Man får vara rädd

Rädsla tror jag att vi alla lite till mans går och bär på om än i otroligt olika former.
Det är ju något som tillhör livet.
Jag till exempel går och bär på ett antal olika rädslor, betydligt fler än jag tänker
skriva om som exempel men likväl så finns dom där inom mig.
Till och börja med så är jag en människa som verkligen trivs i nuet och det jag
har runtomkring mig och det är precis där som en av mina rädslor träder in.
För jag sätter så otroligt stort värde på det jag har idag, ju mer man desto mer
har man att kunna förlora.
Den rädslan för att jag på något sätt skulle kunna förlora någon del av det jag har
eller till och med allt den gnager verkligen i mig, för som det känns så skulle
det innebära att ett totalhaveri i mitt liv.
Jag är rädd för att någon jag tycker om ska fara illa på något sätt.
Jag är rädd för att jag själv ska bli obotligt sjuk.
Jag är till och med rädd till viss del för att åldras och det bara för att jag
verkligen älskar att leva och få uppleva saker och ting både i smått och stort.
Jag är rädd för att gå miste om det alla borde få uppleva genom en hel och
full livstid.
Det finns nämligen en orättvisa inplanterad i våra liv, en orättvisa som behandlar
oss människor otroligt olika.
Vissa får vad jag kallar för fulla liv, det vill säga dom lever ända tills då deras kroppar
helt enkelt inte orkar leva längre på grund av hög ålder.
Jag kan verkligen inte säga att jag längtar till den dagen eftersom jag älskar livet så mycket.
Men jag vill leva ett liv där jag orkar att leva, inte bara se på.
Jag vill vara en del av det, inte bara en parantes.
Förmodligen så är jag bara en av många som går och oroar mig för liknande saker
och ibland så blir man väldigt kraftigt påmind om hur otroligt skört livet är.
Det finns inga gränser för hur mycket jag älskar min familj, mina nära, mina kära.
Det finns inget jag skulle inte skulle göra för dom om det verkligen skulle behövas.
För om jag inte gjorde det jag kunde när tillfälle eventuellt uppkommer så skulle
jag inte kunna förlåta mig själv för det.
Jag är rädd för livet som är så skört, så ömtåligt och så galet kort
men jag är självklart ännu mer rädd för döden.
Det finns ju dom som skämtsamt säger att man kliver över på dödssidan när man
väl fyllt femtio år och det är väl till viss del sant men eftersom saker och ting
hela tiden kan hända i ens liv så är jag tacksam för varje dag jag får vara
någorlunda frisk.
En liten förkylning eller influensa, en kräksjuka eller halsfluss, vad är väl
egentligen det.
Såna små åkommor tar visserligen ner på kraften under några dagar men
dom är ju inte livsförändrande och väldigt fjuttiga i sammanhanget.
Det är bara microvarianter på sånt som dom verkligt sjuka drabbas av.
Det gör mig så ont på riktigt när man hör om någon bekant, någon vän
eller till och med någon som man har riktigt nära drabbas av cancer, stroke
eller andra tunga åkommor.
När man ser hur deras vardag blir totalt vänd upp och ner om dom ens
får någon vanlig vardag igen.
Det gör mig så fruktansvärt ont på djupet av mitt sårbara hjärta.
Jag kan liksom inte värja mig från den sorgen att se deras så kallade
vanliga liv helt plötsligt blir ett minne blott.
Sånt gör mig rädd.
Det här är sånt i min egen dagliga vardag som jag är rädd för som kan hända
men sen går jag samtidigt och är rädd för sånt som kan hända i ens övriga vardag.
Att jag själv eller återigen att någon jag älskar ska drabbas av att komma i vägen
för någon galning, något som man absolut inte kan förutse.
Det är nackdelen med att ha en alldeles för aktiv fantasi som bollar med olika
scenarier som skulle kunna hända om och utifall att.
Den fantasin har både räddat mig men samtidigt hållit mig lika spänd som
en fiolsträng under hela mitt liv och gjort att jag väldigt sällan kunnat slappna av
helt och fullt.
Det lite ironiska i det hela är att jag ur all denna oro, denna ängslan och med
all min rädsla som jag omger mig med samtidigt samlar ihop mig och lyckas
forma en trygghet och energi som jag mer än gärna delar med mig.
Kanske är det just min rädsla som gör att jag uppskattar det jag har så otroligt mycket.
Kanske är det min förmåga att se möjligheter som gör att jag tar mig förbi
mina egengjorda fällor.
Man får vara rädd, det är verkligen inte fel, det är inte fult och det är verkligen
inget ovanligt.
Man måste tillåta sig det för det visar bara att man bryr sig, att man bryr sig på riktigt.

Vänner varför finns dom

Vi behöver varandra, ska det vara så förbannat svårt att förstå.
Det finns så många envetna, tjurskalliga människor att jag ibland nästan ger upp,
men vet ni vad, bara nästan.
Det finns något så vackert i just vänskap, något som man aldrig kan sätta ett pris på.
Vänskap emellan två människor är något som bara sker.
Man tar ner sin skyddsbarriär och bjuder in personen i fråga innanför sina egna grindar.
Man öppnar upp sig och låter den känna sig välkommen.
Det är inget märkvärdigt med vänskap men ändå så är det just precis det som det är.
Jag älskar vänner och ser mer än gärna till att personen i fråga känner sig välkommen
i mitt sällskap inte bara på mina villkor utan även på dens.
Det är där som det viktiga i pipsången kommer in.
Att det sker med båda parters medgivande, inte att den ena måste ge avkall på sig
själv för att anpassa sig till situationen.
Är det där det håller på och landa så är vi helt fel ute kan jag bara påpeka.
Vänner dom ska finnas där för att dom vill inte för att dom måste.
En vän är bara en vän om den finns där när det verkligen behövs.
En vän är inte utbytbar bara för att den inte gör som man själv tycker.
En vän sårar aldrig någon medvetet.
En vän stöttar dig när du har som allra jobbigast.
En vän viker inte av när den tycker att det blir just jobbigt.
En vän älskar dig för den du är inte för den som den vill att du ska vara.
En vän kommer alltid tillbaka.
En vän lyssnar och hör på vad du säger men kom ihåg att det då ställs ett krav
och det är att du själv är lika god lyssnare när den har något att berätta.
Dra inte dina egna gamla historier som kanske liknar dom du hör.
Om den personen berättar något så är det för att den vill ge dig en bit av sig själv
inte återigen höra gammal skåpmat om dig igen och igen.
Försök vara lite ödmjuk emellanåt och var inte ständigt den som kräver utrymme.
Om din vän vill komma in lite mer i ditt liv så låt den göra det utan att du ställer
en massa motkrav.
Vänner är så otroligt viktiga i mitt liv.
Dom är så viktiga att det helt enkelt inte finns några gränser för hur mycket dom
betyder eller jag ska väl snarare skriva som ni betyder.
För många av er som läser mina ord är just mina vänner, mina nära och
oerhört kära.
Men jag vill att ni ska förstå att jag inte tar er för givet lika litet som jag vill
att ni tar mig för givet.
För vi är ju individer allihopa och vi styr över våra respektive liv själva.
Valen som vi gör i dom är frivilliga och inget vi kan lasta andra för.
Riktiga vänner är inte utbytbara men dom som inte följer mina oerhört
enkla och tydliga spelregler dom förlorar sina positioner när dom blir påkomna.
Och tro mig när jag säger att om man försöker vara en annan person än man
egentligen är så kommer jag förr eller senare att se det.
Ärlighet varar längst och det enda som jag har som rättesnöre.
För vad vore vänskap eller vad vore livet för mig om jag inte trodde på
den enkla lilla saken som är så oerhört lätt att följa.
Vad tycker du själv.
Vad är vänskap för dig.
Är det något som är viktigt för dig eller är du bara dig själv närmast.