Hur kan man välja bort dom man älskar

Ett ämne jag bara tänker sniffa vid för om jag skulle grotta ner mig i det riktigt
ordentligt så skulle det kunna komma spaltmeter.
Så till dig som tycker att det kommer att saknas en massa olika vinklingar och
tankar om det jag idag tar upp säger jag bara, ja det gör det och fyll gärna i dom
tomrummen med dina egna tankar.
Det är tragiskt att se hur man på så många sätt väljer bort personer man älskar i
sina liv.
Man väljer bort till förmån för något eller någon annan.
Det där med att ens kärlek inte räcker till, att man bara har en viss procent att
fördela, det tycker jag och har alltid tyckt att det är ren bullshit.
Kärlek är något som expanderar i omfång i samma takt som du själv är villig
att ge och att ta.
Men vad är jag då ute efter idag.
Varför väljer man bort att till exempel träffa sina äldre, sina far och morföräldrar
eller om man har turen att ha några ännu äldre i liv.
Jag själv fick bara uppleva min mormor under min egen uppväxt och jag var glad
att hon fick träffa sitt första barnbarnsbarn, dvs min äldsta dotter och hålla henne
i sin famn innan hon själv gick bort.
Många idag vill jag hävda förstår inte vilken skatt det är att få umgås med dessa äldre.
Att få ta del av deras vardag, dela deras skratt, lyssna på deras historier, dela med
sig av sig själv till.
Nej saker och ting ska gå så jävla fort att det inte är intressant nog att stanna till vid.
Man ska förverkliga sig själv.
Man ska inte släppa in negativ energi i sitt eget liv.
Man ska framför allt se till att fylla sin agenda till bristningsgränsen så att om
något annat ska komma in i den så är det verkligen på nåder och man ska känna
sig ytterst hedrad över att bli just insläppt i den.
Som ni vet så åker jag själv till min mamma en eller ett par gånger i veckan.
Inte för att någon tvingar mig utan för att jag vill.
Inte för att jag får ut något av någon fin konversation där hon sitter och berättar
om sin barndom eller andra minnen från förr för det existerar inte längre i
henne, den delen i hennes hjärna är bara suddig av alla gamla minnen som
eventuellt finns kvar och som man med lite tur och mycket tålamod kan
sitta och fiska fram.
Nej istället får jag sitta bredvid henne och hjälpa henne äta och bara vara hennes
sällskap där en stund.
Men jag känner att jag bryter i varje fall av hennes vardag en smula och jag finns
där för henne precis som hon fanns under hela min uppväxt.
Det andra finns det en helt fantastisk personal där för henne som ser till att hon
får sin vård och omsorg och trots allt får leva ett värdigt liv dom sista åren som hon har.
När jag hör hur en del bara flyende väljer bort sina äldre, väljer bort att hälsa på
och ge den där tiden till dom i sällskap så blir jag ledsen och det vet jag att dom
också blir.
För varför kan du inte ägna den lilla tiden som krävs för att du ska lämna ett avtryck.
Varför väljer du bort dom du älskar.
Vad är det du väljer istället som är så viktigt.
Är det en resa, en middag eller en teaterföreställning.
Är det din egentid som du heller spenderar på ett spa för att du behöver varva
ner från din stressade vardag.
Vad är det du väljer som är så förbannat viktigt egentligen, så viktigt att du inte
kan välja bort det någon gång emellanåt.
Finns det någon där bakom dig som pressar dig och kräver att du fokuserar på
den personen eller helt andra saker.
Är det någon som tycker saker åt dig hela tiden så att du inte får en chans att
faktiskt göra dina egna val i livet.
Ingen annan bestämmer över dig och dina val som du gör.
Ingenting kan hindra dig från att ta ett eget beslut.
Visst det får konsekvenser men det gör alla beslut som man tar.
Frågan är vilka svar är du villig att leva med i längden.
Ett beslut som kändes bra för några år sedan kanske har lett dig in på ett helt
felaktigt spår som du idag inte kan ta dig bort ifrån utan hjälp.
Be om den hjälpen i så fall om du inte orkar att ta dig ur din grop, be om det
och upptäck att du kan om du innerst inne vill.
Jag säger verkligen inte att man ska lägga all sin vakna tid på att finnas där
för andra för det ska man inte och det kan man inte.
Man måste även finnas där för sig själv.
Man måste förstå att man är aldrig mer ensam än vad man själv gör sig.
Även en sån som jag behöver min egentid men jag tar den när jag själv
känner att det passar in, inte att annat blir lidande av det bara för att.
Det handlar verkligen om att prioritera utan att vara martyr.
Jag älskar verkligen människorna jag har runt mig och vill absolut inte
någon något illa, tvärtom.
Men ibland så behöver vi alla en spark i baken eller en hink iskallt vatten
över oss så att vi vaknar till och ser det vi har både framför men också
bakom oss i våra liv.
För vet du vad.
En dag kan det vara försent att ångra att du inte gjorde det där besöket,
gav den där kramen, fällde dom där orden som du tänkte på.
Vad ska du göra då, skylla på omständigheterna som var kring dig.
Det är ju bland annat du själv som är orsak till just dom.
Vad är det som är viktigt för dig på riktigt.
Hur kan man välja bort dom man älskar i sitt hjärta.
Hur vilse är man då i sitt eget liv.

Alla kan göra något för miljön

Det har varit och kommer fortsatt vara en debatt om vårt värnande om miljön
men  hur vore det om vi alla och envar tog vårt ansvar för det vi faktiskt gör.
Hur vanligt är det inte att vi ser nerslitna affischer, slängda hamburgarpåsar,
plast från cigarettförpackningar, papper från glassar, fimpar och hur mycket
annat som helst.
Vem är det som slänger allt det undrar jag eftersom det uppenbarligen inte
finns någon som gör det.
Det finns ju i varje fall ingen som erkänner det öppet.
Ingen som säger att fullkomligt skiter i det jag slänger på marken där jag står,
i skogen där jag promenerar eller var jag nu må befinna mig.
Ingen gör ju det där men ändå så finns det precis överallt.
Det betyder att någon ljuger och jag skulle nog utan att förta mig kunna påstå
att det är väldigt många som är den där någon inte att det bara är en myt.
Men vem vill erkänna något så banalt, något så brutalt emot vår natur bara
för att den personen är slö, så förbannat slö.
Tänk om vi kan visa våra barn, våra barnbarn att det inte är ok det som vi idag gör.
Det handlar inte bara om att vi ska värma våra hem mer miljövänligt, att vi ska
välja elbilar och gud vet vad.
Vi kan faktiskt göra något i vår vardag och som vi faktiskt väljer bort precis hela tiden.
Det vill säga vårt nonchalanta beteende i just vår lilla nedskräpning som vi
gör dagligen.
Det är åtskilliga tusen ton varje år som vi bara släpper rakt ner på marken i tron om vad
kan jag verkligen undra.
Är det att mamma ska komma och plocka upp efter oss.
Är det att pappa ska komma med ett tillrättavisande ord att det där var minsann fel.
Ja jag vet att det där var väldigt könsrollsstyrt och förlegat men jag skriver så
bara för att förtydliga det hela inte för att jag tycker att kvinnor har en roll och män en annan.
Nej ni som känner mig vet att jag inte tycker att det är eller ska vara så.
Men som sagt, vi kan faktiskt alla dra vårt strå till stacken.
Säg till den som slänger sin fimp på marken.
Om den personen var tvungen att röka sin cigarett så får kan den faktiskt ta hand om sin fimp,
hur struntar jag i men hur svårt kan det vara.
Det samma gäller alla snusare som slänger sina gamla prillor till höger och vänster.
Och vad kan man inte säga om små barn som öppnar sina små drickor med sugrör
och sen slänger plasten som satt runt just sugröret.
Det finns nästan oändligt mycket vi kan göra i vår vardag och det är endast vi själva
som begränsar oss, inte någon eller något annat.
Vi styr oss själva över våra val, ingen annan.
Så du vilken jävla partitillhörighet du än må höra till se till att ta hand om din egen skit
innan du ens tänker tanken på att gnälla på andra för det dom gör och tänk på konsekvenserna
av det du själv säger innan du dömer någon annan.
Se konsekvenserna som blir av att du inte gör det som är självklart.
Hur svårt kan det vara.

5 ÅR

Idag är det 5 år sedan min pappa gick bort.
Ena stunden så känns den tiden skitlång för att i nästa nästan kännas som igår.
Men saker och framför allt människor man vill komma ihåg dom glömmer man aldrig.
Pappa gjorde verkligen avtryck i mångas liv.
Han gjorde avtryck i alla människors liv som han mötte, för sån var han bara.
Inte för att han hade något behov av att ta plats utan för att han gavs plats eftersom
man så gärna hade honom i sin närhet.
Stoltheten jag känner över att haft förmånen att dela så stor del av mitt liv med honom
kan aldrig överskattas.
Mycket av det jag står för idag kommer från honom för det är delar som jag verkligen
tyckt om att ta med mig i mitt eget liv.
Vart vill jag då komma med dagens ord om honom.
Jo jag vill komma till vikten av att inte ta våra äldre för givet.
Att inte bara räkna med att dom alltid ställer upp oavsett vad oavsett när..
För det är något som jag verkligen är bra på, det där att inte ta någon eller något
för givet.
Vi har våra liv och det gäller att förvalta dom precis som vi själva vill.
Våra föräldrar, våra far och morföräldrar är inte någon slit och slängprodukt som
håller på att gå ut i hållbarhet.
Vi ska inte suga ut så mycket som möjligt av dom och tro att det inte får konsekvenser.
Självklart ska vi finnas där för varandra men det får aldrig gå så långt att vi
väljer att utnyttja varandra bara för vårt egoistiska syftes skull.
Vi lär oss under vår uppväxt att vi ska stå på våra egna ben och ta ansvar för våra
egna liv när vi väl är vuxna.
Vi kan då inte först kräva att vi blir betraktade som vuxna individer när vi sen inte
vill eller orkar ta ansvaret för våra egna handlingar utan hela tiden kräver hjälp för
att lösa vardagen.
Jag lärde mig enormt mycket av dig pappa och mamma också för den delen men nu
är ju mamma fortfarande i liv så jag vill inte prata om henne i dåtid.
Och det är ju så det ska vara, vi ska lära oss av varandra, inte ständigt klaga på varandra
och tycka att fel beslut tas till höger och vänster.
Sånt är så patetiskt i mina ögon för vem kan inte komma med kloka efterhandskonstruktioner.
5 År har gått sen du gick bort pappa och jag saknar dig något gröndjävulskt fortfarande.
Du var ju mitt bollplank som jag verkligen alltid fick något ut av att prata med.
Jag är glad och tacksam över att jag har dom som jag har runtomkring mig idag men
jag kommer alltid att sakna dig, så enkelt är det.
Jag är glad att mina barn verkligen fick uppleva dig ordentligt, inte bara ett litet
fragment av vad du en gång var.
Du hann göra ett ordentligt avtryck hos dom hela vägen till deras vuxna ålder och
jag vet att du bor djupt i deras hjärtan också.
Tack för att du fanns för mig pappa.
Tack för att du finns för mig pappa.

Alla barn är barn oavsett ålder, kön eller etnicitet

Det är hemskt hur vi ser på barn i vårt samhälle idag.
Men är det så mycket hemskare än om man backar tiden 100 eller 200 år,
nej jag tror verkligen inte det.
Men det finns något stressat över allt, precis allt idag och det gör att
våra barn får ta en plats som dom verkligen inte är mogna att ta.
Vuxna eller så kallade vuxna har idag en benägenhet att ständigt måla
upp mål för barnen, både omedvetet och väldigt medvetet.
Men vad är det för skada i att låta barn vara barn medans dom faktiskt är det.
Varför ska dom utvecklas tidigare så att dom kan klara av saker som dom
inte gjorde i samma ålder för någon eller några generationer tidigare.
För mig är den stressen som man lägger på att barnen ska lära sig saker tidigt
nästan lika illa som barn som blir bortgifta eller utnyttjade sexuellt.
Dessa barn hamnar i situationer som dom verkligen inte är mogna på något sätt
men sen får leva med i resten av deras liv.
Och varför blir det så kan man undra.
Därför att vi vuxna inte låter barnen vara barn medans som faktiskt är det.
Vi vuxna är så jävla måna om det hela tiden ska ske utveckling på olika sätt.
Vi vuxna har blivit så jävla stressade över att saker inte går fort nog att vi inte
ens har tid att se våra barn växa upp längre.
Det är en suck och ett stön för varje åtagande som kräver en extra uppoffring
av oss vuxna för att barnet ska få göra något.
Borde vi inte istället känna glädjen som i varje fall jag kände när jag själv var liten.
Att jag inte var ett barn som bara fanns där för att det skulle utan att det faktiskt
fanns en vilja och glädje i min närvaro.
Alla barn ska känna sig välkomna och älskade av sina föräldrar och det önskar
jag verkligen men tyvärr är det långt ifrån så.
Jag kan bara önska att dom som har förmånen att leva under bra förutsättningar
låter det vara så men nu vet jag ju tyvärr att det inte är så heller.
Det vore blåögt och naivt att tro eller påstå något sånt.
Men jag önskar verkligen att alla föräldrar av idag faktiskt förstår vad det är dom är.
Dom är föräldrar till små liv som ska bli vuxna människor.
Missa inte deras liv under deras uppväxt för den tiden kommer aldrig komma åter.
Ha inte så fruktansvärt bråttom både till det ena och det andra
Låt dina barn få komma först på din egen rangordning.
Ställ dina egna intressen lite åt sidan och låt inte det vara dom som styr hur mycket
tid och kraft du har kvar att ägna dom den tiden som dom är vakna.
Var inte det där lilla egot som planerar din eventuella fritid med barnen utan låt
istället dina eventuella luckor i schemat få vara tiden till dina andra intressen.
Dina barn är bara små under en väldigt begränsad tid och den kommer aldrig komma tillbaka.
Låt barnen vara barn och älska den tiden som du bjuds på.
Jag blir verkligen ledsen i mitt hjärta när jag ser och hör om föräldrar som är så
upptagna i sina egna intressen att dom inte ens känner sina egna barn fullt ut.
Det är för ofta, alldeles för ofta som jag ser och hör just det.
Hur är det med dig.
Vem prioriterar du först, dig själv eller ditt barn.
Om du ens funderar så är du illa ute i mina ögon.
Kanske är det en ögonöppnare för vissa samtidigt som andra inte ens förstår frågan.
Låt våra barn vara barn medans tid är.
Frågan är också, varför skaffade du barn!

Att låta sig älskas

Visst kan det låta nästan banalt när man säger orden, att låta sig älskas.
Men jag tycker inte att det är så enkelt som det låter, inte för väldigt många.
För det är ju så att vi alla lever olika i våra liv och att våra liv är väldigt olika.
Men när det kommer till känslor så är vi nästan identiska i grunden.
Visst ter sig många kalla och okänsliga när man stöter på dom i olika situationer
men är dom alltid så och framför allt är dom så mot allt och alla.
Jag skulle vilja säga att det är helt avkommande vilket liv man lever i själv.
Vad har man fått uppleva under sin uppväxt och vad är det nu som man får
uppleva som vuxen.
Vi kan inte dra alla över en kam och säga att det är upp till var och en vad man
gör av sitt liv för så enkelt är det inte.
Det är så enkelt bara om alla skulle leva under exakt samma förutsättningar och
som vi alla vet så gör vi inte det.
Men för att återgå till dagens grundtema, att låta sig älskas.
Det kan ju som sagt låta väldigt enkelt men ibland så otroligt svårt att leva efter.
Grunden ligger i att man tillåter sig själv att just älska sig själv.
Det kan låta väldigt egoistiskt att ens säga dom orden men så är det inte, tvärtom.
Om man inte älskar sig själv, om man inte tycker om sig själv, hur ska man då
på ett trovärdigt sätt kunna hävda att man älskar eller tycker om andra.
Vem är man ens om man inte älskar sig själv.
Jag kan inte påstå att jag älskar allt som jag gör i mitt liv men jag har i nästan
hela mitt liv kunnat påstå utan att skämmas att jag ändå varit en människa som
jag mer än väl kunnat förlika mig med.
Jag tillåter helt enkelt mig själv att ge mig en klapp på axeln då och då och faktiskt
till och med känna lite stolthet över vem jag är.
Jag behöver inte försvara mig själv för att få godkännande av andra eftersom jag
redan gett mig det.
Att låta sig älskas är för mig en av dom allra viktigaste delarna som vi behöver.
Det är den som är nyckeln till att vi sen vill och kan ge av oss själva till andra.
Och just det mina goda vänner är mig i ett nötskal.
Jag låter mig älskas för att kunna älska er och helvete vad jag älskar er.

Är det kvinnornas århundrade vi lever i !

Kanske beror det på att jag är lite partisk i mina tankar eftersom jag har två döttrar
och inga söner.
Kanske ser jag saker och ting lite mer från ena sidan.
Men det är i varje fall precis så här som jag ser på det och det är det enda som betyder
något eftersom det är mina ord ni får och dom får ni hålla tillgodo med.
Kanske är det kvinnornas århundrade som vi lever i.
Och det vore väl fan på tiden i så fall skulle jag vilja fylla i.
För har det varit något århundrade tidigare där kvinnorna har fått vara i majoritet.
Där kvinnorna har varit dom som har fått synas och höras.
Där kvinnorna har varit dom som har bistått med utveckling och förändring.
Nej.
Jag nästan häpnar varje dag som jag får höra om starka kvinnor som visar vad dom kan.
Om kvinnor som inte ber om ursäkt för att dom väljer att ta plats.
Om kvinnor som vet att det dom gör det har dom precis samma rätt till som alla andra.
Jag blir påmind dagligen om att kvinnor kan precis lika mycket som män och det som
gör mig så förbannat stolt är att två av dessa kvinnor som visar mig det är mina döttrar.
Det finns ingen begränsning i hur mycket jag älskar dom men det finns heller ingen
begränsning i hur mycket dom ständigt överraskar mig.
Jag tycker att det är så förbannat skönt att jag omger mig med kvinnor som visar att
det dom gör är minst lika mycket värt som vilken man som helst.
Jag tycker att det är så underbart och det gör mig så glad i kropp och själ att jag ser det.
Att jag inte tillhör dom där trångsynta belackarna som jämt påpekar att det minsann
är skillnad på kvinnor och vad dom kan klara av kontra oss män.
Det är sånt jävla skitsnack och det står mig verkligen upp i halsen.
Jag bär på en sån stolthet att jag får leva just i denna tid och se all den förändring som sker.
Kvinnor i alla åldrar och etniciteter har tagit så många steg framåt att jag förstår att det
skrämmer skiten ur en del män.
Det har ju varit så könsfördelat genom decennierna att många vant sig vid att förlika sig
vid den sinnebilden.
Den bilden blir alltmer död och det älskar jag även om det ställer till lite oro just nu.
Men precis som med all annan förändring som sker på denna planet och där vi fysiskt
kommit så otroligt mycket närmare varandra trots alla våra kulturskillnader så kommer
det att ta sin tid innan saker och ting faller på plats.
Jag vill verkligen hävda att det är kvinnornas århundrade som vi lever i för äntligen så
har dom på allvar klivit ut ur garderoben.
Rädslan för att känna sig som något som blivit mindre värt kommer snart växa bort.
Men tänk på att det är just den känslan som kvinnor har fått bära på genom alla tidigare
århundraden.
Kvinnor kan och dom kan verkligen precis lika bra som män, ja till och med många gånger
bra mycket bättre och idag så är det kvinnorna som utmärker sig.
Dom enda männen som syns dom gör det bara för att dom är såna jävla egocentriska svin
som vägrar stiga ner från sina höga piedestaler.
Kvinnor ska inte behöva bevisa någonting för att bli rättmätigt uppskattade, det har ju
män aldrig behövt.
Att synas genom förtryck är ingen bedrift utan bara ett bevis på hur rädda en del män
är för att just känna sig underlägsna kvinnor i olika situationer.
Den dagen då alla inser att vi är lika vi människor oavsett kön, den dagen ska jag sätta
mig ner med en fet whisky och bara njuta av tanken att vi äntligen nått hela vägen fram.
Fram till en helt jämställd värld där alla har samma värde.
Det kan hända att jag sätter mig med en eller annan whisky även andra dagar på vägen
men det är mer för att jag tycker att det smakar så förbannat bra.
Jag är stolt över alla er kvinnor som vågar ta plats utan att ni hävdar ert kön, det ska
inte vara det som gör att ni får den plats ni förtjänar.
Ni är som sagt precis lika mycket värda som alla andra människor på denna planet.
Och jag säger det igen men fan vad jag är stolt över att vara pappa till två döttrar.
Dom äger, satan vad dom äger.

Bittra människor tar bara energi

Hur kommer det sig att en del alltid lyckas vända saker och ting till det negativa.
Att dom alltid hittar något som inte är riktigt bra.
Att det alltid finns något som skulle kunnat vara lite bättre i det hela.
Man vägrar att se alla fördelarna med det som hänt eller bestämts utan lägger
hellre sin vikt vid sånt som skulle kunnat vara lite bättre, för så var det ju förr.
Jag vet inte vad som gick snett i dessa människors uppväxt men något måste det ha varit.
Något som skapat denna bitterhet som tycks så fruktansvärt svår att ta sig ur.
Bittra människor tar verkligen bara energi, dom ger inte någon.
Man får aldrig den där boost-känslan som man kan få vi andra mer positiva möten.
Man blir snarare dränerad på den energin man nyss gick och bar på.
Ja i varje fall om man inte vet hur man ska blocka dessa parasiter.
Hur man ska stänga ute deras dåliga signaler så att dom inte når fram.
Bittra människor finns det tack och lov inte lika gott om som positiva och givande .
Det är lätt för mig att blockera dessa människor och inte låta dom komma in under
mitt skinn för där har dom absolut ingenting att göra.
Men likt fästingar så gäller det att vara på sin vakt så att dom inte
får fäste på dig och tar det dom vill ifrån dig för att överleva och samtidigt lämna
dig med något negativt som till och med gör dig sjuk invärtes.
Ge inte bittra människor plats i ditt liv, stäng ute dom i kylan.
Låt dom förstå att det dom gör är bara egoistisk skada helt utan att bry sig om
vad den leder till.
Det är inte lätt att vara människa eller är det just det som det är.
Vad tycker du själv.
Jag är helt hundra på att du om inte dagligen möter bittra människor som
alltid har den lite gråare, lite svartare versionen av det du just upplevt så
gör du det nog i varje fall väldigt ofta.
Lyssna gärna till vad dom har att säga för att lyssna hör till vanligt hyfs.
Men låt det inte komma under ditt eget skinn.
Att dom vill älta saker till förbannelse är deras problem, låt det inte bli även ditt.
Att dom väljer att bära med sig sina bördor som små mini-martyrer är inte ditt fel.
Du har ditt liv att ta dig igenom och säkert andra människor att bry dig som
verkligen behöver din hjälp.
Deras bitterhet är inget du ska lägga ner någon energi på, det gör dom så bra själva.
Lev ditt eget liv och låt inte andra inkräkta i det.