Man är sin egen lyckas smed

Jag pratar och skriver väldigt mycket om att vi skapar vår egen tillvaro
och det menar jag verkligen.
Alla sitter självklart inte inne med alla förutsättningar för att ni hela vägen.
Många sitter inte ens på möjligheten att ta sig dit dom drömmer om.
Men i mångt och mycket så är vi själva som skapar möjligheterna runt omkring oss.
Man är sin egen lyckas smed, vad menar man, vad menar jag då med det.
Jo jag menar som så att det är jag själv som måste lägga grunden till mitt mål.
Jag kan inte begära att andra ständigt ska fixa sakerna som jag påbörjar.
Andra ska inte justera eller rädda situationer jag satt mig själv i.
Man är den man är och jag tycker att man ska se sig själv med lite öppna ögon.
Vi är inte alla lika drivna så att vi kan ta oss hela vägen till toppen.
Jag tror inte ens att alla skulle vilja det.
Många trivs väldigt bra på den där nivån som vi kallar lagom i detta land.
Vi har så vi klarar oss från dag till dag.
Visst skulle väl många av oss vilja ha lite till, det där lilla som kanske gjorde att
vi inte ständigt behövde planera för att till exempel få vår ekonomi att räcka till.
Visst skulle man vilja ha det där lilla extra så att ens barn skulle kunna få
lite lättsammare tillvaro, men det är ändå bara materiella ting vi pratar om.
När jag pratar i dessa termer så kommer jag ofta tillbaka till en sak och det
är vikten av vad vi har runt omkring oss.
Att vi inte bara ser oss själva som det viktigaste i världen.
Det är visserligen det men ändå.
För om vi inte ser oss själva så vet jag inte hur vi skulle kunna ens påstå
att vi ser vår omgivning.
Och om vi inte ser vår omgivning, ja då blundar vi för ganska mycket.
Man är sin egen lyckas smed för det handlar om att det man själv är med och
skapar, oavsett vad, är vad vi sen får stå till svars för.
Jag tänker aldrig påstå att jag är bättre på något som helst sätt än någon annan.
För mig räcker det med att jag själv tycker om det jag gör och framför allt
accepterar det som något jag gjort.
Jag lägger min egen grund och den står jag tillräckligt fast på för att trivas
i min roll som människa i denna lite lätt turbulenta värld som vi lever i idag.

Sluta be om ursäkt

Är det inte väldigt tröttsamt med alla som alltid ska be om ursäkt både till vänster och höger.
Det är som om man satt i system att alltid ha en ursäkt till handa.
Man har liksom legitimerat ursäktandet i sig.
Det har blivit så bekvämt att ta till ursäkter för sina efterhandskonstruktioner.
Man låtsas lite menande att man har en orsak till att det som hänt har hänt och att man gjort det man gjort.
Men hur ofta är det inte på grund av ren och skär jävla slöhet som man slänger in det där kortet.
Kortet som ger en immunitet, kortet som ska befria en från sitt eget ansvar.
Är det inte dags att vi tar tillbaka våra ryggrader och visar att vi faktiskt kan tänka efter före ibland.
Är det inte dags att vi istället för att ständigt göra våra pudlar och desperat försöker att sopa över våra pinsamma slentrianer till misstag faktiskt anstränger oss lite redan ifrån början och faktiskt visar att vi försöker göra sakerna rätt från början.
Jag är trött på att höra dessa dåliga ursäkter.
Där man skyller på gamla händelser gjorda av andra personer.
Att man pekar på tillfällen då man själv kommit till korta.
Att man helt enkelt inte ger sig själv förstahandsvalet.
Våga stå för det du gör.
Våga göra det du tror på.
Så länge du inte skadar någon annan så är det värsta som kan ske att det går lite fel.
Fel kan man oftast rätta till och man lär sig oftast något av dom.
Sluta be om ursäkt och stå för det du gör istället.

När saker känns rätt är det enkelt

Hur många gånger har man inte stött på besserwissers som klampar på i ullstrumporna om hur enkelt det är att göra vissa saker.
Det många av dessa individer inte tänker på är att det inte är lika lätt för alla.
Alla förstår inte saker och ting på samma sätt.
Alla har inte samma inlärningshastighet eller ens samma inlärningsförfarande.
Vi är nämligen olika vi människor, i många fall till och med jävligt olika.
Om vi skulle vilja vara lite mer ödmjuka och ta ner oss själva åtminstone en nivå så skulle inte avståndet mellan kunskapen vi vill delge förefalla så fruktansvärt långt borta.
Ibland så kan det faktiskt kännas som en helt annan värld det någon pratar om.
Jag tror inte att någon som lär ut som är begåvad på att just lära ut ens leker med tanken
om att dennes grupp är fylld av personer som tar emot informationen på samma sätt.
Vi sållar vad andra säger och förser oss med godbitarna eller i varje fall dom bitarna som
vi faktiskt kan ta till oss.
Alla ser vi lite annorlunda på saker och det måste vi både acceptera och förstå.
Bara för att någon visat en sak en gång eller tio så innebär inte det att personen i fråga
utför den lika självklart enkelt som du själv gör.
Du kanske besitter en egenskap som gör att det är enkelt för dig.
Du har hittat en väg som är rätt för dig och som är den enda självklara.
Lås dig dock inte vid att andra ska se den som den enda rätta utan försök vara lite öppen
för att andra kanske inte ser det på riktigt samma sätt och därför inte är lika självklart,
lika enkelt eller ens lika rätt.
Vad som är rätt och fel är upp till var och en att bedöma och hur man genomför saker
kan vara på massor olika sätt.
Självklart kan man komma till moment där man måste göra sakerna på i princip likadana
sätt annars så går det käpprätt åt helvete men det är trots allt undantag.
När saker och ting är enkla för dig så se det som att du har en förmåga som är bra
just i det fallet, se det inte som något negativt hos andra bara för att dom inte har densamma.
Vi måste hela tiden kämpa med att ge plats för andras åsikter, andras kunskaper, andras
tänkande precis som dom måste göra detsamma för det du har att komma med.
Vi behöver bli mer öppna istället för alltmer trångsynta och egoistiska.
Att förverkliga sig själv och sitt ego får inte bli på bekostnad för andras.
Att växa som människa kan vi bara göra när vi låter andra växa med oss.

Kärlek finns inte i begränsad mängd

Det finns dom som säger att man bara har en mängd inom sig av vissa saker
och en sån detalj ska vara vår förmåga att ge kärlek, att ta emot kärlek, att förvalta kärlek.
I mitt hjärta så funkar det inte så.
Vi har inga mått bara för att vissa har såna sjuka behov av att ständigt kunna mäta.
Ständigt kunna ställa upp i tabeller, i cirklar eller till och med försöka bevisa det
genom matematiskt nästan obegripliga formler.
Kärlek är inte en sån enkel sak som man kan exponera på det sättet, kärlek är
så otroligt mycket mer.
Ett lysande exempel tycker jag är ett nyfött barn.
I dom allra flesta fall så hyser det en samvarokänsla till sin mamma nästan per omgående,
det har ju liksom vuxit upp i hennes trygga värld, i hennes skyddande kropp.
Det har byggts upp ett band som aldrig kan tillintetgöras.
Med tiden så växer detta band och i en väldigt stor omfattning så har vi ett fortsatt
starkt band med våra mödrar.
Ett nästan lika starkt band binds nästan samtidigt med barnets pappa som oftast är
personen som finns där som den eviga tvåan, men med ena foten högst däruppe
på piedestalen där mamman redan står.
Detta band byggs i grunden av ett förtroende, av en kärlek, av känslan av trygghet.
Att få en kram av sin mamma eller pappa när något gör ont är det som värmer allra mest
det kommer vi aldrig att kunna ta ifrån föräldrarna och det finns det naturligtvis ingen
anledning att vi ens försöker för vem vill medvetet söndra en familj.
Att älska sitt barn, sina barn är något som vi föräldrar sen fortsätter att göra och även om
vi ser på våra barn på lite olika sätt eftersom det ändå är olika individer så finns det
absolut ingen procentsats inblandad som säger att vi älskar barn nummer ett 35 procent, barn
nummer två 30, barn nummer tre 25 och barn nummer fyra bara 10.
Det vore fullkomligt sjukt att ens tänka tanken i siffror.
Jag älskar mina barn ovillkorligt och jag gör det till 100 och om möjligt ännu mer därtill.
Nu är det inte så att det bara är mina barn jag älskar i mitt liv.
Det finns en hel hög med underbara människor som betyder så otroligt mycket för mig.
Utan dessa så vore jag fattigare en den mest utmärglade kyrkråttan.
Kärlek är nämligen en aldrig sinande skatt.
Det är ett kärl som i varje fall hos mig ständigt rinner över och gör mig varm inombords.
Jag har min familj som jag ibland nästan slår knut på mig för att jag vill dom det
absolut allra bästa och om det finns något jag kan göra så finns jag där.
Jag har mina vänner och kollegor som också får sig en aldrig sinande mängd eftersom
jag även dom vill mitt allra bästa.
Jag har människor som jag möter i min vardag.
Där kommer vi dock till en lite mer selektiv miljö i vilken jag mer plockar där
jag ser att min välvilja faktiskt kan göra nytta.
Det handlar nämligen om det när det kommer till kärlek.
Den finns till oss alla, hos oss alla men vi måste ge den just med kärlek inifrån oss själva.
Ger vi den bara för att vi tror att vi måste, då når den heller inte hela vägen fram.
Ger vi den i förbifarten så kommer den inte att göra sin nytta.
Men ger vi den för att vi verkligen vill då kan den få murar att falla.
Stor kärlek till Er alla, ni som läser detta och många mer därtill.
Tack för att ni finns

Lämna aldrig någon ensam

Det finns många saker som är bra att göra i sitt liv men en av dom
sämre är när man lämnar någon ensam.
Vadå, lämnar någon ensam kanske du tänker.
Vad menar den där stollen den här gången.
Jag menar faktiskt något så enkelt som att vi ska vara lite lyhörda.
Inte välja att vända bort våra huvuden när det blir lite jobbigt för någon.
Inte råka glömma att höra av sig till någon som man vet går in i en
väldigt svår period.
För det är så mina goda medmänniskor att vi alla kommer i situationer
förr eller senare i våra liv då vi verkligen behöver vår omgivning även om
vi inte uttrycker det i ord.
Att bli lämnad ensam när vi kommer in i dessa faser, dessa perioder av våra liv
är bland det allra tyngsta vi kan bli utsatta för.
Ibland kan det absolut vara det rätta att välja att just lämna någon ensam,
kanske för att situationen verkligen kräver det eller för att personen uttrycker
sig på ett sånt sätt att inga tveksamheter finns kvar.
Men vi måste som sagt vara lyhörda, inte ställa frågan en eller två gånger till,
ja du vet den där påtvingande frågan om det finns något man kan göra.
Nej jag menar frågan som är enkel, öppen och bara ärlig.
Den som visar till hundra procent att man finns där för att man bryr sig,
ja det vill säga att personen nu vill det.
Tjat och tvång leder absolut ingen vart men med god vilja och ett öppet sinne
så kan du få finnas där för din vän, din medmänniska, din kamrat eller vad du
nu vill kalla vederbörande.
Lämna aldrig någon ensam om det inte känns som det enda rätta alternativet.
Personen i fråga kan faktiskt behöva dig mer än någonsin.
Om du väl har funnits där i denna situation så finns det inga gränser för
hur bra och tillfredsställande det förmodligen känns i ditt bröst.
Det känns naturligt och bra, helt utan några som helst konstigheter.
Det känns som att du gjorde det enda rätta och det var precis så det var.
Nu är det ju inte bara vänner och bekanta som kan behöva ditt lyssnande hjärta.
Det kan faktiskt komma situationer i din vardag där det kan ha minst lika stor betydelse.
Du kan ju tänka dig hur det skulle vara om du lämnade en förtvivlad, gråtande människa
som sitter där för sig själv någonstans.
Vad skulle du göra.
Skulle du passera förbi och bara låtsas som att det regnar eller skulle kanske stanna
till, kanske sätta dig bredvid eller åtminstone sätta dig på huk och fråga hur det
ligger till, om det är något du kan göra eller vad som helst.
Den där lilla stunden av empati, av medmänsklighet kan vara det lilla som behövs för
att få den personen att sansa sig, att landa en smula och framför allt, att känna
att den inte är ensammast i hela världen.
Att om det finns en person som har den goda viljan och stannar till för att den bryr sig
så är sannolikheten väldigt stor för att det finns fler goda viljor därute om man
bara höjer blicken.
Den lilla intentionen som du sätter på pränt genom att agera kan till och med vara helt
livsavgörande för vissa.
Vi behöver nämligen alla bli sedda någon gång, sedda för något mer än det skal vi bär på.
Jag har sagt så många gånger förr och jag kommer fortsätta att säga det, men
jag tror på att det finns betydligt fler människor med goda viljor på denna vår planet
än vad det finns ondsinta, egoistiska, förstörande och elaka människor.
Jag tror att det finns så otroligt mycket mer hos oss alla om vi väljer att se.
Väljer vi att blunda eller stoppa ner huvudet i sanden, ja då är ju ekvationen väldigt enkel.
Lämna aldrig någon helt ensam, visa att du är en medmänniska som bryr sig.
Lämna aldrig någon ensam, tänk på att en delad börda ofta är hälften så tung.
Lämna aldrig någon ensam, tänk dig själv om du satt där övergiven av allt och alla.
Lämna aldrig någon ensam, det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara du.

Kvinnor är inte bättre

Det skulle kunna vara en förolämpande överskrift men det är långt ifrån min avsikt.
Kvinnor är inte bättre än män, kanske på vissa saker, kanske sämre på andra.
Men om man ser på det stora hela så är inte kvinnor vare sig bättre eller sämre på något.
Jag tänker inte bli så låg att jag blandar in muskelkraft vilket alltid verkar vara en viktig
del i så kallade manliga mäns bilder på vad som är en viktig skillnad.
Sen när blev det viktigt med den detaljen.
Och vem var det som bestämde att mannen har sin del i ett förhållande och kvinnan sin.
Vilken inskränkt liten människa var det.
Och vilka pinsamma små människor är det idag som vill stanna kvar vid det uråldriga tänket.
Kvinnor är inte bättre, så enkelt ser jag det.
Kvinnor är precis lika bra.
Kvinnor är också människor.
Kvinnor är drygt hälften av alla människor och dom har precis samma rätt till exakt samma
plats och framför allt samma respekt som vilken man som helst.
Dessa livrädda män som tror och tycker att kvinnor inkräktar på deras territorier är bara
män som inte förstår sitt eget värde.
Dom tror att dom är mer värda bara för att dom är just män, men så är det inte.
Vem säger att du är värd mer än någon annan.
Vem har tutat i dig dom orden och gjort att du verkligen tror att det är så.
Vissa saker sitter så djupt rotade, vissa roller är så skrivna i sten att det är dags att
ta fram en uppdaterad version på hur vi ställer oss till varandra.
Är det inte dags att vi ser på varandra som dom komplement vi är för varandra.
Att vi ser på tvåsamhet eller ensamhet eller mångfald med öppnare ögon, inte med
misstänksamma sådana.
Jag tror inte att någon på riktigt inbillar sig att kvinnor är sämre än män.
Dessa män måste bara släppa på tanken att kvinnor inte klarar av samma saker som män.
Män har en tendens att vara så jävla rädda att kvinnor ska ta över alla roller och att
det inte ska bli något kvar för dom som dom faktiskt är bäst på.
Det kommer alltid att vara så att män är lite starkare rent fysiskt generellt sätt men det
har bara med vår muskeluppbyggnad att göra, inget med att männen är bättre.
Den här kampen som ständigt går mellan kvinnor och män och att det ska vara
jämställt borde inte ens existera.
Hur kan någon ens vilja att det inte ska vara så.
Kvinnor är visst lika bra som alla män och dom är inget hot varken för samhället
eller individen.
Det är lika förnedrande att påstå något annat som att säga att en invandrare inte
skulle kunna bidra med något positivt i din vardag mer än att göra dig en pizza eller
städa på din arbetsplats.
Kvinnor är precis lika bra som vilken man som helst och dom förtjänar den plats
som dom tar, varken mer eller mindre.
Kvinnor är fantastiska idag som fortsätter att kämpa för sin rätt, för att dom fortsätter
att armbåga sig fram till positioner dom tidigare varit utestängda ifrån.
Kvinnor är också människor, inte saker, inte handelsprodukter, inte något du
bara har för att visa upp.
Kvinnor är som sagt hälften av alla människor på denna planet och dom har
precis samma rätt till en plats, till ett utrymme där även dom kan frodas på.
Släpp taget om den där förbannade manschauvinismen och fatta att vi oavsett
kön, färg eller etnicitet måste lära oss att leva tillsammans.
Jag är så otroligt jävla glad och stolt över mina döttrar som förgyller mitt liv
och som visar just precis allt detta.
Som visar att dom inte behöver be om ursäkt för att dom är kvinnor av idag.
Som visar hur bra människor kan vara när man väljer att se alla och inte
blundar för någon.
För att vi ska få ett jämlikt samhälle så måste vi sträva efter att se saker
från båda sidor, inte bara ifrån den ena eller den andra.
Det är alldeles för ensidigt idag och då menar jag från båda hållen.
Allt ses antingen i vitt eller svart.
Varför inte välja att se saker och ting i alla olika kulörer.
Om vi gör det så tror och hoppas jag på en betydligt ljusare framtid än den vi ser idag.
Kvinnor är inte bättre, dom är precis lika bra.