Jag är en stolt förälder

Många saker som jag kommer att skriva idag kommer med all större sannolikhet
göra att jag betraktas som partisk, och precis så är det.
Jag är väldigt partisk när det kommer till detta ämne.
Gör det mig till unik, nej knappast.
Snarare precis tvärtom.
För när det kommer till att betrakta sina egna barn så är det oerhört lätt att bli lite enögd.
Man ser dom som sina små ögonstenar, sina guldklimpar, sitt kött, sitt blod.
Man ser dom som en del av sig själv helt enkelt och konstigt vore väl annat kan jag tycka.
Det är ju förädlade delar av en själv som man har varit med ända från planeringsbordet
till produktionsstadiet förhoppningsvis.
Vad som händer sen och resten av våra eller era gemensamma liv det är mångt och mycket
upp till oss själva.
Utan att på något sätt överdriva så måste jag säga att i mitt eget fall så är jag oerhört stolt
över vilka fantastiska vuxna människor det har blivit av mina döttrar.
Kan helt enkelt inte tänka mig att man kan vara stoltare och samtidigt nästan lite förvånad
över styrkan jag ser i dom.
Egentligen borde jag inte vara det men dom har en förmåga att ständigt överraska mig genom
att kliva upp ytterligare ett pinnhål även om självförtroendet inte alltid går hand i hand.
Dom bryter gränser som jag aldrig skulle sätta upp för dom och jag ser hela tiden hur
dom växer i sina roller.
Jag är verkligen en stolt förälder och visst kan jag slå mig lite på bröstet och säga till
mig själv att jag har lyckats bra i min egen roll.
För visst har jag haft ett finger med i spelet även om det är dom själva som har stått
för precis allt grovgörat.
Det är nämligen så att utan oss föräldrar så skapas inte den där plattan från vilken
resten av deras liv utgår ifrån.
Vi finns där och påverkar deras utveckling mer än vad vi tror i vissa fall men även
mindre än vad vi inbillar oss i andra.
Det finns redan ett grundmaterial i dessa individer som dom själva får plocka fram,
utveckla och göra till precis vad dom själva vill.
Vi ska inte försöka att göra dom till små kopior av oss själva eller andra.
Vad vi ska göra är att försöka finnas där när det behövs ett bollplank att studsa tillbaka ifrån.
Vi ska se dom, vi ska vara med dom, vi ska finnas till för dom och då inte bara på våra egna
villkor utan även på deras.
Jag är en oerhört stolt förälder och jag älskar att se mina döttrar växa.
Jag är en förälder som hoppas ha förstånd nog att backa när jag inte behövs men
också gå fram ett steg när jag behövs.
Lite grann precis som det är i livet i det stora hela.
Gränser är ofta något som vi själva sätter upp, oftast på grund av andra grundläggande
orsaker som vi omger oss med.
Många gånger som ett resultat av något som ligger djupt rotat i vår uppväxt.
Vi har fått inpräntat olika saker som indirekt begränsar oss i vårt beteende utan att
vi själva lägger märke till det.
Jag vet att jag har gett både positiva och negativa delar av mig själv till mina barn
men jag försöker att hålla ögonen på dom och vara lite insiktsfull för att om möjligt
kanske i varje fall bleka dom negativa så att dom knappt märks.
Det är ju så att vi hela tiden delar ett arv från oss själva vidare till nästa generation.
Man tar emot, förädlar, förvanskar eller vad man nu gör, bryter ner det och pusslar
sen ihop det till en egen ny version utan att man ens märker av det om man inte
stannar till och granskar sig själv.
Jag är en oerhört stolt förälder som har haft förmånen att se två underbara döttrar
växa upp till dom fantastiska kvinnor dom är av idag.
Och sånt värmer i mitt kärleksfulla hjärta.
Sånt får mig att mysa av stolthet och växa som människa.
Jag är en stolt förälder, igår, idag, imorgon.

När reklam berör

Det är verkligen skillnad på reklam och reklam.
Ser man på det i det stora hela så är det något som mestadels bara passerar
nästan obemärkt förbi.
Man ser den men ändå inte.
Den finns där men ändå inte.
Det handlar om olika slags produkter och deras behov av att finnas i våra trånga världar.
För hur det än kommer omkring sig så är det saker och ting som vi kanske tar till
oss någon gång förr eller senare.
Gör vi det på grund av att vi blivit indirekt påverkade av reklamen.
Att den gjorts legitim genom sin offentlighet.
Vi påverkas av reklam mer än vad vi tror.
Det sätter sina spår i vårt undermedvetna och det tar vi sen med oss när vi ska ta
våra dagliga beslut.
Men så kommer det då till reklam som berör.
Kanske tänker du då på ett svältande barn som behöver all hjälp det skall få genom
att vi som kommer från den rikare delen av världen skänker en extra slant.
Kanske ser du att olyckor inträffar även nära dig och att försäkringar är ett bra
sätt för dig själv att skydda dig om det skulle hända något.
Sen finns det då den typen av reklam som i varje fall träffar mig direkt i hjärtat.
Reklam som berör mig på riktigt eftersom den handlar om sånt som finn runt mig
och jag verkligen bryr mig om.
Den senaste i ordningen är Icas reklam som handlar om årets stödkampanj emot cancer.
Den är enkel och visar på deras eget sätt precis hur den finns i vår egen vardag.
Hur den kan få oss att prioritera om i våra inrutade liv.
Den visar den allra bästa sidan av oss.
Den där vi visar att vi bryr oss.
Att vi finns där för dom som behöver ett litet extra stöd eller kanske väldigt mycket.
Orden har sagts många gånger förr och kommer absolut att sägas igen.
Ingen kan göra allt men alla kan verkligen göra något.
Och du kan vara den som faktiskt gör skillnad.
Vänta inte, tveka inte.
Tro inte, vet istället!

Civilkurage

Åh, tänker säkert någon nu.
Ska det komma en moralpredikan.
Det beror hur du ser på det själv.
Jag vill inte kalla det för det men samtidigt är det kanske just det.
Sunt förnuft är väl en annan omskrivning som man skulle kunna
ta till om man inte vill hårdra det fullt ut.
Men hur är det för dig när det kommer till olika situationer som
du säkert ställs för dagligen.
Låt oss ta några exempel.
Om du råkar på ett gäng ungdomar som beter sig som svin, vad
gör du då, låtsas som att det regnar, går åt ett annat håll
eller är du den som lägger dig i och kanske säger eller gör något.
Om någon är grov i käften i en affär gentemot egentligen vem som
helst därinne, vad gör du då, bryr du dig ens.
Det handlar om att bry sig om det som händer och sker.
Det handlar om att våga säga till när du tycker att något är fel.
Tycker du att det är ok att andra gör andra illa så kan jag inte säga så
mycket för då är det din åsikt men jag kommer aldrig hålla dig om ryggen.
Jag kommer aldrig att försvara ditt beteende.
Jag kommer inte ens förstå eller acceptera det men då vet jag i varje
fall varför.
Då vet jag att du av någon anledning inte verkar tycka annat än att
du bara bryr dig om ditt.
Jag själv kommer aldrig att kunna gå förbi någon som käftar med någon
annan utan att själv kanske göra något.
Jag kommer aldrig låta bli att bry mig när något händer.
Det kan räcka med en blick som säger att det inte är ok det du gör just nu
för att bromsa upp någons beteende.
Det kan räcka med att du ställer dig upp och visar att du inte backar.
Det kan räcka med att du säger några väl valda ord, inga hot, utan väl
valda som gör att den negativa händelseutvecklingen stannar av istället
för att bara eskalera.
Jag säger verkligen inte att alla kan lägga sig i vilken situation som helst
eftersom vi har olika fysiska och psykiska förutsättningar men om man
tar hänsyn till dom så kan man faktiskt ändå göra skillnad.
Om inte du själv kan göra något så kan du på något sätt vända dig till
någon som kanske kan hjälpa till istället för att vara just den där personen
som bara tittar ner och går vidare.
Om det skriks och gråts så att det hörs högt genom väggarna, ring på,
knacka på och visa att du finns där.
Du kan göra skillnad precis som på så otroligt många andra ställen.
Du kan så otroligt mycket mer än vad du ibland kanske inbillar dig.
Man måste inte vara den som ställer sig i centrum men man kan ändå
visa att man inte blundar, att man inte låtsas inte höra.
Civilkurage kan rädda många liv på många sätt.
Det kan rädda direkt men också även indirekt, glöm inte bort det.
Vi kan alla göra skillnad.
Du på ditt sätt och jag på mitt.
Men om ingen gör något så blir det heller inget gjort.