Alla kan göra något för miljön

Det har varit och kommer fortsatt vara en debatt om vårt värnande om miljön
men  hur vore det om vi alla och envar tog vårt ansvar för det vi faktiskt gör.
Hur vanligt är det inte att vi ser nerslitna affischer, slängda hamburgarpåsar,
plast från cigarettförpackningar, papper från glassar, fimpar och hur mycket
annat som helst.
Vem är det som slänger allt det undrar jag eftersom det uppenbarligen inte
finns någon som gör det.
Det finns ju i varje fall ingen som erkänner det öppet.
Ingen som säger att fullkomligt skiter i det jag slänger på marken där jag står,
i skogen där jag promenerar eller var jag nu må befinna mig.
Ingen gör ju det där men ändå så finns det precis överallt.
Det betyder att någon ljuger och jag skulle nog utan att förta mig kunna påstå
att det är väldigt många som är den där någon inte att det bara är en myt.
Men vem vill erkänna något så banalt, något så brutalt emot vår natur bara
för att den personen är slö, så förbannat slö.
Tänk om vi kan visa våra barn, våra barnbarn att det inte är ok det som vi idag gör.
Det handlar inte bara om att vi ska värma våra hem mer miljövänligt, att vi ska
välja elbilar och gud vet vad.
Vi kan faktiskt göra något i vår vardag och som vi faktiskt väljer bort precis hela tiden.
Det vill säga vårt nonchalanta beteende i just vår lilla nedskräpning som vi
gör dagligen.
Det är åtskilliga tusen ton varje år som vi bara släpper rakt ner på marken i tron om vad
kan jag verkligen undra.
Är det att mamma ska komma och plocka upp efter oss.
Är det att pappa ska komma med ett tillrättavisande ord att det där var minsann fel.
Ja jag vet att det där var väldigt könsrollsstyrt och förlegat men jag skriver så
bara för att förtydliga det hela inte för att jag tycker att kvinnor har en roll och män en annan.
Nej ni som känner mig vet att jag inte tycker att det är eller ska vara så.
Men som sagt, vi kan faktiskt alla dra vårt strå till stacken.
Säg till den som slänger sin fimp på marken.
Om den personen var tvungen att röka sin cigarett så får kan den faktiskt ta hand om sin fimp,
hur struntar jag i men hur svårt kan det vara.
Det samma gäller alla snusare som slänger sina gamla prillor till höger och vänster.
Och vad kan man inte säga om små barn som öppnar sina små drickor med sugrör
och sen slänger plasten som satt runt just sugröret.
Det finns nästan oändligt mycket vi kan göra i vår vardag och det är endast vi själva
som begränsar oss, inte någon eller något annat.
Vi styr oss själva över våra val, ingen annan.
Så du vilken jävla partitillhörighet du än må höra till se till att ta hand om din egen skit
innan du ens tänker tanken på att gnälla på andra för det dom gör och tänk på konsekvenserna
av det du själv säger innan du dömer någon annan.
Se konsekvenserna som blir av att du inte gör det som är självklart.
Hur svårt kan det vara.

5 ÅR

Idag är det 5 år sedan min pappa gick bort.
Ena stunden så känns den tiden skitlång för att i nästa nästan kännas som igår.
Men saker och framför allt människor man vill komma ihåg dom glömmer man aldrig.
Pappa gjorde verkligen avtryck i mångas liv.
Han gjorde avtryck i alla människors liv som han mötte, för sån var han bara.
Inte för att han hade något behov av att ta plats utan för att han gavs plats eftersom
man så gärna hade honom i sin närhet.
Stoltheten jag känner över att haft förmånen att dela så stor del av mitt liv med honom
kan aldrig överskattas.
Mycket av det jag står för idag kommer från honom för det är delar som jag verkligen
tyckt om att ta med mig i mitt eget liv.
Vart vill jag då komma med dagens ord om honom.
Jo jag vill komma till vikten av att inte ta våra äldre för givet.
Att inte bara räkna med att dom alltid ställer upp oavsett vad oavsett när..
För det är något som jag verkligen är bra på, det där att inte ta någon eller något
för givet.
Vi har våra liv och det gäller att förvalta dom precis som vi själva vill.
Våra föräldrar, våra far och morföräldrar är inte någon slit och slängprodukt som
håller på att gå ut i hållbarhet.
Vi ska inte suga ut så mycket som möjligt av dom och tro att det inte får konsekvenser.
Självklart ska vi finnas där för varandra men det får aldrig gå så långt att vi
väljer att utnyttja varandra bara för vårt egoistiska syftes skull.
Vi lär oss under vår uppväxt att vi ska stå på våra egna ben och ta ansvar för våra
egna liv när vi väl är vuxna.
Vi kan då inte först kräva att vi blir betraktade som vuxna individer när vi sen inte
vill eller orkar ta ansvaret för våra egna handlingar utan hela tiden kräver hjälp för
att lösa vardagen.
Jag lärde mig enormt mycket av dig pappa och mamma också för den delen men nu
är ju mamma fortfarande i liv så jag vill inte prata om henne i dåtid.
Och det är ju så det ska vara, vi ska lära oss av varandra, inte ständigt klaga på varandra
och tycka att fel beslut tas till höger och vänster.
Sånt är så patetiskt i mina ögon för vem kan inte komma med kloka efterhandskonstruktioner.
5 År har gått sen du gick bort pappa och jag saknar dig något gröndjävulskt fortfarande.
Du var ju mitt bollplank som jag verkligen alltid fick något ut av att prata med.
Jag är glad och tacksam över att jag har dom som jag har runtomkring mig idag men
jag kommer alltid att sakna dig, så enkelt är det.
Jag är glad att mina barn verkligen fick uppleva dig ordentligt, inte bara ett litet
fragment av vad du en gång var.
Du hann göra ett ordentligt avtryck hos dom hela vägen till deras vuxna ålder och
jag vet att du bor djupt i deras hjärtan också.
Tack för att du fanns för mig pappa.
Tack för att du finns för mig pappa.

Alla barn är barn oavsett ålder, kön eller etnicitet

Det är hemskt hur vi ser på barn i vårt samhälle idag.
Men är det så mycket hemskare än om man backar tiden 100 eller 200 år,
nej jag tror verkligen inte det.
Men det finns något stressat över allt, precis allt idag och det gör att
våra barn får ta en plats som dom verkligen inte är mogna att ta.
Vuxna eller så kallade vuxna har idag en benägenhet att ständigt måla
upp mål för barnen, både omedvetet och väldigt medvetet.
Men vad är det för skada i att låta barn vara barn medans dom faktiskt är det.
Varför ska dom utvecklas tidigare så att dom kan klara av saker som dom
inte gjorde i samma ålder för någon eller några generationer tidigare.
För mig är den stressen som man lägger på att barnen ska lära sig saker tidigt
nästan lika illa som barn som blir bortgifta eller utnyttjade sexuellt.
Dessa barn hamnar i situationer som dom verkligen inte är mogna på något sätt
men sen får leva med i resten av deras liv.
Och varför blir det så kan man undra.
Därför att vi vuxna inte låter barnen vara barn medans som faktiskt är det.
Vi vuxna är så jävla måna om det hela tiden ska ske utveckling på olika sätt.
Vi vuxna har blivit så jävla stressade över att saker inte går fort nog att vi inte
ens har tid att se våra barn växa upp längre.
Det är en suck och ett stön för varje åtagande som kräver en extra uppoffring
av oss vuxna för att barnet ska få göra något.
Borde vi inte istället känna glädjen som i varje fall jag kände när jag själv var liten.
Att jag inte var ett barn som bara fanns där för att det skulle utan att det faktiskt
fanns en vilja och glädje i min närvaro.
Alla barn ska känna sig välkomna och älskade av sina föräldrar och det önskar
jag verkligen men tyvärr är det långt ifrån så.
Jag kan bara önska att dom som har förmånen att leva under bra förutsättningar
låter det vara så men nu vet jag ju tyvärr att det inte är så heller.
Det vore blåögt och naivt att tro eller påstå något sånt.
Men jag önskar verkligen att alla föräldrar av idag faktiskt förstår vad det är dom är.
Dom är föräldrar till små liv som ska bli vuxna människor.
Missa inte deras liv under deras uppväxt för den tiden kommer aldrig komma åter.
Ha inte så fruktansvärt bråttom både till det ena och det andra
Låt dina barn få komma först på din egen rangordning.
Ställ dina egna intressen lite åt sidan och låt inte det vara dom som styr hur mycket
tid och kraft du har kvar att ägna dom den tiden som dom är vakna.
Var inte det där lilla egot som planerar din eventuella fritid med barnen utan låt
istället dina eventuella luckor i schemat få vara tiden till dina andra intressen.
Dina barn är bara små under en väldigt begränsad tid och den kommer aldrig komma tillbaka.
Låt barnen vara barn och älska den tiden som du bjuds på.
Jag blir verkligen ledsen i mitt hjärta när jag ser och hör om föräldrar som är så
upptagna i sina egna intressen att dom inte ens känner sina egna barn fullt ut.
Det är för ofta, alldeles för ofta som jag ser och hör just det.
Hur är det med dig.
Vem prioriterar du först, dig själv eller ditt barn.
Om du ens funderar så är du illa ute i mina ögon.
Kanske är det en ögonöppnare för vissa samtidigt som andra inte ens förstår frågan.
Låt våra barn vara barn medans tid är.
Frågan är också, varför skaffade du barn!