När livet tar sitt slut

Återigen har en person i mitt liv försvunnit.
Försvunnit, för att aldrig komma tillbaka.
Jag kan inte med ord beskriva den sorg jag känner för jag känner bara en tomhet.
Livet är enkelt och självklart för vissa, samtidigt som det är svårt och tungt för andra.
Det finns inga givna vägar som ska tas när vi lever i våra liv, inga självklara lösningar,
inga enkla svar på vad som är rätt eller fel.
Vad vi gör på vår lilla vandring framåt är faktiskt helt upp till oss själva, inte någon annan.
Vi säger ofta att vi är styrda av vår omgivning, av andras förväntningar, av människor i
styrande bestämmande positioner.
Till en viss liten del kan jag hålla med om att det stämmer men inte på långa vägar fullt ut.
Vi kan inte ständigt lägga ansvaret på andra till vad vi gör i våra liv, det är faktiskt inte
rättvist emot någon, allra minst dig själv.
Ditt liv är ditt liv och det är du som lever det och ska leva det från start till mål.
Det jobbiga är att skiljas från dom som lämnar oss vare sig det är väntat eller kommer plötsligt.
Man är liksom väldigt sällan redo på att ta emot det där beskedet, det som säger att han eller
hon är död, att han eller hon inte längre är med oss.
Att han eller hon nu bara är ett minne blott, kanske ett starkt sådant, kanske ett obetydligt,
men likväl blott ett minne.
Man får liksom inte chansen längre att växla dom där orden med han eller hon längre.
Man får inte chansen att mötas i en förståelse, ge en förlåtelse eller helt enkelt bara komma
till försoning.
Såna saker kan vara väldigt tunga att bearbeta i efterhand men man måste likväl göra det för
att komma vidare.
Man är inte rättvis om man tjurigt hänger kvar vid sina egna skuldkänslor bara för att man
vill vara lite martyr eller helt enkelt inte vill känna den där bottenlösa tomheten.
Man vill helt enkelt inte släppa taget eftersom man inte vill ta itu med det som kommer efter.
Att välja att leva kvar i sorgen är bara att hindra sig själv från att leva sitt eget liv.
När livet tar slut för någon så behöver inte det betyda att livet tar slut för dig.
Tillåt dig att leva vidare och ge dig själv utrymme att leva i den största gåvan du någonsin
kommer att få, ditt liv.
Prata med varandra, säg det ni vill säga, gör det ni vill göra, vänta inte på morgondagen.
Det är här och nu du lever, ta för dig, andas, skratta, gråt, hata, älska men var alltid dig själv.
Stanna aldrig upp och bli den där surpitten som bara gnäller över att allt kunde vara bättre
om det var si eller så.
Vet du vad, du är inte så jävla perfekt du heller även om du kanske alltid tycker det.
Men respektera dig själv när du förtjänar det, respektera dig själv och andra för det dom gör.
Kanske gör dom något som sticker i ögonen på dig men det är för att dom vill göra just det.
Haka inte upp dig på det så länge som du själv står för det du gör.
Jag kommer aldrig att bli någon perfekt människa men jag försöker alltid att vara ärlig
och faktiskt säga det jag tänker och tycker.
Men jag gör det samtidigt som jag alltid försöker vara den som hör, den som lyssnar,
den som tar saker till mig och lär mig av dom.
När mitt liv en gång kommer att ta slut kommer jag inte längre kunna lära mig något mer
men fram till det kommer jag finnas här och där det kanske behövs.
Varma kramar till Er alla kära fina vänner.
Älskar Er, det vet ni.