Alla ska ha samma chans

Man pratar om att alla ska ges samma möjligheter eller till och med att alla har samma möjligheter.
Det både stämmer och är fel.
Alla ska ha samma chans till att göra saker men vi förses med olika förutsättningar.
Det är så mycket lättare för någon som ständigt förses med material som automatiskt leder
till att man kan genomföra saker än för någon som ständigt måste förse sig själv med detsamma.
Alldeles för ofta så hör jag dom där nonchalanta kommentarerna just från dom som alltid
får sin vilja fram, dom som aldrig bromsas, dom som har möjligheterna redan från start.
Det är tråkigt att just dessa personer tyvärr mer eller mindre ser ner på andra som inte haft
samma gyllene förutsättningar.
Man ser helt enkelt inte deras problem utan väljer istället att bara se deras misslyckande.
Jag vet inte om det är jag som är naiv eller om situationen borde vara annorlunda.
Alla borde verkligen ha samma chans när det kommer till kritan men så enkelt är det inte.
Vi ställs alla ständigt inför olika typer av val i våra liv och det är beslut som vi måste ta.
Men varför envisas många med att säga att vi alla har samma chans när vi inte har det.
Är det för att dom som har det lite lättare, dom som ligger där i gräddfilen redan ska känna
sig berättigade till sina egna beteenden, ja jag tror det.
Någonstans djupt därinne så kanske det finns någon form av skuldkänsla som gnager och gör
att dom måste få bort fokus från hur lätt dom själva faktiskt har det.
Man kan inte få allt här i livet, det vet jag och det har jag alltid varit medveten om.
Därför har jag heller aldrig strävat efter det.
Istället så har jag varit otroligt tacksam över det som kommit till mig och verkligen värdesatt allt.
Kanske tycker du att det låter väldigt banalt men så är det.
Alla borde få ha samma chans i livet men så är det inte och så kommer det aldrig att bli.
Vad jag vill är att vi visar en större respekt sinsemellan, att vi visar en större förståelse för
vad andra väljer att göra och inte ständigt nervärdera dessa genom att ifrågasätta deras val.
För det är precis vad det leder till, ett konstant nervärderande vilket i sin tur leder vidare till
att dom personerna som redan står ett antal steg ner i trappan jämfört kanske med dig själv
hamnar ytterligare längre ner.
Man måste inte trycka ner andra ännu mer, omedvetet eller medvetet.
Man kan faktiskt istället göra ingenting alls vilket faktiskt kan kännas bättre för mottagaren.
Det är lätt att få andra att känna sig misslyckade, att såga andras framgångar och ta bort
den lycka som dom kanske känner inom sig.
Men det är inte i närheten lika lätt att ge något sånt tillbaka, att få andra att växa och känna
det där stärkta självförtroendet inom sig.
Bara för att du har lätt för en sak betyder inte det att andra känner detsamma.
Alla ska ha samma chans är ord lätta att säga men svårare att låta genomföras.
Om vi kan acceptera det så tror jag att vi har betydligt lättare att närma oss det där som
många av oss kallar för den gyllene medelvägen.
Och om vi väl funnit den så kan vi strosa vidare betydligt mer välmående, kanske till och
med sida vid sida utan att känna oss olustiga eller misstänksamma.
Naiv eller inte, döm mig inte, jag försöker bara alltid vara mig själv.