Vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt

Ibland blir jag så matt när jag hör föräldrar prata om sina barn.
Det finns så många förutsägbara idiotiska kommentarer som kommer
utifrån deras munnar, kommentarer som dom lika gärna hade kunnat
kväva helt och hållet.
Dom gör saker, säger saker, påverkar saker precis hela tiden och jag
undrar, hur medvetet sker det.
Hur mycket förtäckta lögner lever dessa föräldrar med.
Man låter så mycket ske där man använder sitt eller sina barn
som förevändningar.
Låter det hårt, kanske till och med cyniskt, ja kanske.
Men tyvärr är det nog mer sant än bara hårda ord.
Vi gör ju hela tiden val i våra liv.
Vi väljer vilka kläder vi ska ha på oss från dag till dag.
Vi väljer vilket program vi ska se eller kanske film.
Vi väljer vilket parti vi ska lägga mest tilltro till.
Vi väljer hur vi ska ställa oss i olika frågor som rör vår vardag.
Och framför allt, vi väljer hur vi förvaltar vår egen tid och där
speciellt vår fritid.
Vi lever ju i olika faser i livet som du säkert är medveten om
även om gränserna däremellan kan vara väldigt utsuddade för vissa.
Grovt sett så kan vi ju säga att vi har en fas där vi är barn, en där vi
kallar oss ungdomar, en där vi blir unga vuxna, en där vi är vuxna
och kanske skaffar oss barn, en där barnen just flyttat hemifrån
och sen en sista som vi väl helt enkelt får kalla ålderdomen.
Jag tänker hålla mig till den första och en i mitten.
Det vill säga barnfasen och fasen då vi skaffar oss barn eftersom
dom är så tätt sammansvetsade, ja eller är dom det.
Ibland ställer jag mig nämligen frågan om just det.
Hur tätt sammansvetsade vill vi vara med våra barn och vad är vi
villiga att offra för att så ska bli fallet.
Jag hoppas att i varje fall dom flesta säger att dom skulle göra allt,
precis allt för att så skall vara fallet.
Nu är ju inte fallet fullt så enkelt.
Idag är det ju så viktigt att man ska självförverkliga sig, inte ge avkall
för sina intressen bara för att man får barn.
Man ska ge sig själv så kallad egentid.
Jag kan verkligen kräkas på det ordet ungefär lika mycket som hur
ordet respekt missbrukats under dom sista åren.
Kalla mig gärna gammalmodig, det tar jag med glädje.
Men vad är viktigare när man skaffar barn än att just vara med dom.
Att finnas där för dom.
Att få dom att känna att det är dom som man sätter främst i sitt liv,
inte sina hobbys, sina frizoner, sina egenheter.
Det är rent utsagt konstigt att man som förälder kan prioritera så
vansinnigt fel i sitt liv.
Varför i helvete skaffar man då barn överhuvudtaget.
Är det för att man känner att man måste.
Är det för att det kan vara kul som ett litet sidoprojekt.
Kanske är det något man vi ha för att kunna ha som samtalsämne
med sina vänner som råkat bli med barn i samma veva.
Hur kan man då ens låtsas bli överraskad när man inte förstår sitt
barn, när man inte når fram.
När ens barn söker andra vägar för att få bekräftelse.
För är det något barn söker så är det just bekräftelse under hela
sin uppväxt, det behöver få svar och många av dom är just vi
föräldrar skyldiga att ge dom.
Hur ska vi kunna göra det om vi inte har etablerat den där unika
kontakten som vi verkligen kan få om vi vill.
Och varför vill vi inte söka den, varför vill vi inte lägga manken till
och vara där på våra barns villkor men med våra regler.
Jag tycker att det är tragiskt att ge tilltro till fri uppfostran.
Att välja bort sina barn på sin fritid är för mig en gåta eftersom det
kostar så oändligt mycket.
Värdesätt istället tiden du får med dina barn och njut av den tiden
medans du kan, det kommer en tid senare då du kan lägga större
fokus vid dina andra intressen.
Låt inte tiden du kan ha med dina barn försummas för den kommer
aldrig komma igen.
Tänk på att vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt.
Hur vill du att ditt barn ska se på dig när det är 8, 16, 23.
Det är du själv som bestämmer och avgör ditt barns framtid.
Andra personer i omgivningen påverkar också men det fråntar
inte ditt ansvar för det är det allra yttersta, glöm aldrig bort det.

En golare kan vara din bästa polare

Många pratar om heder, om saker man inte gör inom vissa kretsar.
Jag ser det istället som att man är den som tar sitt fulla ansvar.
Jag ser det som att man faktiskt är den som är den enda sanna vännen.
Den som på djupet bryr sig och som vill göra skillnad, för någon annan.
Den som gör det utan att överhuvudtaget tänka på sig själv och vilka
eventuella konsekvenser det kan få.
I bästa fall så läser vi eller hör om all skit som sker ute i samhället.
Mord på öppna gatan, våldtäkter i hemmen, barn som blir misshandlade,
brutala rån av butiker och förrättningar, knarkförsäljning till höger och vänster
och många andra fruktansvärda saker är det som hela tiden omgärdar oss.
Jag vill inte leva i ett samhälle som ser ut på det sättet.
Det har blivit en vardag och den accepterar inte jag.
Det har eskalerat till en konstant motvind som inte verkar vilja mojna
och då frågar jag mig, varför.
Det går självklart inte att peka på något enskilt misstag eller någon saknad
pusselbit.
Nej det är massor det handlar om men frågan är om det krävs massor för
att vända den trenden, jag tror inte det.
Men vad det däremot krävs är en förändrad inställning i samhället.
En förändring som vi alla står ansvariga inför.
Vi måste vilja vara starka.
Vi måste våga säga emot.
Inte en gång, inte två, utan om och om igen.
Vi får helt enkelt inte falla till föga bara för att vi känner oss hjälplösa,
maktlösa, obetydliga och med en tro om att vi inte kan göra skillnad.
Vi kan alla göra skillnad och om en kan och vågar så kan du göra det också.
Du kan inte förlita dig på att någon annan ska förändra saker till det bättre.
Till det som var så otroligt mycket bättre förr.
Allt var inte bättre förr.
Vissa saker kanske men vi har ju en förmåga att glömma bort det dåliga
och bara komma ihåg just dom små positiva bitarna som faktiskt fanns där.
Nu säger jag inte att vi kan sträva efter att få en värld där alla lever i harmoni
med varandra och där det ständigt bara sker bra saker.
Nej sån idiot är jag inte.
Men jag förlitar mig heller inte på att någon eller något annat ska göra hela
världen fantastisk om jag bara tror på den eller det.
Vad jag idag vill komma åt är ditt ansvar i det dagliga.
När man pratar om att skvallra på någon eller tjalla på någon så ska man
ha klart för sig skillnaden.
Om man skvallrar på någon så är det nästan alltid för att man själv känner
en avundsjuka på denna och hellre går bakom ryggen och smutskastar
vederbörande istället för att rakryggad ta konflikten.
Man gör det för egen vinning och ser gärna till att personen i fråga kommer
i dålig dager.
När man däremot pratar om att tjalla så handlar det om en helt annan vändning.
Då är det emot en person som gör skada för andra och inte visar någon som
helst tendens till att vilja sluta med det.
Den personen ser snarare till att tjäna på det hela tiden vare sig det handlar
om pengar eller anseende i sina egna slutna kretsar.
Det är framför allt dessa sistnämna som jag vill komma åt.
Dom som lever som parasiter på alla andra.
Det du bör tänka på att det kan vara personer som är dig väldigt nära
och att dessa kan ta väldigt illa vid sig just av den anledningen att dom mer
eller mindre blir påkomna med byxorna nere och att den första reaktionen
kan vara väldigt explosiv.
Men kanske kan vi rädda något av dessa rötägg samtidigt som vi bara lägger
dom andra på avfallshögen.
Kanske kan det vara du eller jag som knuffar denna person i en annan riktning
som den inte själv förmått sig att ta.
Vi kan inte bara titta på och tro att saker och ting ordnar sig.
Om du ser en pågående misshandel, står du helst bara där och tänker att den
som ligger där kommer nog att må bra i morgon eller om en vecka.
Eller tänker du kanske tanken att om du kliver in och sätter ner foten och får
slut på misshandeln så kan det vara du som gör skillnaden.
Att den misshandlade personen trots sina skador trots allt känner ett hopp
eftersom du faktiskt brydde dig och gjorde något.
En golare kan verkligen vara din bästa polare.
För det kan visa sig att just den personen var den som brydde sig om dig
på riktigt och vågade säga att det du gjorde var fel.
Det, är för mig riktigt mod.
Den som glider runt bara vill visa sig tuff för sina så kallade vänner,
den har inga vänner, inga vänner alls.
Styrkan sitter hos dom som vågar bryta mönster, dom som vågar säga nej,
dom som gör saker utan egen vinning.
Skvallra tillhör dagisnivå och sandlådestatus och har inget med det att göra.
Det visar snarare hur patetiska vissa människor kan vara bara för att dom själva
är för fega för att agera och ta konsekvenser.
Dom skickar helt enkelt fram någon annan som får ta smällen för dom och dessa
personer kommer aldrig att vinna min respekt.
Men kom ihåg att en golare kan vara din bästa polare eller snarare, din enda polare.
För det är den personen som försöker bryta ditt destruktiva mönster.
Man ska inte tjäna på att skada andra eller utnyttja dom för sin egen vinnings skull.
Man ska bara tjäna på att hjälpa andra utan tanke på sin egen vinning i sammanhanget.
Ser du något som sker som absolut inte borde ske, gör något, se inte bara på.
Ta ditt ansvar och visa ditt civilkurage.
Du kan göra skillnad, jag kan göra skillnad och framför allt, vi alla kan göra skillnad.
Ju fler vi är som vågar desto fler bränder kan vi släcka.
Livet är tillräckligt komplicerat i all sin enkelhet ändå för att vi ständigt ska behöva
oroa oss över andras beteende.
Våga gå den smala vägen istället för att gå där bakom massan och göra som alla andra.
Den ger så otroligt mycket mer.

När ett liv närmar sig sitt slut

Jag vill inte kalla det för en käftsmäll utan mer som en kraftig örfil
den jag fick när jag besökte min mamma i fredags.
Som alla som känner mig vet så gör jag just det, det vill säga besöker min
lilla mamma så ofta jag kommer till och jag gör det mer än gärna.
Det tillhör liksom mitt lilla kit, det där att åka och hälsa på mina föräldrar
så ofta det passar in i det dagliga schemat och så har det varit i ett antal år nu.
Det blev liksom naturligt då jag för många år sedan klev förbi min egen
skilsmässa och klev in i en ny vardag.
Pappa lever ju tyvärr inte längre och tiden har verkligen flugit iväg sen den dagen
då han gick ur tiden men han lever naturligtvis ändå kvar i mitt hjärta.
Nu tillbaka till den där örfilen som jag började denna text med.
När jag var hos mamma så fick jag höra om en sak som gjorde mig riktigt
ledsen i min själ.
Det var när en i personalen berättade att mamma dagen innan hade fallit i
spontan gråt vid bordet och sa att hon inte ville vara med längre.
Att hon inte tyckte att någonting var roligt och att det inte fanns någon anledning
till att hon skulle leva längre.
Det resulterade i att hon tog mamma på en liten promenad, kramade om henne,
pratade med henne och fick henne att lugna ner sig och komma ur den där
lilla svackan om man nu kan kalla det för det.
Men just den där känslan av att mamma faktiskt inte vill leva längre och att
det bubblade upp till ytan på det sättet, det gjorde ont i mitt hjärta.
Jag brukar säga att mamma lever som en guldfisk.
Att hon går som i en loop som ständigt kommer tillbaka till samma utgångspunkt
för så har det verkligen känts.
Men det här var som att den där lilla bubblan hon befinner sig i faktiskt är på
väg att spricka och annat är ju inte att förvänta sig tyvärr.
Mamma kommer ju aldrig att bli bättre och kommer aldrig komma tillbaka
till den person som hon en gång var och den vetskapen går jag hela tiden
och bär på.
Jag vet inte om mamma kommer att leva fem år till eller om det blir fem veckor.
Jag vet inte när mitt sista besök hos henne kommer att vara.
Den där glimten i ögonvrån som jag söker efter varje gång jag är hos henne
den kommer kanske till sist vara helt borta, den som visar att det finns någon
form av igenkänning.
När en gammal människa, då menar jag gammal både i kropp och själ som mamma är.
Då vet man inte riktigt vad man kan förvänta sig från dag till dag.
Men det gör som sagt ont i mig när jag får höra att hon gråtit spontant just av
den enkla anledningen att hon inte vill leva längre.
För kanske var det ett litet stråk av klarsynthet i henne som fick henne till dom tårarna.
Någon där inne som viskade att hennes liv inte var som det en gång var.
Jag gråter i mitt hjärta när jag får höra orden som jag tyvärr inte kan göra ett smack åt.
Men jag kommer att finnas där framgent likväl,
Jag kommer att hälsa på henne hur introvert hon än må bli.
Det är ju ändå min egen mamma som jag pratar om.