vi har hunnit vänja oss vid den där tanken,
eller för att istället välja en metafor, kommit upp ovanför
vattenytan efter den där flodvågen som formligen tog andan ur oss.
För mig är det att visa min mänskliga sida vilket samtidigt ändå
är en av dom sidorna som jag uppskattar allra mest hos mig själv.
Jag kommer aldrig att begära att alla ska gråta och skratta till höger
och vänster eftersom vi faktiskt är väldigt olika beroende på en rad faktorer.
Men om jag fick önska så tror jag faktiskt att alla skulle må bra av
att lätta på trycket lite oftare för då behöver det inte leda till totala
utbrott när det väl sen händer.
Det blir liksom lite mer hanterbart både för oss själv men också
för vår omgivning.
Man ska aldrig skämmas för att visa känslor eftersom det bara
visar att man faktiskt känner något, att man faktiskt bryr sig.
Man ska aldrig tro att det inte spelar någon roll om man visar
vad man känner för det leder faktiskt bara till en större förståelse.
Om man inte visar vad man tycker och tänker så kan man heller
inte begära att andra ska kunna förstå vad man vill ha sagt vare
sig det är genom ord eller handling.
Känslor är komplicerade, oerhört komplicerade men samtidigt
helt enormt fantastiska eftersom dom ger så otroligt mycket,
både smärta och sorg men också glädje och inte minst kärlek.
Att visa känslor är aldrig fel, det är som vatten, sol och värme
på allt som växer och gror.
Att visa känslor kommer jag fortsätta med i resten av mitt liv
men hur tänker du och hur tror du att du gör.
Fråga dig gärna frågan om du är tydlig med att visa vad du vill visa.
Eller visar du bara upp en bråkdel av dig själv och räknar med att
andra ska förstå vad du känner ändå.

Sluta aldrig att tro på dig själv

Jag vet inte vad det beror på eftersom det är så olika från fall till fall
men det finns väldigt ofta en väldig avsaknad av tilltro till sig själv och det man står för.
Det är synd.
Det är synd för det finns ofta så otroligt mycket vettiga saker inom oss alla
men som man kanske inte vågar ventilera bara för att man tror att det blir någon
form av negativa konsekvenser av det hela.
Låt det bli det tänker jag.
Ta den där lilla smällen som det kanske innebär.
Hur illa kan det vara.
Är det så att du inte kan leva med den eller är det en konsekvens som blåser bort lika
lätt som pollenet ifrån träden så här års.
Du drabbas av det en kort stund men sen går du vidare och låter det falla
i nästan total glömska när du väljer att vända blad.
Det där med att tro på sig själv är det viktigaste du bär med dig i ditt liv.
För om du inte tror på dig själv och det du står för hur ska du någonsin kunna
övertyga någon annan om att det du säger, tycker och tänker faktiskt har någon
betydelse.
Sluta aldrig att tro på dig själv för när du visar att du tror på dig själv då ger
du samtidigt ett trovärdigt intryck.
Det intrycket i sig gör att din omgivning kan ge dig en större tillit och vad det
sen leder till, ja det får man helt enkelt se.
Genom att tro på sig själv så kan du skapa en lugnare tillvaro både för dig själv
och för din omgivning.
Du behöver inte ständigt ställa frågan om vad andra tycker och tänker och ta
beslut efter det utan du visar att du faktiskt har en åsikt.
Jag kommer aldrig att påstå att det är lätt att ta plats eller att vara den som
faktiskt säger att nu gör vi så här eller så här.
Men den där känslan av att göra det baserat på sina egna beslut, inte gömma
sig bakom andras den är faktiskt riktigt tillfredsställande.
Att tro på sig själv och att lita på sig själv är två olika betydelser men som
samtidigt går hand i hand med varandra.
Att tro på sig själv och visa det är för mig en sorts mod som aldrig skadar,
som aldrig vill någon annan illa.
Det visar bara att man tänker själv, att man har en inre styrka och framför
allt att man inte ständigt söker bekräftelse hos andra.
Sluta aldrig att tro på dig själv, du förtjänar din egen respekt om du är den
där människan som vågar lita på vad du gör och samtidigt lyssnar till vad
andra säger, tycker och tänker.
Sluta aldrig att tro på dig själv för det finns faktiskt bara en av dig.
Det är du.

Min svärmor är som en mor för mig.......

Min svärmor är som en mor för mig i mitt hjärta.
Jag menar det verkligen för hon har alla dom underbara egenskaper som även
min mamma besatt när hon var i sin ursprungliga skepnad.
Min svärmor är minst sagt en helt underbar människa som jag har den allra
största respekt för och det tycker jag bara känns hur naturligt som helst.
För som jag har nämnt tidigare så har jag kommit till en släkt där man bjuder
in med hjärtat, inte genom status, pengar eller annat trams.
Nej, den här underbara människan har en förmåga att alltid, och då menar jag
alltid, att precis alltid vilja ge utan en uttryckt önskan om att få tillbaka.
Och just den fantastiska egenskapen är lite grann av ett honnörsord även för mig.
Om jag kan hjälpa till med något utan att någon annan bara drar nytta av
situationen, ja då gör jag det utan att tveka en sekund, det ligger helt enkelt
i min natur precis som det gör hos min kära svärmor.
Hon må se smal och vek ut på långt avstånd men ack vad det bedrar.
Mer styrka får man leta efter om man tittar i kategorin 75 åriga damer.
Hon är helt enkelt inte den som viker ner sig eller klagar i onödan vilket
gör det väldigt enkelt att se och höra när hon verkligen behöver hjälp.
Det är just där det krävs lite extra av omgivningen kan jag tycka.
För hur det än kommer sig så har många alldeles för lätt att ta såna som
oss för givet.
Vi finns liksom alltid där som en resurs för andra tycks vissa tro.
Man förlitar sig helt enkelt på att den personen klarar av att ständigt dra
i land med idéer som andra sjösätter och i slutändan dessutan vill dra
cred för.
Det går inte att ständigt leva efter det måttet utan ibland så måste man
helt enkelt förstå att även dessa individer kan krokna även om dom inte
vill erkänna det öppet.
Det gäller att se just dom bitarna och vara väl medveten om det innan
man lyckats köra batteriet helt tomt utan möjlighet för uppladdning.
Min svärmor är verkligen som en mor för mig på mer än ett sätt idag.
Jag hälsar på min egen mamma så ofta jag får tillfälle men tyvärr så är
det som ni vet mer eller mindre en envägskommunikation och detta
som en direkt konsekvens av hennes demens i kombination med alzheimer.
Beklagligt och tråkigt men inget man kan göra något åt mer än att leva
med att mamma inte är den personen som hon hade varit om så inte vore.
Därför är det extra skönt att det finns ett substitut till henne i form av
min kära svärmor som jag mer än gärna åker till av olika anledningar.
För det finns alltid anledningar att hitta om man bara vill.
Svärmor och svärfar har blivit en naturlig del i mitt liv och det är en
del jag uppskattar till fullo av hela mitt hjärta.
Så kontentan av det hela är att jag känner mig lyckligt lottat som
trots att jag inte längre har min far i livet så har jag ändå fullt upp
med mina föräldrar.
Jag finns där för dom och dom finns där även för mig.

Missunnsamhet är en sjukdom

Missunnsamhet är en egenskap jag föraktar, men den är ack så vanlig.
Hur ofta hör du inte orden som säger att någon annan inte är värd
antingen det ena eller det andra.
Att du minsann borde blivit uppmärksammad vid något tidigare tillfälle
för nästan samma sak.
Eller att någon annan helt enkelt sagt eller gjort en sak som du själv
kanske tänkt på vid tillfälle men aldrig kommit till skott med.
Om någon genomför en sak och dessutom röner någon slags framgång
med det vad det än må vara så tycker jag att det är kul, kanske till
och med fantastiskt.
Visst kan jag känna avundsjuka just för stunden, kanske till och med lite
ånger över att jag själv inte var den som gjorde det.
Men att gå så långt som att känna en uttryckt missunnsamhet gentemot
vederbörande, det tycker jag bara är lågt, fruktansvärt lågt.
Varför ska jag känna missunnsamhet över något jag själv inte lyckats med.
Varför ska jag kasta skit på någon som det förhoppningsvis går bra för.
Varför ska jag tycka att den där personen bara fått fördelar istället för mig.
Varför kan jag istället inte känna en tillfredsställelse över att någon annan
lyckats med något som jag själv hade velat gjort.
Skulle jag gå och gräma mig över allt som andra gör bättre så skulle jag
förmodligen tycka att det allra bästa alternativet för mig vore att gräva
en djup grop någonstans inne i en ödslig skog och själv hoppa i.
Men det gör jag ju inte, för varför skulle jag det.
Varför skulle jag slösa bort mitt enda liv på att känna mig mindre värd.
Det är jag ju inte.
Jag är bara inte bäst på en del saker, eller snarare på ganska många saker.
Men det gör ju ingenting, absolut ingenting.
Nej för jag är så vansinnigt bra på att vara mig själv.
En människa av idag som är relativt anpassad till mitt liv.
Självklart finns det massor med förbättringspotential men vem har inte det.
Jag kan faktiskt utan att skämmas slå mig för bröstet och säga att det
finns riktigt många bra sidor där innanför mitt skal.
Jag är inte världens bästa på något men jag är väldigt bra på mycket och
den mixen gör mig helt unik, den gör mig till mig.
Det viktiga är inte alltid att lyckas utan att försöka för genom att göra
det så visar man sin goda vilja.
Och när man visar sin goda vilja så accepteras det väldigt ofta på ett
helt annat sätt än om du bara gör halvhjärtade försök bara för att du
eller andra säger att du måste försöka.
Om viljan kommer inifrån så märks det så otroligt mycket tydligare
och helt plötsligt så når man kanske trots allt fram.
Just denna vilja som kommer inifrån kan man nyttja vid så otroligt många
olika sammanhang och situationer.
Det kan vara emot kollegor på ditt jobb, mot vänner i vardagen eller
varför inte emot dina barn eller föräldrar.
Mottagaren känner direkt om det är ärligt menat eller om det bara är ett måste.
Och om mottagaren känner att viljan inte riktigt finns där ja då blir
konsekvensen omedelbar och den sista siffran i kombinationslåset gör
att du snubblar på mållinjen.
Du står där och undrar varför du inte lyckas men svaret är så enkelt,
viljan i dig var inte ifrån ditt hjärta, den var bara från din hjärna..
Missunnsamhet är ofta en konsekvens av saker du själv inte förmår att göra.
Om du istället lägger den känslan åt sidan och ger dig själv utrymmet att istället
för att fly ifrån situationen med tunga axlar så stannar du och finns där.
Kryp inte in under någon sten och tyck synd om dig själv med bittra toner
och tankar i bagaget.
Ingen mår bra av att gå och vara missunnsam.
Gläds åt att andra lyckas och gläds med dom på samma sätt som du vill
dela med dig när du själv lyckas med något.
Det är faktiskt inte svårt och det kostar så otroligt mycket mindre energi för dig.