Att be om hjälp är inte att vara hjälplös

Tycker det är tråkigt att höra suckande när någon ber om hjälp.
När någon kommer till dig och frågar något, se det inte som ett svaghetstecken,
se det istället som ett sätt, en vilja hos denna person att försöka förstå, att vilja lära sig.
Det är dock skillnad på när någon av ren slöhet gång efter annan kommer och ställer samma
fråga om och om igen utan att ha den där viljan att ta det till sig en gång för alla.
En hjälplös person är en person med ett mycket större behov än ovanstående.
Då pratar vi om en individ som verkligen inte kan ta sig vidare utan att få hjälp.
En person som hamnat så fel och så långt bak i ledet att den omöjligt kan åstadkomma
något vettigt utan din eller någon annans hjälp.
Det är inget ovanligt att vi möter dessa personer i vår vardag men många gånger så
väljer väldigt många att låtsas som att det regnar.
Man går helt enkelt bara förbi det som man ser som ett problem som den personen minsann
får lösa själv.
Ibland så behövs den där hjälpande handen men det kan vara oerhört svårt för den behövande
att be om någon form av assistans.
Många gånger så handlar det om någon form av stolthet och andra bara ren dumhet eller envishet.
Kanske känner du igen dig själv just i dessa situationer i någon lättare version.
Att du kanske minsann ska klara av det där själv.
Eller att det är bättre att inte säga att du behöver hjälp för då tycker eller tror kanske andra
att du inte är bättre än så.
Men vänd på det hela istället.
Om du är den där som frågar för att du vill veta, för att du vill lära dig något du inte förstår
så tror i varje fall jag att du möts av en större respekt av din omgivning och framför allt
skapar en större förståelse från densamma att eftersom du inte är bekväm just med det där
som du försökt så kan du hellre inte lösa det på ett bra sätt.
Tänk då på konsekvenserna av att du inte gör det på rätt sätt.
Eller tänk på konsekvenserna av att du inte gör det alls.
Ställ dom emot att du faktiskt frågar om hjälp, att du tar det där steget fram och visar att
du vill faktiskt förstå.
Då tror jag att du till och med kan bemötas med respekt.
Hjälplös är det väldigt sällan en människa blir även om det ständigt sker över hela världen.
Men här i detta lilla avlånga land så har vi faktiskt ovanligt stora möjligheter att ta oss
hela vägen från a till b genom att fråga, men bara om vi vill.
Att be om hjälp är inte att vara hjälplös.
Att be om hjälp är att se sig som en del av något mer än bara den lilla värld som omger en.

Alla ska ha samma chans

Man pratar om att alla ska ges samma möjligheter eller till och med att alla har samma möjligheter.
Det både stämmer och är fel.
Alla ska ha samma chans till att göra saker men vi förses med olika förutsättningar.
Det är så mycket lättare för någon som ständigt förses med material som automatiskt leder
till att man kan genomföra saker än för någon som ständigt måste förse sig själv med detsamma.
Alldeles för ofta så hör jag dom där nonchalanta kommentarerna just från dom som alltid
får sin vilja fram, dom som aldrig bromsas, dom som har möjligheterna redan från start.
Det är tråkigt att just dessa personer tyvärr mer eller mindre ser ner på andra som inte haft
samma gyllene förutsättningar.
Man ser helt enkelt inte deras problem utan väljer istället att bara se deras misslyckande.
Jag vet inte om det är jag som är naiv eller om situationen borde vara annorlunda.
Alla borde verkligen ha samma chans när det kommer till kritan men så enkelt är det inte.
Vi ställs alla ständigt inför olika typer av val i våra liv och det är beslut som vi måste ta.
Men varför envisas många med att säga att vi alla har samma chans när vi inte har det.
Är det för att dom som har det lite lättare, dom som ligger där i gräddfilen redan ska känna
sig berättigade till sina egna beteenden, ja jag tror det.
Någonstans djupt därinne så kanske det finns någon form av skuldkänsla som gnager och gör
att dom måste få bort fokus från hur lätt dom själva faktiskt har det.
Man kan inte få allt här i livet, det vet jag och det har jag alltid varit medveten om.
Därför har jag heller aldrig strävat efter det.
Istället så har jag varit otroligt tacksam över det som kommit till mig och verkligen värdesatt allt.
Kanske tycker du att det låter väldigt banalt men så är det.
Alla borde få ha samma chans i livet men så är det inte och så kommer det aldrig att bli.
Vad jag vill är att vi visar en större respekt sinsemellan, att vi visar en större förståelse för
vad andra väljer att göra och inte ständigt nervärdera dessa genom att ifrågasätta deras val.
För det är precis vad det leder till, ett konstant nervärderande vilket i sin tur leder vidare till
att dom personerna som redan står ett antal steg ner i trappan jämfört kanske med dig själv
hamnar ytterligare längre ner.
Man måste inte trycka ner andra ännu mer, omedvetet eller medvetet.
Man kan faktiskt istället göra ingenting alls vilket faktiskt kan kännas bättre för mottagaren.
Det är lätt att få andra att känna sig misslyckade, att såga andras framgångar och ta bort
den lycka som dom kanske känner inom sig.
Men det är inte i närheten lika lätt att ge något sånt tillbaka, att få andra att växa och känna
det där stärkta självförtroendet inom sig.
Bara för att du har lätt för en sak betyder inte det att andra känner detsamma.
Alla ska ha samma chans är ord lätta att säga men svårare att låta genomföras.
Om vi kan acceptera det så tror jag att vi har betydligt lättare att närma oss det där som
många av oss kallar för den gyllene medelvägen.
Och om vi väl funnit den så kan vi strosa vidare betydligt mer välmående, kanske till och
med sida vid sida utan att känna oss olustiga eller misstänksamma.
Naiv eller inte, döm mig inte, jag försöker bara alltid vara mig själv.

Avundsjuka gräver djupa hål

Jag vet inte varför så många går och bär med sig denna destruktiva tanke så ofta.
Jag kan inte riktigt få ihop det, för om dom istället skulle lägga ner sin energi på att
söka konstruktiva egna lösningar så borde känslan av välbefinnande där vara så mycket
större än den man väljer när man prioriterar avundsjukan.
Är det inte ganska löjligt till och med, det där att gå omkring och vara lite bitter, lite gnällig.
Är man inte en ganska patetisk själ som väljer att gå där trumpen och missmodig.
Det finns så mycket gott i denna värld, så många bra människor, så mycket underbara händelser
att dessa borde vida överskugga all avundsjuka och lite till.
Men så är det ju inte, det vet vi alla.
Mycket vill ha mer och om man väl har allt så vill man ha det där på andra sidan staketet också.
I varje fall så verkar det så när man tittar både i dom små sandlådorna på sina arbetsplatser
eller dom stora, när presidenter och andra makttörstiga personer ständigt skriker efter mer
och gör allt för att göra sig extra mycket hörda.
Misslyckas man kapitalt med något ja då backar man helst ut och gör vad som idag går under
namnet en så kallad pudel.
Då har man aldrig gjort det man gjort och även om man erkänner att man gjort det så var ju
aldrig avsikten att det skulle bli på det sättet.
Som så många gånger förr så står man helt enkelt inte för sina egna handlingar.
Vore det inte så mycket enklare om alla vore lite enklare i sina beteenden.
Om man inte ständigt bara tänker på sig själv och kanske någon runt sig som kan skydda en.
Jag är inte avundsjuk på dom som har mer pengar än jag.
Jag är inte avundsjuk på dom som har bättre jobb än mig.
Jag är inte avundsjuk på dom som kan resa precis dit dom vill när dom vill.
Jag är det lika lite som att jag skulle vara avundsjuk på cancersjuka, på olycksoffer,
på svikna människor.
Alla dom tillhör en del av mitt liv.
Jag är istället glad för det jag kan åstadkomma.
Jag är otroligt lycklig över dom människor jag har runt mig.
Jag tänker aldrig vara en bitterfitta som bara går och gnäller på att det var bättre förr
eller att den där personen minsann inte var förtjänt av den där framgången.
Avundsjuka skapar bara oro och missnöje och är för mig inget som jag vill lägga ner
mer tid än nödvändigt på.
Självklart kommer det komma tillfällen i mitt liv då även jag känner en avundsjuka men
jag kommer inte låta den infektera min tillvaro.
Avundsjuka finns runtomkring oss alla, låt den inte bli en fiende, låt den vara en långväga
vän, en vän som du känner till men inte vill vara med för jämnan.
Avundsjuka gräver djupa hål, ramla inte i, gå runt istället.

Tro inte att du är unik! Du är det.

Det är en sak att gå omkring och hela tiden tycka att man är så mycket mer än andra,
och en helt annan att gå där med ett gott självförtroende.
Den där typen som gärna kliver på i ullstrumporna har aldrig varit någon som ingett någon
som helst respekt hos mig.
Dessa personer tycker jag lider av en skev verklighetsuppfattning och kommer aldrig på
riktigt komma tätt inpå mig själv eller mitt liv.
Jag är inte märkvärdigare än någon annan men jag har mina unika egenskaper och det är
just dessa delar som jag är så stolt över att jag faktiskt har.
Du ska inte gå omkring och bara tro att du är unik.
Du är unik och det kan ingen ta ifrån dig.
Ingen ska kunna säga att du inte är värd någonting bara för att du ständigt kanske misslyckas
eller åtminstone lyckas lite sämre än vad andra gör när dom försöker.
Tänk istället att du bär på något ingen annan kan göra, du bär på ditt liv och dina egenskaper.
Jag vet att det ibland kan vara minst sagt frustrerande och att det många gånger kan kännas
riktigt tungt när saker inte går som man har planerat men låt inte det sätta för stort värde.
Du är lik förbannat unik och det kan aldrig någon ta ifrån dig.
Du är formad till den du är idag och det är något du ska bära med högt huvud.
Om du inte kan göra det så ska det i så fall vara på grund av att du själv svikit dig eller
att du medvetet svikit någon annan.
Jag skulle själv vilja vara bättre på många saker i mitt eget liv men det hindrar inte mig
från att uppskatta mitt inre och den jag är idag.
Du ska inte lyssna till andras förutfattade meningar om vad du ska göra.
Du ska inte ständigt bry dig eller ta till dig av att någon kommer med kommentarer om vad du gör.
Men du ska samtidigt vara klarsynt nog att lyssna och ta till dig en del av vad andra säger
för många gånger så kan det vara dig själv till gagn att göra just det.
Prat bakom ryggen är många gånger ett uttryck i form av en osäkerhet hos utövarna där dom
försöker att underminera det fundament som du själv står på.
Så länge du själv vet att du gör saker som du kan stå för hela vägen så kan du också vara
just den där personen som andra vill hävda att du inte är.
En sak som jag inte riktigt kan med hos människor är när dom hela tiden försöker att hävda
saker inte minst om sig själva som dom i själva verket inte alls kan eller har gjort.
Då har man inte riktigt förstått betydelsen av att vara unik.
Då försöker man bara vara en kopia av någon som man tror man måste vara.
Tro inte att du är unik, du är det.

Se men inte röra

Ett ämne som kommer fram lite då och då i media är hur vi ser på varandra som egendomar.
Nu är det för mig en totalt främmande sits eftersom jag anser att vi inte har någon som
helst rätt till varandras kroppar.
Vi har ingen som helst skyldighet att jämt ställa upp och vara till förfogande.
Ingen kan säga att du tillhör mig.
Eller att jag har minsann fostrat dig i si och så många år att du ska minsann foga dig
till vad jag säger, tycker och tänker.
Alltså, vad är det för jävla sjuk inställning.
Det är som om jag skulle säga till mina döttrar att dom ständigt ska vara mig till lags.
Att mitt ord alltid är lag.
Att jag som pappa har veto i alla situationer.
Att sätta sig själv i dessa maktpositioner är ett så äcklande beteende.
Det är skillnad på att ställa upp för varandra för att man vill.
Att göra det för att det finns en ömsesidig respekt.
Att göra det för att det finns en ständig tillit till varandra.
Att veta att den andra aldrig skulle göra något för att ska dig eller någon annan,
inte avsiktligt i varje fall.
Om vi nu backar händelserna lite grann och går tillbaka till dagens rubrik så vill jag
fästa vikten vid att vi bör tänka på hur viktigt det är att kunna se utan att röra.
Att det som finns där framför oss kanske inte berättigar att våra fingrar ska fram
och kladda, känna och förse oss med någon form av tillfredsställelse.
Att se något eller någon som man tycker om skapar inte en rätt att röra per automatik.
Det måste finnas en tydlig positiv återkoppling, inte en påtvingad sådan.
Inte i form av en tvingande fråga som kaxigt ställs om att visst är det ok att jag rör vid
dig när jag vill.
Jag undrar varför inte dessa personer ställer sig själva frågan om vad det är dom vill uppnå.
Är det att få en positiv respons tillbaka eller är det bara för att tillfredsställa deras eget ego.
Jag kan verkligen bli riktigt äcklad av att se framför allt killar som behandlar sina så kallade
tjejer som livegna produkter.
Produkter som bara dom har rätt till och som dom kan förnedra på alla tänkbara sätt,
gärna helst framför deras vänner så att dom ser hur macho dom är.
Macho är det sista dom är eftersom dom ständigt söker en bekräftelse på sig själva och
genom förtryck försöker bevisa det.
Det enda jag ser hos dessa individer är ett totalt misslyckande där deras egen uppväxt
alltför väl färgat av sig.
Dom har själva inte fått förstå att vi människor, att alla vi individer ständigt bär en sak med oss.
Det är rätten till våra egna liv.
Lever man i ett förhållande med någon så ska det vara med en ömsesidig respekt för
vad den andra tycker och tänker.
Jag säger inte att man ständigt ska vika ner sig och anpassa sitt beteende för att vara
andra till lags.
Jag menar bara att vi faktiskt måste se varandra för dom vi är och förstå varandras behov.
Se men inte röra kan betyda otroligt mycket.
Vad betyder dom orden för dig.
Ta med dig orden idag och försök att applicera dom i olika sammanhang.
Jag vet inte var du hamnar men förhoppningsvis så stannar du till och funderar en smula.
Vad är det värsta som kan hända, att du kanske förstår andra människor lite mer.
Jag tror att du kan stå ut med det, eller....

Ta aldrig lätt på vad du har

Saker och ting kan förändras alldeles för fort i ens liv.
Det kan till och med tas ifrån en trots att det absolut inte borde vara dags.
Alldeles för ofta hör jag om barn som får cancer, människor som är med om olyckor,
vänner som får en diagnos eller som nu det allra senaste som drabbade en kollega.
En kille i min ålder, relativt vältränad men som levt i mina ögon ett väldigt stressat liv
Han råkade ut för en massiv hjärtattack och kan i skrivande stund ha gått bort.
Från att den ena dagen jobba för fullt, vara pappa till sina barn med allt vad det innebär
till att helt ryckas bort ifrån denna världen.
Man kan tycka att livet är orättvist många gånger men det kan aldrig bli lika orättvist som
döden men bryskt kan möta i helt fel del av livet.
Mina tankar är tunga just nu för jag känner det som säkert många andra känner med mig
när det drabbar någon i ens närhet, det där kan hända mig.
Jag är inte osårbar, inte ostoppbar, inte okänslig på något sätt.
Jag är bara människa även jag.
Vad jag kan hoppas på är att jag får leva ett fullt liv och att så många som det någonsin
går i min närhet får göra detsamma.
För varför skulle jag inte unna någon annan att få leva ett fullt liv.
Varför finns det dom som vill ta andras liv ifrån dom.
Vad ger någon rätt i att ta det enda riktigt viktiga vi äger ifrån oss, våra liv.
Det enda som vi inte kan bli av med utan att förlora för gott.
Livet är alldeles för kort för att vi inte ska få leva det efter dom premisser vi själva skapar.
Varken du eller någon annan har rätt till att ta mitt, att förstöra mitt, lika lite som jag själv
har att styra eller bestämma över ditt liv.
Värdesätt det du har och var lite tacksam över det.
Så länge du har ditt liv så kan du leva det och dela med dig av det.
Liv kommer inte tillbaka.
Lev ditt liv idag, imorgon, ja i hela din framtid.
Lev ditt liv och tag kommando över det för det är din rättighet, ingen annans.

Med lugn kan du skapa ro

Jag antar att du mer än en gång i ditt liv råkat på någon som har den där förmågan
att bara genom att träda in i situationen skapa ett lugn.
Visst är det skönt.
Förmodligen så märker du oftast inte ens av det men faktum kvarstår att vissa har
ett sätt att agera som gör att lite småstressade eller till och med väldigt pressade
situationer plötsligt känns hanterbara.
Du tänker ofta inte på det men när det sker så är det som om att hela du går ner i varv.
Du får någon eller något i vars närhet gör att det du tidigare mått dåligt av eller känt
dig stressad inför plötsligt ter sig väldigt enkelt.
Kanske har du hakat upp dig på någon detalj och just den detaljen har fått alldeles för
mycket utrymme hos dig vilket i sin tur gjort att du själv inte ser dom enkla lösningarna.
För det behöver inte vara komplicerat det där som du har framför dig, inte alls.
Det kan vara så enkelt att du inte ser det just därför.
Att kunna kliva in i handlingarna när du ser en stressad situation, ta kommandot lite
diskret och styra upp det i en lämplig händelseriktning kan många gånger vara räddningen.
Ett väldigt tydligt sånt exempel är vid olyckor.
Hur många blir inte som handlingsförlamade av stressen som dom upplever i en
olyckssituation.
Hur många känner inte att det totalt låser sig för dom och att all logik som dom besitter
helt plötsligt är som bortblåst.
För det är ju ofta så att det inte rör sig om människor utan någon som helst förmåga att
lösa problem, det är den där stressen som ställer till det och fullkomligt blockerar.
Du har säkert varit vittne till händelser där folk bara står som fullständiga utropstecken
och tittar på eller till och med vänder och går ifrån situationer när det händer någon något.
Men så helt plötsligt så finns det en eller flera individer som ser det hela och har det där
enkla agerandet i sig.
Det går lite på automatik att kliva in i situationen, göra en snabb analys och se till att något
kreativt konstruktivt händer för att försöka hitta tillfälliga lösningar.
Tack vare dessa personer som tar tag i det hela utan att skapa ett panikscenario så formas
istället en atmosfär av lugn kring situationen.
Det blir plötsligt ett kontrollerat kaos och dom som tidigare var helt handlingsförlamade
kan träda in som värdefulla bisittare.
Det lugnet som dessa personer bidrar med kan inte nog poängteras vilken betydelse dom har
för utan deras agerande så skulle många situationer gå överstyr.
Samma lugn kan man hitta även på andra nivåer i händelser som sker dagligen.
Genom att inte förstora upp situationer utan istället bara vara i dom så kan vi känna hur
enkelt det mest komplicerade kan te sig.
Om du kommer in ryande i en rörig situation så är det sannolika att du bara bidrar till
en allt mer stressad situation som lätt eskalerar.
Man ger liksom mer syre till elden istället för att kväva den.
Stressade situationer eller miljöer behöver inte ytterligare katalysatorer, det gör dom bara
allt mer komplicerade.
Istället bör man titta objektivt på vad som hänt och försöka att fjärma någon av dom
bidragande stressfaktorerna.
Gör man det så har man samtidigt brutit den negativa spiralen och ringarna som tidigare
var så kraftiga på vattnet får istället ebba ut.
Med lugn kan du skapa ro.
Vet du vilken typ av människa du är.
Den som sprider ro eller den som sprider oro.
Den som skapar lugn, eller den som frivilligt eller ofrivilligt skapar kaos.

Att vara den man utger sig för att vara

Det skulle inte förvåna mig nu om någon genast tänker att det är väl självklart
att man är den man är.
Men jag ställer gärna just precis den frågan.
Vet du vem du är.
Står du för vem du utger dig för att vara.
Är du själv din bäste vän.
Det är inte självklart på något vis kan jag påstå i väldigt många fall vad det gäller
människor som jag ser eller som rör sig runt mig.
Alldeles för ofta så ser jag deras bedrägliga beteende och det är tråkigt att se.
Det borde vara självklart att man är den man är men många gånger så verkar det
som om människor skäms över sig själva och inte fullt ut vill stå för det dom egentligen
tycker, tänker eller känner.
Man väljer helt enkelt att leva i en semivärld, en värld som man bygger upp med
lite vita eller svarta lögner.
Visst är det tråkigt att man inte ens vill leva på riktigt i sitt eget liv.
Jag menar, vi lever ju bara en gång och vore det inte skönt att leva det livet på riktigt,
inte ständigt omgiven av sina egna fabricerade lögner.
Hur kul kan det vara att ständigt anpassa sig och inte vilja stå på egna ben.
Att ljuga sig fram för att lyckas ta plats.
Hur bra skulle man inte må om man istället valde att leva ärligt, att säga som det är,
att inte ljuga till höger och vänster.
Att kunna gå där med ett ständigt rent samvete och samtidigt känna hur lätta axlarna
kan vara när man inte lägger onödigt tunga ok på dom.
Jag njuter av att inte ljuga.
Men jag lider av att se alla lögner.
Lögner som jag inte tror att personerna som sprider är medvetna om att såna som jag
ser dom hur tydligt som helst.
Jag skulle tycka att det var rent utsagt pinsamt om jag blev påkommen med allt skit
som dom slänger omkring sig.
Att vara den man utger sig för att vara borde vara världens enklaste sak men det verkar
som att det är en av dom svåraste.
Prova att gå en dag, en vecka, en månad utan att ständigt anpassa dina svar till vad du
tror att andra vill höra.
Prova att vara dig själv, att vara ärligt rakt igenom.
Du kommer kanske vara väldigt obekväm till att börja med men försök se det positiva,
du slipper hålla reda på en massa lögner och kan istället fokusera på att bara vara.

Ibland måste man sänka sin gard för att släppa in andra på riktigt

Det är en sak att säga att man litar på någon och en helt annat att verkligen göra det.
Tillit är något som vi alla behöver få känna men det är också något vi måste jobba
på att verkligen ge.
För hur är det till exempel för dig.
Vilken typ av människa är du, och nu vill jag att du verkligen är riktigt ärlig mot dig själv.
Är du den där typen som säger att du litar på dom du har runt dig men sen så fort du
vänder dig om genast ifrågasätter deras beteende och misstror dom i allt.
Är du den som vågar ge dina nycklar till din vän så att den kan passa din lägenhet
utan att du då skulle tro att den personen skulle gå runt och titta i dina lådor eller garderob.
Är du den som hela tiden måste ifrågasätta när någon gör något.
Är du den som drar upp gamla händelser och låter dom ha en alldeles för stor inverkan
på det som händer här och nu.
Om någon har gjort en sak och verkligen fått betala för det på olika sätt, kan du då ge
den personen en ärlig chans igen.
Det här är några olika situationer som kan uppkomma och som säkert gör det i dom
allra flesta hemmen.
Det där med att släppa och gå vidare är något som vi människor tycks ha jävligt svårt för.
Lite ledsamt kan jag tycka eftersom vi skulle må så vansinnigt mycket bättre om vi
istället gav varandra lite frihet i våra ageranden.
Att inte ständigt se varandra som sämre kopior av oss själva för det är mycket det som
det hela handlar om.
Att vi dömer andra efter hur vi själva är.
Om vi själva har en benägenhet att göra en sak så är det vanligt att vi självklart tycker
och tror att så gör alla andra, dessutom säkert mycket värre.
Jag litar på mig själv och hur jag agerar och jag försöker ständigt att vara lyhörd men
inte ens jag är ofelbar, tvärtom.
Skillnaden med mig och många andra är att jag inte drar nytta av att sprida skit omkring mig.
Jag tycker att vi alla ska ha en chans eller två men att vi måste visa att vi förtjänar den.
Det är inte helt lätt att sänka den där garden men man måste göra det om man ska kunna
släppa in någon annan på riktigt.
För det är först när vi verkligen vågar lita på varandra som vi har den enorma fördelen som
det kan medföra.
När man släpper in någon annan i sitt liv så ska den känna sig välkommen, inte bli insläppt
på uppbyggda premisser som man ständigt ska vara rädd för att misslyckas hålla.
Det ska vara naturligt, öppet och avslappnat, inte bara en förljugen fasad.
Om du misstror någon annan så ska du se till att det verkligen är befogat annars kommer
den personen heller aldrig tro på dig.
Det spelar ingen roll att du vet att du gör rätt eller att du är ärlig.
Om du inte sänker din gard och släpper in den andra över din tröskel på riktigt så kommer
den heller aldrig riktigt att känna sig välkommen.
Våga lita på ditt omdöme och släpp in dom som förtjänar det och var tydlig emot dom
som inte är det istället för att ljuga för dom och bara låtsas.

Vi kan alla hjälpa någon !

Jag vet inte hur ofta jag hör orden, jag hinner inte med allt jag skulle vilja.
Eller att man inte räcker till i alla situationer.
Eller varför inte motiveringen att ingen annan gör ju något så varför skulle jag.
Anledningarna eller snarare orsakerna är så otroligt många och många gånger tycker
jag att dom är så pinsamma att ens lyssna till.
Man kan inte hinna med att göra precis allt som man vill men man kan lyckas att göra
väldigt mycket.
Ett sätt att komma till rätta med sin egen problematik är att inte stirra sig blind på
vad andra gör och känna att man själv måste göra minst lika mycket.
Ett annat sätt är att låta sig finnas tillgänglig när det verkligen behövs, inte att ständigt
vara den alternativa lösningen.
Jag älskar att hjälpa till om jag känner att det finns ett behov.
Jag gör det så gärna då men det ska då inte ske på bekostnad av att jag måste göra
avkall på mitt eget behov.
Det krävs verkligen inte stora ansträngningar många gånger utan det krävs bara lite
god vilja, lite hjärta, lite själ.
Vi kan verkligen alla hjälpa någon men det förutsätter att vi inte väljer att blunda
när vi ser något jobbigt.
Det finns så många tillfällen i våra liv där vi behöver någon form av stöd.
Vi kan gå igenom skilsmässor, sjukdomar, dödsfall eller något så trivialt som att
inte hitta ett jobb som vi känner oss hemma i.
Det viktiga är att vi alla väljer att bära på ansvaret att se våra vänner när dom
hamnar i dessa små svarta rum.
Jag vet hur jobbigt det kan kännas när man hamnar därinne och det känns som
att hela världen stängs ute ifrån en.
Jag vet vilja mörka tankar som kan segla genom ens inre.
Men jag vet också hur mycket det då värmer när någon bryr sig, när någon tar tag
i en och stöttar på det sättet som man är mottaglig för.
För det är inte självklart att man kan ta emot det andra försöker att ge.
Tänk inte egoistiskt bara för att du försöker göra en så kallad god gärning.
Försök vara fortsatt öppen i sinnet och låt mottagaren ta emot hjälpen på det sättet
som den kan och vill.
Om du inte gör det så kommer det försöket inte att vara till någon nytta överhuvudtaget.
Hjälp ska vara spontan och komma från hjärtat och du får inte vara rädd för att räcka ut
din hand till någon som behöver den.
Hjälp får inte vara påtvingad bara för att du anser att det är rätt det du gör.
Man måste försöka att se det från fler synvinklar än sin egen.
Jag ser saker på mitt sätt och du på ditt och ibland så ser vi det tillsammans.
Försök förstå när du är på samma våglängd och när du inte är det.
Ibland kan det till och med vara till större hjälp att inte hjälpa till än att göra det.
För annars är det väldigt lätt att du blir tagen för givet och utnyttjad.
För en sak är säker och det är att människan i grunden är lat av naturen.
En del väljer att utnyttja det till sin fördel genom att låta andra lösa deras problem.
Låt inte det ske utan var där det verkligen behövs, det där lilla vakande ögat.
Försök väx in i rollen som den som ser och verkar i det tysta.
Det är där du gör mest nytta, både för dig själv och för dom som du väljer att hjälpa.

Med bitterhet och misstänksamhet föds ondska

Det finns så oerhört mycket gott i vår värld men det finns en del som är ruttet.
Det ruttna är det som febrilt ständigt försöker att förgifta oss med detaljer om
hur mycket misstro vi ska lägga till allt och alla som vi har runt oss.
Jag vägrar att tänka på det sättet.
Jag vägrar det för det skulle innebära att jag ständigt skulle tro det värsta om dig och
alla andra av mina vänner, om mina nära och kära, om dom jag rör mig ibland.
Jag gör inte det, jag tror verkligen inte det värsta om någon av er vilket i sin tur gör
att jag istället väljer att tro gott, tänka positivt, agera positivt.
Jag har en framtidstro i mitt liv trots att det finns en liten skara som gör allt för att
hålla oss som är nöjda i livet lite paralyserade, lite rädda för att agera.
Dessa bittra små människor som ständigt försöker att injicera förtryck och skräck i våra
liv kommer aldrig få tillgång till mitt.
Dom använder små negativa händelser i våra samhällen och försöker genom att blåsa
upp dessa få oss att stirra oss blinda på just dom.
Genom det spelet så kan dom agera anonymt och skapa förljugna sanningar, förvanskade
sanningar om vad som egentligen håller på att ske.
Vi måste våga lita på varandra i en större utsträckning och är det så att vi hamnar i en situation
där vi inte känner oss trygga så får vi jobba med just den tills vi når en bra nivå igen.
Med bitterhet och misstänksamhet så skapar vi bara en fördjupad främlingskänsla och det
är inte den som jag vill vara med att bidra till under mitt liv.
Jag vill se en utveckling där vi försöker prata med varandra istället för att slå.
Jag vill att vi ska sträcka ut våra händer till dom som behöver vår hjälp
istället för att hugga av den.
Jag vill att vi ska säga det vi menar istället för att ständigt anpassa oss till situationer.
Ett fritt samhälle får inte styras av skräck, då kan det aldrig bli fritt.
Ett fritt samhälle är inte byggt på en dag utan av ett långsiktigt tålamod.
Ett fritt samhälle låter sig inte styras av någon i guds namn eller med hjälp av vapen.
Ett fritt samhälle är där du och jag kan gå och känna oss välkomna.
Ett fritt samhälle är ett samhälle byggt av medmänsklighet där vi förstår att världen
inte är en slit och släng artikel.
Dom allra flesta av oss människor är goda, det tror jag verkligen men det vill inte dom
så kallade onda att vi ska tro.
Dom allra flesta av oss människor vill göra skillnad på ett positivt sätt.
Fortsätt våga stå upp för vad som känns moraliskt rätt för dig och för din omgivning.
Vi lever här och nu, låt oss göra det allra bästa vi kan av det.
Kärleken är en underbar kraft, låt den slicka dina sår och ge dig den energin den behöver
till att ta dig vidare i ditt liv.