Ett ämne jag bara tänker sniffa vid för om jag skulle grotta ner mig i det riktigt
ordentligt så skulle det kunna komma spaltmeter.
Så till dig som tycker att det kommer att saknas en massa olika vinklingar och
tankar om det jag idag tar upp säger jag bara, ja det gör det och fyll gärna i dom
tomrummen med dina egna tankar.
Det är tragiskt att se hur man på så många sätt väljer bort personer man älskar i
sina liv.
Man väljer bort till förmån för något eller någon annan.
Det där med att ens kärlek inte räcker till, att man bara har en viss procent att
fördela, det tycker jag och har alltid tyckt att det är ren bullshit.
Kärlek är något som expanderar i omfång i samma takt som du själv är villig
att ge och att ta.
Men vad är jag då ute efter idag.
Varför väljer man bort att till exempel träffa sina äldre, sina far och morföräldrar
eller om man har turen att ha några ännu äldre i liv.
Jag själv fick bara uppleva min mormor under min egen uppväxt och jag var glad
att hon fick träffa sitt första barnbarnsbarn, dvs min äldsta dotter och hålla henne
i sin famn innan hon själv gick bort.
Många idag vill jag hävda förstår inte vilken skatt det är att få umgås med dessa äldre.
Att få ta del av deras vardag, dela deras skratt, lyssna på deras historier, dela med
sig av sig själv till.
Nej saker och ting ska gå så jävla fort att det inte är intressant nog att stanna till vid.
Man ska förverkliga sig själv.
Man ska inte släppa in negativ energi i sitt eget liv.
Man ska framför allt se till att fylla sin agenda till bristningsgränsen så att om
något annat ska komma in i den så är det verkligen på nåder och man ska känna
sig ytterst hedrad över att bli just insläppt i den.
Som ni vet så åker jag själv till min mamma en eller ett par gånger i veckan.
Inte för att någon tvingar mig utan för att jag vill.
Inte för att jag får ut något av någon fin konversation där hon sitter och berättar
om sin barndom eller andra minnen från förr för det existerar inte längre i
henne, den delen i hennes hjärna är bara suddig av alla gamla minnen som
eventuellt finns kvar och som man med lite tur och mycket tålamod kan
sitta och fiska fram.
Nej istället får jag sitta bredvid henne och hjälpa henne äta och bara vara hennes
sällskap där en stund.
Men jag känner att jag bryter i varje fall av hennes vardag en smula och jag finns
där för henne precis som hon fanns under hela min uppväxt.
Det andra finns det en helt fantastisk personal där för henne som ser till att hon
får sin vård och omsorg och trots allt får leva ett värdigt liv dom sista åren som hon har.
När jag hör hur en del bara flyende väljer bort sina äldre, väljer bort att hälsa på
och ge den där tiden till dom i sällskap så blir jag ledsen och det vet jag att dom
också blir.
För varför kan du inte ägna den lilla tiden som krävs för att du ska lämna ett avtryck.
Varför väljer du bort dom du älskar.
Vad är det du väljer istället som är så viktigt.
Är det en resa, en middag eller en teaterföreställning.
Är det din egentid som du heller spenderar på ett spa för att du behöver varva
ner från din stressade vardag.
Vad är det du väljer som är så förbannat viktigt egentligen, så viktigt att du inte
kan välja bort det någon gång emellanåt.
Finns det någon där bakom dig som pressar dig och kräver att du fokuserar på
den personen eller helt andra saker.
Är det någon som tycker saker åt dig hela tiden så att du inte får en chans att
faktiskt göra dina egna val i livet.
Ingen annan bestämmer över dig och dina val som du gör.
Ingenting kan hindra dig från att ta ett eget beslut.
Visst det får konsekvenser men det gör alla beslut som man tar.
Frågan är vilka svar är du villig att leva med i längden.
Ett beslut som kändes bra för några år sedan kanske har lett dig in på ett helt
felaktigt spår som du idag inte kan ta dig bort ifrån utan hjälp.
Be om den hjälpen i så fall om du inte orkar att ta dig ur din grop, be om det
och upptäck att du kan om du innerst inne vill.
Jag säger verkligen inte att man ska lägga all sin vakna tid på att finnas där
för andra för det ska man inte och det kan man inte.
Man måste även finnas där för sig själv.
Man måste förstå att man är aldrig mer ensam än vad man själv gör sig.
Även en sån som jag behöver min egentid men jag tar den när jag själv
känner att det passar in, inte att annat blir lidande av det bara för att.
Det handlar verkligen om att prioritera utan att vara martyr.
Jag älskar verkligen människorna jag har runt mig och vill absolut inte
någon något illa, tvärtom.
Men ibland så behöver vi alla en spark i baken eller en hink iskallt vatten
över oss så att vi vaknar till och ser det vi har både framför men också
bakom oss i våra liv.
För vet du vad.
En dag kan det vara försent att ångra att du inte gjorde det där besöket,
gav den där kramen, fällde dom där orden som du tänkte på.
Vad ska du göra då, skylla på omständigheterna som var kring dig.
Det är ju bland annat du själv som är orsak till just dom.
Vad är det som är viktigt för dig på riktigt.
Hur kan man välja bort dom man älskar i sitt hjärta.
Hur vilse är man då i sitt eget liv.
